Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - Mitt liv än så länge

Sammanställning (8)

Idag så kom visst annonsbladet ut. Jag som trodde att den inte skulle komma förrän imorgon. I alla fall så kommer den nog snart läggas ut på deras hemsida och den kan läsas där. Jag vet inte om den kommer med i någon annan del än borlänge delen, men det är på sidan 21,
 
Jag tänkte i samband med detta sammanställa några texter som jag skrivit som betyder lite mer än vanligt för mig. Jag vill också påminna om att nästan varenda text är skriven utan att jag har gått tillbaka och ändrat någonting. Det finns säkert massvis av stavfel och meningar som är fel. Men mycket av bloggen handlar om att skriva, sätta ut och våga behålla kvar allt utan att gå tillbaka och ändra någonting.
 
Först är texten om mitt liv än så länge. Visserligen var den skriven i januari och det har hänt en hel del sedan dess, men den ger en bättre bakgrund om mig.
 
Sedan är texten om mitt helvete. Om hur låst jag var i livet och känslan över vad mina dagar gick ut på. Den här texten är också den första texten i min bok. (Den är dock redigerad där och det blir positivare texter allt eftersom.)
 
Jag påminns om texten själ och hjärta. Om att jag delar med mig av mig själv och samtidigt ber om att inte gå sönder.
 
Texten min första bok är viktig för att jag aldrig trodde att någonting liknande skull någonsin hända mig.  Även om det inte har blivit någon fler bok och jag har fortfarande enormt svårt att försöka sälja den så är det någonting jag fortfarande är stolt över.
 
Den svåraste texten jag har skrivit är när jag dog. När jag på för första gången på riktigt började acceptera att det inte går att förändra det som varit.
 
Till sist vill jag ha med den mest upplyftande texten för mig. Orsaker att leva. Att för en gångs skulle komma till den punkt där man äntligen vill leva och leva länge till är en underbar känsla att kämpa för.
 
Igår var en riktigt bra dag och det håller i sig idag också. Båda dagarna får en åtta utav tio från mig.
bok - helvete - liv - texter

Mitt liv än så länge

Tänkte skriva lite om för de som inte kan eller orkar läsa ända från början så de kan få veta lite vad allt handlar om. Sedan så vet jag att jag hoppar en del fram och tillbaka beroende på vad jag kommer på så det kan bli lite ordning på kaoset. Sedan kommer säkert lite grann som jag inte skrivit om med.
 
Jag är född i Västerås 1974, men har haft mina första uppväxtår i Surahammar cirka två mil utanför. Flyttade därifrån när jag gick i tredje klass. Jag har en del positiva minnen därifrån och en del negativa. I början var det fantastiskt och jag var skolans clown och tyckte om det. Vi flyttade in tillbaka till västerås och där så kommer jag ihåg att jag önskade att jag kunde flytta tillbaka. För det var så mycket bättre innan. Jag hade glömt bort att jag hade varit rätt mobbad tidigare. Jag hade ju redan börjat att undvika alla de andra barnen och var sällan med på matrasterna för att äta.
 
Visserligen var det mycket jobbigare i fjärde klass eftersom jag hade helt glömt bort att jag var tvungen att byta skola på grund av mobbningen.
 
Det blev bra mycket bättre i femte klass när jag hamnade på den nya skolan. Kanske inte perfekt, men bättre än något tidigare år. Jag var ju fortfarande jag.
 
Flyttade från Västerås till Åmmeberg i Närke och började i sjätte klass. Mobbningen ökade på här, men det var särskilt en person som gjorde mitt liv riktigt jobbigt. Det var dock under den här tiden jag hittade min hobby rollspel. Det enda som faktiskt inte gjorde att jag blev helt ensam och hade några vänner.
 
Jag började skolka här och märkte hur enkelt det var. Frånvaron bara ökade och ökade för varje år som gick härifrån.
 
Vi flyttade till Borlänge där jag började åttonde klass och jag hade blivit så undvikande från resten av klasskamraterna att jag visste knappt om hälften av deras namn när vi slutade nian. Jag visste knappt någonting om någon och klarade av att åtminstone sluta med betyg.
 
Sedan blev det 1 år drift och underhåll på gymnasiet där jag inte klarade av att få något betyg förutom på mattematik. Så ett år som försvann med helt i onödan på grund av att jag inte klarade av att komma iväg. Sedan blev det handel och kontor där jag var inackorderad i Leksand. Första året gick riktigt bra eftersom det var 15 meter till skolan och jag kunde inte fly undan på samma sätt. Det gick till slutet av året, sedan orkade jag inte längre. Frånvaron ökade igen och året efter så bodde jag längre bort och slutade upp med att jag inte fick några betyg här heller.
 
Det blev några år med arbetslöshet, kurser och en sexmånaders praktik på ett företag som sålde och lagade kassaapparater. Allt jag gjorde hade fortfarande hög frånvaro.
 
Sedan fick jag chansen att studera på komvux och fortfarande få a-kassa som jag hade fått tack vare praktiken. För att slippa söka soc-pengar så tog jag chansen. Jag minns att någon berättade i början att man fick ha max 20% frånvaro för att kunna få betyg. Jag läste igenom de tre åren, med 20% frånvaro under alla ämnen och alla terminer. Jag läste minimalt hemma och lyckades ändå få godkänt på alla ämnen.
 
Varje dag var dock en fruktansvärd kamp och året efter så började jag på högskolan. De flesta ämnen hade frivillig närvaro här så att jag började mer och mer undvika att gå. Jag klarade av de flesta ämnena första året tack vare den kunskap jag hade från komvux. Andra året blev så mycket tuffare. Varje dag så ökade rädslorna till oanade nivåer och varje dag så märkte jag att snart kommer det inte fungera längre.
 
Sista dagen jag gick till skolan fick jag en panikattack som kändes som en hjärtattack och jag visste då att jag aldrig skulle klara av att gå tillbaka något längre. Det var dags att planera självmord. Det fanns ingen annan utväg för mitt liv skulle aldrig kunna fungera normalt längre.
 
Hemlivet har under hela uppväxten varit fyllt med att min mor hotade om självmord eller att lämna oss om vi inte hjälpte till och var snälla. Det har varit fyllt med ensamhet, tvång, hot och rädslor över att om jag inte tog hand om familjen så skulle min mor inte överleva. Att det skulle ligga på mitt ansvar.
 
Jag tog inte självmord utan tack vare oförutsedda händelser så blev det att istället gjorde det absolut svåraste jag har gjort och säkert någonsin kommer att göra. Jag bad om hjälp.  Jag fick hjälp väldigt fort av psykiatrin och eftersom jag inte haft råd att betala hyra en eller två månader bakåt så fick jag hjälp också av soc med det svåraste. Jag behövde inte längre söka arbeten eftersom jag inte klarade av detta.
 
Jag hamnade hos en kvinna som jag började prata om min barndom och vid det här laget så trodde jag att jag hade haft en lycklig barndom. Jag hade glömt bort alla de hemska saker som hade hänt och de började komma fram.
 
Jag fick en praktik på köket i en skola och jag började må bättre än på länge. Jag kände av första gången jag kände mig lycklig.
 
Sedan blev jag sjuk i över en månad och sedan blev hon jag pratade med sjuk. Jag fick en ny som inte alls tog upp samma problem och arbetade på ett annat sätt. Jag klarade inte av att komma tillbaka till praktiken efter frånvaron.
 
Jag tappades bort och i flera år efter detta så var det bara samtal om vad som hände i mitt liv. Vilket var ingenting. Jag blev osynlig igen, men gick och pratade en gång i månaden bara för att jag var rädd att tappas helt bort.
 I september 2008 fick jag boendestöd för första gången. Min syster hade dem och sade till mig att detta kanske skulle passa mig. Jag tyckte att jag hade ingenting att förlora, men att släppa in dem i mitt hem var en plåga. Det var skrämmande, men jag visste inombords att jag behöver någonting. Det enda jag nu hade att se fram emot var förtidspension som jag hoppades på för att slippa krångla och sedan dö inom inte alltför lång framtid.
 
Men att släppa in nya okända människor i mitt hem var första steget till det nya jag. Till min förvandling till det jag är idag. Att träna på att träffa dessa personer fick mig till nästa steg som var cafét i Borlänge Bibliotek.
 
Detta fortsatte vidare till när vi fick chansen för lönebidragsanställning för tre år sedan. Från att varit totalt ensam till att kunna göra mig öppen till andra och sedan kunna till och med föreläsa om mina svårigheter inför andra. Om vad som lett mig hit. Jag gick med i erfarenhetspanelen på Högskolan Dalarna där jag började föreläsa på riktigt med lön.
 
Jag är med och arbetar också som brukarrevisor i Vård och stödsamordning och jag har läst denna 7,5 poängs kurs på högskolan under tiden.
 
För lite mer än år sedan började jag skriva här och detta har lett till fantastiska förändringar hos mig och en bok tillsammans med några andra.
 
Just nu så ser jag mot framtiden på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Jag vill arbeta med någonting nytt. Jag vill föreläsa mera. Jag vill göra större skillnad för andra än vad jag gör nu. Jag vill lämna det gamla bakom mig. För första gången i mitt liv så känns det faktiskt som om jag kan. Jag har redan börjat prata med andra och se vilka kontakter jag har. Att jag faktiskt på riktigt kommer att klara av det. Att jag inte försöker ljuga för mig själv för att ge mig falska förhoppningar.

Det är för att det känns så äkta så är det också så skrämmande. Jag vet inte vad som finns bakom hörnet.
 
Från att ha förvandlats till en som vill vara osynlig, ensam och betydelselös till att bli en som vill mer än allt annat synas, träffa människor och känner mig faktiskt riktigt betydelsefull för många.
framtid - livet