Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - february 2015

Social dans

I förrgår följde jag med på en vad som var kallad för social dans för första gången.
 
I ärlighetens namn så hade jag innan jag stod beredd att åka iväg tänkt på vad detta tillfälle skulle innebära. Jag ville bara ut och sedan var det allt.
 
Det är en av mina gamla skyddsmekanismer. Att tänka så lite som möjligt över ett tillfälle och sedan brukar det gå som det går. Oftast inte så hemskt bra.
 
När det var dags att åka så märkte jag hur lite jag andades, men annars var det inte så illa.
 
Vi km fram ungefär en halvtimme efter de hade börjat och att se de andra som redan var där fick tankarna att riktigt börja komma igång.
 
Första tanken var att jag har så långt kvar att lära mig innan jag kommer upp till den nivån att dansa där ute skulle kunna vara en komfortzon för mig.
 
Andra tanken var att det där var en zon jag riktigt skulle vilja kunna bli komfortabel i. När jag såg dem snurra runt på dansgolvet så kom tanken till mig när min systerson var liten. När jag äntligen kunde vara mig själv utomhus för att jag hade ett barn att vara med. Där jag inte behövde bry mig om att vara politisk korrekt. Där det fanns någon som bara var glad när jag var glad.
 
Att tanken över att detta kommer bli en plats där jag kan bara vara utan att i framtiden oroa mig över mig själv sågs som en möjlighet jag aldrig trodde någonsin skulle kunna vara möjlig. Denna känsla var väl den som gjorde att känslan jag fick igår blev möjlig.
 
Jag dansade lite grann med några jag kände och jag klarade inte av att fråga upp någon. Det hinder som alltid funnits inom mig var synligare än vad det varit på länge och orden kunde inte bara komma fram.
 
Det var två låtar för bugg och två låtar för foxtrot och sedan började det om igen.
 
Bugg har jag bara gjort sex gånger än så länge, men när jag testade och tittade runt så kändes det som om det har gått bra under rätt kort tid för mig. Jag kände mig rätt nöjd, men som sagt så krävs det mer träning av olika variationer. Jag har lite tunt material än så länge. Jag vill kunna variera mig så mycket som möjligt. Dessutom var dansen inte riktigt lika som det vi lärt oss, utan mycket friare.
 
När det gäller foxtrot så  har jag aldrig tidigare testat på detta och det är en dans som är som tryckare. Det verkade rätt enkelt, men också en helt ny träning för mina sociala egenskaper.
 
Fastän jag inte kände mig redo ännu så är jag hoppfullare än någonsin att det här kan bli någonting riktigt bra för mig. Att det här kan vara en bra mycket bättre terapiform för mig än vad jag tidigare hade trott. Att jag i framtiden kommer att få bort de hinder inom mig som gör att jag inte vågar fråga upp någon. Samtidigt så vill jag inte att det skall bli en annan typ av flykt. Imorgon är det ny träningstillfälle där jag också kommer att anmäla mig till foxtrot och jag tror att det kommer att bli riktigt bra.
bugg - dans - foxtrot - social fobi - social träning

Var den du är

Så länge jag kan minnas så har jag funderat på hur andra klarar sig. Hur andra gör från dag till dag.
 
Även när de har svårigheter så verkar allting så enkelt. Det spelar ingen roll hur mycket jag vet hur saker och ting är. För ändå gnager känslan inom mig att det finns någon hemlighet där som jag inte kan se. En hemlighet som inte ens de förstår att de har.
 
Tanken över att om jag vet deras hemligheter om livet så kan jag kopiera det och så plötsligt skall allt bli bra. Jag har hela tiden sökt det där AHA-ögonblicket som skall göra allting så mycket enklare. Det ögonblicket där jag äntligen förstår vad jag skall göra för att bli nöjd med det jag själv gör. Det som andra verkar leva hela tiden och jag inte kan förstå.
 
Jag har också hört massvis av gånger "var dig själv". Strunta i vad andra tycker eller hur andra fungerar. Sluta söka vad som är "normalt". Men hur skall man göra detta när man inte tycker om sig själv. Eller ännu mera passande när man inte riktigt förstår vem man är eller hur man tror att man skall fungera. När ens liv känns som om det är fyllt av antaganden och gissningar.
 
Jag pratade idag med en som jag inte träffat på några månader om allt som har hänt med mig. Om den förändring jag gjort sedan jag träffade denne. Om det sökande jag hade gjort av mitt liv.
 
Det tog en stund efter detta när jag var på biblioteket och tittade drömskt framför mig och för första gången i mitt liv fram till realisationen att jag orkar nog inte längre. Jag har så många saker i mitt liv som jag är glad över och är nöjd över. Jag har så många saker som fyller upp min tid och sökandet efter vad andra gör i sitt liv för att få det att fungera är en sak som jag kännde att jag inte behövde längre.
 
Just i det ögonblicket så kändes det så bra.
 
Att jag för första gången kunde acceptera att jag inte behöver ha den hemligheten som känslan lurar mig att andra har. Att jag för tillfället bara ville vara mig själv och ta till vara på det som finns runt mig. 
 
Det jag hela tiden har sökte efter existerar inte. Det har varit en lögn som jag intalat mig, kanske för att ha ett hopp om den "enkla lösningen".
andra - normalt - svårigheter

Ptsd

När man har alldeles för mycket tid på sig och är en smula hypokondrisk så sitter man och tittar på olika diagnoser för att se om de passar in på en.
 
Jag läste lite om någon som skrev om posttraumatisk stressyndrom. Inte direkt för att jag trodde jag skulle passa in där av det lilla jag visste. Det var dock när jag förut berättade om det som hände mig var att en annan person sade att det kunde likna psykisk tortyr. Jag skulle ytterst gärna säga att så var det inte, men jag tror att det kan stämma. Jag bara vet att det var inte rätt mot mig.
 
Efter att ha läst igenom det som stod på sidan ovan så verkar det inte alls att jag passar där, men den lilla texten där det står komplex traumatisering verkade vara passande.
 
(skillnaden är i grunden istället för ett traumatisk händelse så har det varit mycket under lång tid, men inte lika kraftigt)
 
Jag bestämde mig för att titta närmare på texten emotionella övergrepp och se om jag passade in där. Det känns så starkt att säga dessa ord, men jag fortsatte att leta vidare om detta. Jag hittade en bra sida som berättade om detta.
 
Fysiskt och känslomässigt - otillgänglig förälder
Där hamnar min far. Det kändes som om det aldrig spelade någon roll vad jag gjorde. Jag kunde aldrig ändå räcka till. När jag var cirka 13 år så bestämde jag mig att om han inte skulle bry sig om mig så skulle jag inte bry mig om honom.
 
Tillåts inte vara ledsen
Min far blev alltid arg på mig när jag blev ledsen. Eftersom jag inte kan få tårar så vägrade han tro att jag verkligen var ledsen och det blev ännu mera skäll.
 
Ombytta roller
Fick ta på mig ansvaret över att se till att det inte blev bråk. Att vara den som försökte ta hand om min yngre syster.
 
Inkonsekvent disciplin
Som exempel när min syster gjorde någonting när vi var yngre som jag först hade gjort så fick jag alltid skulden av min far att jag borde veta bättre. Att även om hon gjorde samma sak så var det mitt fel.
 
Sedan får jag inte glömma bort det grundläggande hoten om att vår mor skulle lämna oss eller ta självmord.
 
De övriga sakerna på listan finns det några som i viss mån kan vara med, men är där i mindre format.
 
Så efter detta så stämmer det utan tvekan att jag fick emotionella övergrepp om och om igen under hela min uppväxt. Det skall väl påpekas utan att skydda någon att det här är väl också väldigt personligt. Alla mina syskon och jag påverkades inte alls på samma sätt. Jag tror att min mor påverkade alla väldigt mycket, men jag kände mig utvald av min far.
 
Det fanns tre faser för behandlingen för komplex traumatisering.
Steg 1 är stabilisering, vilket har skett för mig under flera år bakåt. Jag har väl varit stabilt dåligt ända sedan jag sökte hjälp för första gången.
 
Steg 2 är ihågkomst och sorg över det som är förlorat. Vilket jag har gjort mycket under senaste året och skrev om det tidigare idag. Sorgen är mer smärtsam nu efter jag skrev, men jag ångrar det absolut inte.
 
Steg 3 integration, skapa och/eller återerövra en plats i samhället. Vilket jag känner att jag verkligen håller på med och till största delen har gjort.
 
Vad jag kan göra med detta så vet jag inte. Jag vet inte ens om jag skulle passa in på detta, men det känns skönt att hitta orden och se att det verkligen anses vara fel det som har hänt. Men det jag fick mest ut av detta är att även om det skulle passa så är jag på rätt väg här också. I alla fall texten om sorgen.
emotionellt övergrepp - hypokondriker - kompex traumatisering - ptsd

Min största sorg

Jag sade förut att jag kände mig så mycket mera sorgsen nu när känslorna är så mycket tydligare. Att jag blir mycket mera tårögd än innan.
 
När jag satt och väntade på att få min chans att föreläsa förra tisdagen så tänkte jag igenom väldigt mycket på vad jag skulle säga och hur jag skulle säga detta. Jag märkte flera gånger hur känslorna började komma upp inom mig när jag tänkte på vissa saker.
 
Det som blev så intressant (om det ordet passar) var att det inte alls var så illa när jag tog upp de negativa sakerna som hade hänt mig. Utan de positiva tillfällen som varit under senare år och särskilt när jag har skrivit.
 
Varje gång jag extra mycket tänker på någonting positivt som har hänt mig under senare år (vilket är väldigt mycket) så kommer känslorna. Sorgen över att varför, varför, varför har inte det här hänt tidigare. Varför har jag inte insett de här sakerna förut. Varför det har tagit sådan lång tid.
 
Jag älskar att det har gått så bra, men alla de bra sakerna gör ont i mig när jag tänker på dem. Den enorma saknad jag har över att inte haft dem tidigare bränns i bröstet och magen på mig.
 
Det är så svårt för mig att förstå att till och med lycka kan vara smärtsamt.