Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - july 2016

Långsamt

Livet är lugnt just nu.
 
Det känns som om jag är den där personen som ligger i soffan när andra kommer in och utropar ett tjeeeeena. Som är glad över att andra kommer, men samtidigt bara kan ligga och chilla.
 
I så många fall förut så är tanken så stor om det här är bra känsla eller inte. Om hur jag verkligen mår. Om det är bra eller inte.
 
Den kommer ibland, men försvinner oftast iväg igen nästan på en gång.
 
Orden och tankarna finns inte där som de alltid har varit.
 
Det är samma sak idag som igår jag vill så gärna skriva, men jag är mindre stressad än någonsin samtidigt som det ligger en vilja där under om vad jag vill hålla på med. Det har nog funnits en tanke om att jag har behövt stressen för att kunna fortsätta framåt, men det går rätt bra i alla fall.

Småsaker

Jag har säkert skrivit om det här förut. Egentligen kanske jag har skrivit om det mesta jag skriver nu för tiden om förut, men det gör ingentin.
 
För det är väl det dagens text i viss mån handlar om. Att oavsett vad som händer och hur negativt allting ibland är så finns det alltid en massa småsaker som gör allting värt det.
 
Så som att bara le utan att känna mig som ett freak. Att bara le för att jag ler och inget mer behöver förklaras.
 
Att kunna säga hej utan att tänka så mycket. Att kunna skaka hand med mäniskor och fråga om deras namn.
 
Att bara gilla saker på facebook jag gillar och ännu mera att ibland skriva kommentarer där.
 
Att kunna gå fram och säga till om någonting saknas till maten jag beställt.
 
Att kunna sjunga med en del i låttexterna när man är ute och lyssnar på musik. Och att kunna sitta ner och ta det lungt själv bara för att man vill sitta någonstans ute och bara vara.
 
Att kunna säga här är jag och det är ok, även när jag inte vet vem jag gör eller vad jag borde göra. Att det är ok att inte veta.
 
Att det är inte hela världen vad folk tycker och tänker längre om mig. Att märka att det egentligen finns en hel del som inte känner mig så som jag trodde. Visst känns det, men inte ens i närheten så som det har varit. Låååångt ifrån.
 
Det finns massvis av småsaker som så många andra bara tar för givet. Så många saker jag inte ens visste att jag saknade. Hundratals små saker och många av dessa blir till stora saker. Som att skriva om saker jag antagligen skrivit om och det är som det skall vara.

Leksand

Det var 25 år sedan som jag var inackorderad i leksand och igår kväll htog jag chansen att åka dit för att se hur det så¨g ut och se om det fanns några minnen kvar.
 
Jag bodde där under två års tid på vår och höst terminen förutom vid helger då jag åkte hem. Jg minns en av de stora tankarna som jag hade var att äntligen så var det inte mig de mobbade på.
 
Men jädrans så svårt det var att känna igen sig. Jag hade bara ett vagt minne om vilket håll jag skulle gå åt får att hitta åt rätt håll jag skulle åt. Det var rätt håll, men jag mindes ingenting. Det finns en plats som heter gropen där som jag tror jag borde minnas, men det fanns inte där.
 
Jag hittade skolan, men det var bara vaga aningar om hur det var. Jag tror inte de har direkt byggt om, men jag minns knappt någonting.
 
Det var vid den här tiden jag började gå upp i vikt en hel del och när jag gick runt där så kom tanken att jag var nog inte ut särskilt ofta.
 
Även om jag inte direkt blev mobbad under den här tiden så är den faktiskt nästan tommare än någon annan tid. Jag vet inte varför det är så och jag har faktiskt ingen direkt tanke på att spekulera. Den här tiden har aldrig direkt känts viktig för mig. Den har bara varit och försvunnit. FIck så mycket streck under andra året så jag läste om allting på komvux ändå så betygen från första året blev lika oviktiga.
 
Kändes lite sorgligt dock med all det inte fanns någonting.

Acceptans

Nu är det dags igen för acceptans.
 
Kanske har jag fel, men varenda gång jag har mått rätt bra så har det handlat om att acceptera det som varit.
 
Till exempel det jag skrev om att jag inte har den manin som jag hade förut och att det är långt ifrån kul att komma ner från en sådan hög nivå. Att acceptera att det är som det är.
 
Det finns så många fler händelser under de senaste åren där allting blivit bättre när jag har accepterat att saker och ting inte blir så som jag förväntar det eller så som jag vill.
 
Snart är semestern över och jag vet inte om jag någonsin har varit så här lugn under sådan här lång tid.
 
Det är största delen varför jag skrivit så lite den senaste tiden. Det har varit mindre press på att göra det än någonsin och det är ok. Att känna att jag skriver inte längre för att jag behöver det utan bara för att jag vill det.