Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - june 2017

Konfrontationer

Konfrontationer är nog någonting jag egentligen inte tycker om. Jag undrar om det finns någon som gör det, i alla fall när det kommer till personer som man tycker om.
 
Särskilt på senaste tiden men också innan det så har det kommit tillfällen där jag känner att jag måste säga saker som jag vet att inte personen kommer att tycka om. Tillfällen där en så kallad vit lögn hade varit så mycket lättare och kanske till och med bättre.
 
Men bättre för vem. I alla fall inte för mig.
 
Jag sitter och tänker på vad jag skall säga, vad jag kan säga och sen så slutar det nästan alltid att jag säger som det är. (Jag kan inte komma på någon vit lögn som jag har sagt de senaste åren, men det har nog hänt).
 
Jag skjuter upp det jag skall säga så länge jag kan, och sedan så blir det ett tillfälle där jag inte kan hålla det inne längre. Jag måste säga som det är.
 
Den största tanken är nog att vita lögner hjälper kanske i ögonblicket men sedan så försvinner de i mängden. Antingen så åker man dit eller så börjar andra sluta lita på en. Alla gånger jag var sjuk från studier eller praktiktplatser, så vet jag nu att de måste anta att jag ljög om min frånvaro.
 
Det är väl kanske så nu att det var lättare att ljuga för mig själv förut, men nu går det inte längre och när jag säger saker som inte är bra så hamnar jag i konfrontationer som jag inte alls tycker om. Skräcken kommer fram i mig varenda gång det händer. Och vissa gånger händer det att jag märker efteråt att jag inte borde sagt någonting, men hur bra hade jag mått då.
 
Än så länge så tror jag i alla fall att jag har blivit förlåten för alla gånger, men de blir inte bortglömda. Kanske det är så att folk förlåter mer än jag tror i allmänhet. Jag vet ju att jag är rätt rejält förlåtande själv, men eftersom jag har bra mycket bättre minne nu än förut så glömmer jag inte bort.

2 veckor

Nu har det gått två veckor sen senast. Nytt rekord tror jag för att inte skriva någonting.
 
Jag är dock inne här lite då och då för att fundera om jag ska skriva någonting, men jag kollar i några sekunder och sedan hoppar ut för att fortsätta med livet.
 
Visst har det hänt en del som jag skulle kunna skriva om, men det mesta har varit personligt och osäkert så jag har hoppat det. Jag har lärt mig en del som jag inte visste förut riktigt.
 
Jag märkte så tydligt nu att när känslorna blir för starka så har jag mycket sämre kontroll över mig själv och min ångest. Och när det blir för mycket så stänger jag av. Det liksom bara försvinner och sedan så börjar det om igen. Jag börjar känna igen och det blir starkare och sen stänger det av igen.
 
Det gör inte livet lätt, men jag får väl försöka minnas det och försöka ta det lugnare om det händer igen .
 
Det är dock inte lätt att ta det lugnt när man vill så mycket.

Att älska eller att bli älskad

 
Jag träffade en tjej för ett tag sedan och under senare tid så blev det allvarligt.
 
Jag föll och jag hoppades. Vi pratade framtid och planerade allt. Hur livet skulle vara och hur vi skulle ha det.
 
Drömmen var fantastiskt, men samtidigt så fanns det saker som inte fungerade. Hon har sina problem och jag har mina och de problemen passade inte alls ihop.
 
Jag märkte hur jag började bli beredd på att offra så mycket av mig själv för att kunna vara med henne. Och jag tyckte inte om det. Om hur mycket jag skulle vara beredd att offra. Då handlar det inte om saker som jag skulle kunna offra så som flera delar om i vilken stad jag skulle bo i eller om jag skulle kunna vara beredd att göra uppoffringar för henne och hennes barn. Utan det handlade om de framsteg jag gjort med mig själv.
 
Om hur långt jag var beredd att offra de saker jag tyckte om med mig själv. De saker jag hade arbetat fram för att få. Om att det spelar ingen roll hur mycket jag skulle offra av dessa saker de skulle ändå inte göra grunden annorlunda.
 
Det kändes som om det här kanske var den enda chansen för mig att kunna bli älskad eller älska någon. Det kändes i hela mig att hon älskade mig vilket gjorde det hela så svårt. Och jag tänker på henne från morgon till kväll och önskar att det skulle fungera.
 
Men i helheten så kändes det inte bra. (Det finns en hel del att skriva om varför men det kommer jag inte göra.)
 
Så nu har jag sagt ifrån för min egen skull.

Kärlek

Jag är rädd att bli ensam i mitt liv.
 
Det som är annorlunda för mig än säkert många andra är inte att jag oroar mig så särskilt mycket att hitta någon som kan tycka om mig. Jag är faktiskt rätt säker på att det finns personer som skulle kunna falla för mig om jag bestämde mig för att försöka få dom. Även om jag inte är riktigt nöjd med mitt utseende så är jag rätt säker på att jag har en massa egenskaper som kvinnor kan falla för.
 
Problemet ligger hos mig.
 
Att det är så svårt för mig att falla för någon så att jag kan börja satsa. Förut så vågade jag ingenting så då var det lätt att drömma. Men nu är det så annorlunda.
 
Nu känns det som om för att kunna älska någon så måste hela jag vara med i processen. Att hela jag måste vilja det och det är inte lätt att vid första ögonkastet falla för någon och hoppas på det bästa. Jag har extremt svårt att satsa på någon som inte känns 100% rätt. Hela upplevelsen känns oärlig vilket gör att jag fortsätter vidare.
 
Det begränsar mitt val av personer rejält. Men när jag faller så faller jag hårt. Rejält hårt.
Men det är svårt att hitta någon att verkligen leva med. En person som bara kan vara med mig och acceptera mig som jag är.