Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - august 2014

Smärta

Den känslomässiga smärtan jag får varje gång jag kommer tillbaka hit är så stor att jag inte själv vet hur jag klarar det. Varenda gång som jag är osäker över de skrifter jag har fått ut mig om de duger eller inte skulle kunna bryta ner vem som helst.
 
De gånger jag skriver om att ha blivit så känslomässigt inlåst så att tårarna kommer över min hjälplöshet och känslan över att ha blivt förådd som barn till omständigheterna är ibland så totala.
 
De gånger jag skriver om i vuxnare ålder fortfarande funnits kvar där och aldrig fått någon som helst tillåtelse av mig själv att leva utanför den mur som jag har byggt upp. Hjälplösheten över att klara av en ihopfantiserad vuxenvärld utan någon känslomässig grund att stå på.
 
Den smärtan som byggs upp inom mig och som jag håller kvar för att kanske kunna få något pris i slutändan. Någon typ av märkbar förändring som jag tror finns, men som jag samtidigt oroar mig över att det kanske bara är fantasier. Kanske jag inte blir något bättre av allt skrivande.
 
Samtidigt så försökte jag redan innan jag började, förbereda mig för den smärta som jag visste skulle komma någon dag. Den gången jag skriver någonting som sårar någon eller som berättar för mycket om någon eller någonting. Den dagen jag skriver om något som skulle få mig att bli hatad eller illa omtyckt. Den gången jag skriver för mycket om mig själv så att det inte går att ta tillbaka.
 
Jag hade aldrig kunnat förbereda mig för den smärta som jag känt av så mycket idag och några gånger tidigare.
 
En smärta som fått mig att gråta om och om igen.
 
En smärta som är så svår att förstå att jag ens har den. Den rationella delen av mig vill inte förstå den, men känslomässigt så förstår jag den alldeles för väl. Så mycket förstår jag den att den blir så mycket smärtsammare än vad den borde vara.
 
Smärtan över när människor bryr sig.
 
Jag har alltid sagt att människor bryr sig om varandra mycket mera än vad man tror, men samtidigt så trodde jag aldrig att det skulle betyda att de brydde sig om mig också. Tredje gången sedan jag har börjat skriva som jag har blivit så fruktansvärt berörd över de små kommentarer eller saker som andra har gjort för mig. Tredje gången jag har haft den fruktansvärda smärtan över hur ensam jag varit och inte tillåtit andra att ha en chans att bry sig tidigare under mitt liv.
 
Denna smärta jag har känt idag har fått mig att fundera över om det är värt det. Om det är värt att fortsätta att känna så här så ofta. Att gråta över det som varit för att kanske ha en chans till någonting ännu bättre senare.
 
Nära nog varenda gång när smärtan varit så stor har den slutat på samma sätt.
 
Med ett leende.
 
Med en känsla över att ha gjort någonting stort och känslomässigt stärkande. Att smärtan i sig är inte något dåligt utan ger en frihetskänsla som nästan är beroendframkallande. Den är läkande och även om jag inte får något stort pris i slutet så får jag ett pris som är stort för mig varenda gång.
 
 

Hemlängtan

Efter jag flyttade hemifrån så önskade jag ofta att jag kunde flytta hem till igen. Jag mindes bara de bra tillfällena och tänkte på de gånger som min mor orkade att bry sig om och ta hand om mig. De dagarna när allting var bra och fungerade. De dagar jag själv var piggare och kunde se det fungera.
 
Önskedrömmar!
 
Jag minns en av mina kompisars mor under den tiden. Hon välkomnade mig in och bjöd på mat några gånger när jag var där och hälsade på. Det kändes så skönt att ha någon i modersrollen som verkade bry sig om mig och det var så länge sedan jag hade haft något sådant. Skammen var här också och visade sitt fula huvud. Jag kände mig alldeles för gammal för at ha några sådana tankar. Jag var ju runt 22-24 år då. Jag borde inte behöva vara så tacksam över någoting sådant.
 
Dock så kände jag den välkomnande säkerheten som jag aldrig varit van vid tidigare. En önskan att kunna ha sådana här familjemiddagar oftare där någon verkade ha ett genuint intresse av mig. Så även om jag skämdes så var jag väldigt tacksam över de stunder de blev av, även om jag inte vågade söka dem själv.
 
De blev aldrig så många gånger det hände på grund av flytt, men de fick bort mina tankar på hemlängtan ett tag.
 
Hemlängtan försvann när min mor började må så dåligt att det inte var tal om att kunna flytta hem igen. Men tankarna på den gamla goda tiden fanns kvar. Tankarna om hur bra vi alltid hade det. Rättare sagt hur bra jag trodde att vi alltid hade det.
 
Idag så är det annorlunda. Varje gång jag skriver om den tiden så kommer tårarna. Precis som de gör nu. Jag saknar väldigt få saker av den tiden jag hade under min barndom. Jag saknar bara att jag hade en riktig barndom efter ungefär tolv års ålder. De enda bra tillfällena under den tiden som jag riktigt minns är de gånger jag var med vänner. Även dessa tror jag hade varit mycket bättre om jag mått bättre.
 
Jag har ingen längtan tillbaka till saker som har hänt. Bara viss nostalgi, men ingenting annat som jag kan komma på. Jag har framtidshopp. Det hopp jag borde ha haft för många år sedan har jag äntligen fått. Jag har inte hemlängtan, utan jag har om det finns något sådant ord.
 
Bortlängtan.

centrumföreningen reflektioner

Så idag var det den frågan som vi skulle kunna ställa till någon av borlänges företagare. Om någon skulle vilja vara mentor till oss.
 
Kanske inte så överraskande så hade jag svårt att somna igår kväll. Oron över att det skulle vara tidigare än vanligt på morgonen och eventuell försening dit är antagligen den största orsaken. Sedan att det var en fråga som jag är långt ifrån bekväm att vilja ställa hjälpte inte till.
 
När sömnen kom så var den orolig och jag vaknade upp vid fem och hade sedan svåra problem att somna om. Bestämde mig för att gå upp en stund innan klockan ringde eftersom det ändå var onödigt att somna om. Så starten var inte alls särskilt bra.
 
När vi kom dit så tog det så lång innan vi fick chansen att tröttheten och oron började sättas in ordentligt. När det är dags så genomför jag en väldigt snabb beskrivning om vad vårt företag är och känner mig rätt nöjd förutom att en av dem som lyssnade och som jag på något sätt ville visa något positivt tittade så kritiskt på oss och gav absolut inget tillbaka. Det kändes som om personen hade bestämt sig för att inte gilla mig. (det finns flera detaljer bakom, men jag tror det är bäst att inte gå in på dem här).
 
Sedan kom en annan person in och skulle ställa själva frågan men denne fortsatte att berätta om oss och det kändes som personen berättade alldeles för mycket. Alldeles för mycket om saker som kändes som om de inte borde berättas. Hade det varit bara runt mig så hade det varit bra men eftersom det påverkar flera personer så kändes det så mycket. Jag ville så gärna säga det räcker nu, men det går inte att göra något sådant när man är framför ett flertal personer.
 
Så efter när vi var klara kände jag mig inte alls nöjd över hur allting blev, men som jag skrivit en gång för mycket så har jag gjort samma misstag och i god tro haft viljan att förklara hur allting är och sedan sagt för mycket innan allting var över. Så poängen med allting är inte vad som sades eller vad som inte sades.
 
Poängen är att istället för att hålla allting inne så berättade jag för personen att jag tyckte att det blev för mycket sagt. Istället för att ha det inom mig under ett tag och sedan få det att falla i glömska så lyckades jag ta tag i det. Vi hade ett bra samtal och gjort är gjort.
 
En annan negativ sak som jag fick in i mig efter mötet var tanken på att vi bara leker företagare, samtidigt som de som var där är riktiga företagare. De har valt och arbetat hårt med sina egna ideer och tankar samtidigt såsom vi har fått det serverat för oss. Jag kände mig väldigt utanför gruppen som fanns där inne och rädslan över att inte ha någons respekt blev riktigt påtaglig efteråt. Skräcken för utanförskap var där igen och det är väl dags att ha några rader som kanske kan få bort den.
 
Även om jag inte valt den här vägen så jobbar jag hårt på den. Jag tar så mycket ansvar och även om det inte är min ide, så är jag nöjd med den. De andra som är på min arbetsplats tar också väldigt stort ansvar och även om jag ibland funderar på hur de skulle klara sig utan mig så skulle jag aldrig kunna klara av allt arbete utan dem. Då också skall påminnas att alla har sina egna svårigheter som tynger ner dem innan de ens kommer till arbetet. Något som man i vanliga fall kanske inte ens skulle kunna klara av.
 
Sedan gav jag den personen jag ville påverka alldeles för mycket uppmärksamhet. Det fanns flera personer som verkade lyssna på vad som sades och som faktiskt tog den informations lappen vi hade lagt fram.
 
Så även om jag kanske inte var helt nöjd så blev dagen efteråt riktigt bra och jag gör som jag försöker att göra. Ta ut det positiva och bearbeta det negativa.

Inga ord

Jag har saker på hjärtat som jag vill säga, men jag hittar inte orden ikväll. Visserligen har det börjat så innan och helt plötsligt så kommer orden till mig.
 
Jag går fram och tillbaka till vad jag vill säga och inte säga. Det känns som om idag är det något som jag annars skulle kunna skriva hur mycket som helst om.
 
Ingenting
 
En massa text som egentligen inte betyder någonting. En massa text utan någon början och utan något slut. En text som det känns är under min värdighet. Jag vill så gärna att allt jag skriver skall betyda någonting, så även här är rädslan och styr mig.
 
Det finns nog många som känner igen sig. Många tillfällen där man vill säga någonting men för en eller annan orsak så blir det bara svammel. Jag har så många saker på gång just nu att det blir svårt att fastna på ett ämne ikväll och tankarna sprids ut åt alla håll och kanter.
 
Imorgon är det ett möte på centrumföreningen där jag skall föreläsa för en massa företagare och fråga om någon av dem skulle vilja vara mentor till vårt företag. Jag har ett stort hinder inom mig för att fråga någon om något som jag själv har lite svårt att specificera. Jag vet inte vad mentorn skulle kunna göra för oss, vilket därför är en orsak till varför vi skulle fråga.
 
Från och med nästa vecka så har vi längre öppetider och jag kommer att få ta en lunch och gå iväg från arbetstid. Jag som har så svårt att lämna de andra som är där. I vanliga fall har det varit att vi ätit och haft koll på kassan samtidigt.
 
Nästa vecka på tisdag så är det styrelsemöte och i egenskap av ordförande så skall jag försöka ha koll på så mycket som möjligt och vara redo.
 
Nästa vecka på onsdag har vi en studiedag som jag också är orolig för hur det kommer att fungera praktiskt. Även om jag inte tror att det blir något problem så är oron där.
 
På fredag skall jag till Avesta och förläsa tillsammans med Coompanion på något som har anordnats i samband med kyrkan. Det handlar om sociala företag och jag skall berätta om min resa. Det kunde vara upp till tusen personer där och de hade ingen aning om hur många som skulle komma till vår föreläsning.
 
Vi har fått flera beställningar till cafet som är stora för oss. Flera organisationer som vill ha en plats att ha möte och kunna få fika.
 
Samtidigt som jag vill så gärna kunna ha tid att vara på högskolan på erfarenhetspanelen där, men har inte tiden till det längre. Även om jag vet att jag gör rätt val så är oron där över att jag missar något.
 
Sedan kommer tankarna på boken och jag hoppas verkligen det blir bra. Desto längre tid allt där tar och desto närmare slutdatum jag kommer desto mer känns det. Dessutom att jag behöver en del pengar att lägga ut för så många böcker jag vill ha.
 
Tankar om min väns bröllop är också där. Köpa kläder och göra mig redo. Väldigt länge sedan jag var på en så här viktig tillställning och ännu längre sedan jag verkligen ville gå.
 
Så får vi förstås inte glömma bort skrivandet. Det jag absolut inte vill missa men är baserat på hur mycket jag kan komma på under det tillfället jag börjar skriva.
 
Jag försöker också tänka på att försöka ta vara på saker lite mer än vanligt hemma, eftersom boendestöd sade senast att jag måste börja ta mer kontroll över saker och ting hemma. Jag mår så mycket bättre och de kommer inte behövas vara där jämt. Svårigheten där är att jag nog alltid sett dem som en säkerhet. Att även om allt skulle gå illa så finns de kvar för mig där. Men ändå har jag vetat att det kanske är så att jag snart inte behöver dem längre. Att jag behöver anpassa mig och få egna rutiner hemma också.
 
Sen funderar jag förstås på valet och exakt hur jag skulle rösta, men ännu mera om jag skulle skriva här vad jag tycker och tänker om vissa sådana ämnen. Att våga ta ställning i en värld med mycket motsättningar.
 
Under allt finns det som jag tidigare skrivit och påverkar mig.
 
Till sist är det som är svårast för mig att medge....
 
Jag börjar tycka om någon, men vet inte exakt hur det kommer att bli eller om jag tycker om henne tillräckligt för att det skall räcka för mig. Jag har svårt för de frågor som skulle komma runt detta och jag är väl mest rädd för att nu när jag säger något så kommer det inte att bli något.
 
Det blev något i alla fall. Frågan är väl kanske hur jag mår i allt detta?
 
Stressad, oroad och osäker men glad. Och om jag tar en sak i taget, en dag i taget så går det nog bra. Jag har kommit så långt och jag tänker fortsätta. Stress behöver delas upp i mindre bitar och även om det skulle vara så många saker på en dag så jag inte hann med så kan jag välja och lämna valet bakom mig.