Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - march 2016

Förväntningar (7)

Jag håller andan inför morgondagen.
 
Det är väl så varenda gång när jag har haft förväntningar för någonting, men för en gångs skull känns det bara positivt.
 
Jag minns alla de andra gångerna där man inte klarade av att förvänta sig någonting utifall det aldrig skulle bli av eller att kunna skydda sig själv från att bli besviken. På något sätt så trodde man alltid att man skulle bli besviken och när det för eller senare hände så kan man sitta och säga vad var det jag sade. Vilken tur att jag försvarade mig själv i förväg annars så skulle det ha blivit värre.
 
Just nu så har jag skyhöga förväntningar över att det kommer att gå bra. Det känns i hela kroppen som om det här är ett bra steg framåt för mig. Ett riktigt, riktigt, riktigt bra steg.
 
Ett steg som jag aldrig någonsin trodde skulle vara möjligt. Även om det finns massvis av steg som jag har genomgått tidigare som jag aldrig trodde skulle vara möjliga så är detta ett nytt som kan vara hur stort som helst.
 
Vem vet, jag kanske blir besviken, men det är onödigt att tänka så. Allting är bara en tidsfråga tills allt går åt helvete, men det finns också sannolikheten att jag kommer att dö långt innan det händer. Så jag skall försöka att njuta av resan.

Hitta styrkan (7)

Jag tänkte igenom det jag skulle skriva en hel del igår innan jag började. Om jag skulle våga skriva en sak som hade med andra personer att göra.
 
Även när jag var klar så fanns osäkerheten kvar. En rädsla över en massa saker som skulle kunna hända utifall om jag skrev något. Den största rädslan är väl som alltid att hamna utanför igen.
 
Men det som hände mest efteråt (förutom att hostan var igång igen), så var tankarna där på att börja kämpa igen. Att hitta någonting nytt att kämpa för. Inte bara på det nya jobbet utan också på den halvtid som jag kommer att vara kvar på det gamla.
 
Jag började känna hur styrkan i mig började pånyttfödas. 
 
När jag tänker tillbaka på de senaste månaderna så finns det flera saker jag har kämpat för och de har försvunnit en efter en. Vissa tyngre än andra och de flesta handlar som texten igår om saker jag inte skrivit om förut. De flesta har jag inte ens märkt utan bara fortsatt vidare utan att faktiskt märka att jag har förlorat en del av mig sjäv varenda gång.
 
Men idag så fortsätter tankarna som påbörjades igår kväll och kanske så finns det hopp där. Hopp om vad som kanske skall hända i framtiden. Det enda problemet är att dessa saker kräver i viss mån att jag har flera med mig. Eller kanske bara tillåter mig att fortsätta framåt.
 
Dock gäller det för mig att återigen påminna mig själv att det är kampen som räknas. Jag tänker inte bara lägga mig ned och låta saker hända. Inte så länge jag kan påminna mig själv. 
 

Dagar som förändrar allt (6)

Det finns några tillfällen i mitt liv som jag minns så bra där jag önskar att jag gjorde något annat. Dagar som jag då trodde skulle ha förändrat mitt liv till någonting bättre, men där jag nu vet att det inte gjort någon som helst skillnad.
Tanken att bara om jag hade gått ut den där gången så hade så mycket varit annorlunda. Att glömma bort att jag inte är jag och skylla på omständigheterna istället.
 
Men idag under ett av mina samtal så kom det upp för mig om en dag som faktiskt förändrade mig en hel del. Kanske hade det hänt i alla fall, men just den här dagen sitter så hårt fast hos mig.
 
Jag mådde så fruktansvärt mycket bättre och saker var på väg framåt. Det kändes som om jag flög framåt och på jobbet så bestämde vi oss för att ha öppet på lördagar för att se om vi skulle kunna få lite mer intäkter. Redan efter en kort tid så blev det bestämt att vi skulle bara ha öppet en lördag i månaden och jag kom och tänka på det idag att jag kämpade så mycket för att vi skulle kunna ha öppet.
 
Det handlade inte bara om de intäkter vi skulle få utan det handlade mer om viljan att göra någonting mera. Viljan att arbeta på någonting som fick oss alla att komma framåt.
 
Jag bara visste att vi skulle kunna klara av detta och jag var beredd att arbeta varenda helg. Jag var beredd att vara själv om det skulle behövas, men jag ville också så gärna att de andra skulle se det jag såg. Inte hindren utan möjligheten till någonting mera.
 
Men oron i gruppen var stor, men jag hoppades att de andra också skulle kunna se den möjlighet som fanns. En möjlighet till någonting större. En förändring till det normala som alltid annars finns.
 
Men efter några månader blev det nedröstat att vi inte längre klarade av att ha öppet på lördagar. Det fanns flera förklaringar till varför, men det enda jag såg var oron över vad som skulle kunna hända. Oro över saker som kanske aldrig skulle hända.
 
Efter det mötet så var jag mer besviken än vad jag någonsin har varit i hela mitt liv. Innan så hade jag tanken på att det var dags att göra någonting annat. Men efter detta möte ville jag bara lämna allting bakom mig. Det gjorde ont i mig och mycket av kampen jag hade försvann i och med detta.
 
Jag kunde inte lyfta dem så som jag ville och känslan över att jag aldrig kommer att komma högre upp på denna plats grep tag i mig.
 
Jag har så ofta känt mig så ensam i viljan att verkligen förändra mig själv och har haft en sådan önskan att se andra göra liknande förändring framåt. Jag vet att det finns så många möjligheter för positiva förändringar, samtidigt som jag ser rädslor, brist på ork och så många andra problem dra tillbaka de runt mig.
 
De känslor jag kände då har minskat, men jag vet fortfarande att jag behöver någonting annat. Kampen finns inte kvar där längre. Det nya arbetet börjar på fredag, tyvärr bara på halvtid, men jag är säker på att det kommer ge mig den förändring jag söker.
 
Jag är säkert orättvis mot alla andra, men det förändrar inte hur jag känner eller kände mig. Känslan över att varför kämpa när rädslan ändå kommer att sätta stopp. När det inte finns längre någonting jag ändå kan göra. Det är egentligen inte människorna jag är besviken över utan mer hur stark rädslorna är utan att de märker av dem själva. Jag kanske är besviken över mig själv över att jag vågade hoppas för mycket. Jag vet inte om jag vågar hoppas igen.

Tillbaka igen (6)

Semestern är över och imorgon är det dags igen.
 
Semestern har inte dock varit som den skulle ha varit om det inte vore för att jag inte direkt var särskilt frisk.
 
Hostan finns dock fortfarande kvar och går i vågor. Ibland är det knappt någonting ett helt dygn och sedan så hoppar den fram och gör sig påmind flera gånger ett annat.
 
Men oavsett detta så har det faktiskt varit riktigt skönt att komma undan. Nästan alldeles för skönt.
 
Alltid den ständigt närvarande rädslan över någonting. Det finns alltid någonting att oroa sig över och nu är det för att det varit för bra. Att jag kommer att bli nöjd över att stanna hemma igen.
 
En av de saker som gjort mig att må bättre är ju att komma ut och komma ihåg att det inte är bättre hemma. Men den senaste tiden har det bara varit så skönt att komma hem och undvika allting. Att bara glömma bort allting en smula och stänga inne sig.
 
Men just nu när jag skriver så märker jag dock känslan över hur det var att komma ut förut när jag så gärna ville komma ut. Just nu i detta ögonblick så känner jag mig lite spänd för morgondagen, men på ett bra sätt. Jag hoppas att det håller i sig.
 
Bara lite orolig över att inte skött sömnrutinerna särskilt bra på senaste tiden. Försökte komma i sängs i går, men somnade nog inte förrän efter två, så jag kommer nog vara enormt trött i morgon.