Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - march 2014

Ny dag

Det blev inte alls som jag tänkte igår. Jag började skriva om en sak som jag har tänkt på ett tag och det slutade med någonting som jag så länge har velat haft sagt. Jag var fruktansvärt spänd igår natt och sov inte alls så bra som jag hade hoppats. Tog lång tid innan jag ens lyckades somna. Jag tänkte på om jag ångrade att slutet blev som det blev. Att jag tog mig ut från den säkra zonen utan att ha en möjlighet att ta ett steg tillbaka.
 
Det har alltid varit så att jag pratar runt om när det gäller att visa ett intresse för någon. Alltid ha en chans att låta den andra ta initiativet. För som tidigare skrivet så är initiativet inte min starka sida. Det är dock inte bara det. Jag hittar på ursäkter till varför jag inte vågar få ut någonting. Ursäkter som jag förklarar för mig själv att jag gjort det rätta. Jag säger till mig själv att jag är rädd för att gå på för hårt så att hon blir rädd vilket slutar att jag drar mig undan istället. Det känns som om jag inte kan vara något annat än skrämmande eftersom det skrämmer mig själv så mycket.
 
Rädslorna är till för att skydda mig från allt det onda som finns ute i världen. Mot allt det osäkra. Mot all typ av risktagande. Rädslorna skyddar mig från att våga säga någonting som inte går att ta tillbaka. Jag vill men jag kan inte.
 
Jag är så rädd över att mina känslor är alldeles för starka. Jag är så rädd över att jag blir så lätt känsligt involverad hos andra. Men i slutändan så vill jag inte ha mindre känslor för det. Mina känslor är en av mina största egenskaper och sakta men säkert så minskar mina rädslor för dem, vilket betyder att jag blir mer och mer tacksam över att jag har dem.
 
Det kändes så bra i slutändan för att jag fick det skrivet igår. Jag vill inte ta tillbaka det. Jag vill inte ångra att jag skrev det. Den största saken som hände efter att jag skrev om det var att det blev lättare att tala om det. Det har blivit lättare att prata om svåra saker jag har skrivit när jag äntligen har skrivit om det. Det blir lättare att acceptera att dessa saker är en del av mig. Det blir lättare att klara av saker som jag vill göra.

Kunna och vilja

Jag lärde mig nyligen på kursen att det finns flera personer, inklusive mig själv som har problem med olika saker. Det är inte svåra saker, utan enkla. Vissa är till och med löjligt enkla. Det finns så många saker jag vill göra, men inte kan. Jag vill städa hemma, jag har inga problem fysiskt. Jag orkar göra det, men jag kommer inte igång själv. Det finns någonting inom mig som alltid stoppar mig.
 
Vissa saker är lite svårare. Jag vill ut och resa. Det behöver inte vara långt. Jag har råd och ingenting som säger att jag inte skulle klara av det. Någonting inom mig stoppar mig.
 
Varje gång jag gör någonting så måste jag tvinga mig. Det måste ha någon extra orsak. Jag önskar ibland att jag kunde bara gå ut till tågstationen och resa till första bästa ställe och vara där ett tag. Men det går inte. Även om jag skulle ha planerat hela resan i förväg så är det svårt. För att jag skall komma iväg så gäller det att någonting speciellt skall finnas där för mig. Eller att någon följer med mig på resan. Jag vill så gärna, men inom mig finns hindret jag inte kan se. Ingen kan se den. Hur skall någon annan kunna förstå när jag inte ens förstår vad det är.
 
Hela mitt liv har varit uppbyggt på att jag gärna vill resa, men jag trott att jag gör det bara för att någon annan står för resplanerna. Jag trodde att jag inte ville sköta det själv. Jag trodde att det betydde att jag innerst inne inte ville åka någonstans. Att jag inte orkade.
 
Idag så orkar jag. Idag så har jag ingen ursäkt. Förutom att jag märker att jag kan inte. Många av sakerna jag skriver vill jag kunna säga ut högt. Men jag klarar inte av det. Oavsett hur mycket jag kan orden. Oavsett hur mycket jag går igenom det i huvudet så kommer inte orden ut. De försvinner och blandas ihop. De sätter sig i halsen. De försvinner iväg. Det avslutas alltid med att jag skämtar istället.
 
Sedan finns det de saker som är nästan omöjliga. De känns omöjliga i alla fall. Jag tror att enda sättet för mig är att skriva ner det. Jag tror inte jag kommer att kunna säga det högt. Jag törs knappt ens skriva det, men det känns som om jag måste. Jag måste få ut det....
 
Kanske det borde skrivas ner och vara mer personligt. Att lämna ett brev eller någonting sådant. Men jag har tänkt på det länge. Jag har försökt göra det länge.
 
Tvekan, denna outhärdliga tvekan.
 
Att våga säga åt någon annan hur mycket jag tycker om henne. Jag har försökt säga någonting. Jag tror att du tycker om mig också, men tvekan över att ha fel är alltid där. Tänk om du bara vill vara vän med mig. Tänk om du är lika mot allihopa du träffar eller är jag extra speciell. Tänk om du flyr när jag skriver ner vad jag vill, men som jag inte klarar av att säga högt. Det är väl därför jag inte riktigt vågar ta chansen. Varje gång vi träffats har jag haft känslan över att den här gången var den sista och den här gången så försvinner du från mitt liv för evigt och jag har inte vågat säga vad jag tycker. Ytterliggare en missad chans från min sida.
 
Men du kom tillbaka. Om och om igen så träffades vi och de gånger jag vågat säga någonting ens i närheten av något personligt, så har det tagit en sådan kraft ifrån mig som du inte ens kan ana. Att gå ifrån det kan inte som finns inom mig är nära nog en omöjlighet. Finns det någon som helst möjlighet att få någon plats i ditt liv. I alla fall försöka få en plats. Detta är andra gången jag skriver någonting till dig. Den enda person som jag någonsin har skrivit en dikt till.
 
Gör jag rätt som skriver här. Vet inte, men det är skönt att äntligen få det sagt.

Säg ingenting om detta

Har ni någonsin varit med om att andra säger att du inte skall få prata om en viss sak för en eller annan orsak. Det fastnar mycket mer än vad det i många fall borde. Undrar hur många saker som vi känner oss dumma för att prata om kommer ifrån att vi hört någon säga att vi inte borde prata om det bara för att vi borde skämmas.
 
Som jag skrivit lite om så spelar jag bordsrollspel och har gjort det ända sedan jag gick i mellanstadiet. Detta har varit min hobby och många gånger min enda orsak till glädje under uppväxten. I grunden handlar det om att jag och några till sitter runt ett bord och spelar ett avancerat spel tillsammans som fortsätter och förändras med tiden. Det finns nog många förklaringar över vad det är, så om någon vill läsa mer om det så finns det på wiki.
 
Det finns många vuxna personer som håller på med det fortfarande och jag vet personer som säger att jag inte skall säga att jag håller på med det. Att detta är någonting att skämmas över och att andra som inte vet vad denna hobby innebär. Detta har gjort att många gånger när jag pratar om det och särskilt nu när jag skriver om det så känns det svårt. Jag skämms över en sak som är viktig för mig och som har varit den enda tillgång till social träning jag har haft i mitt liv.
 
Detta gäller också mycket psykiska problem. Jag har lärt in sig att inte tala om dem. Jag har lärt mig att inte visa mig svag för omvärlden. Jag har lärt mig att jag inte skall vara speciell hos omvärlden. Jag har lärt mig att inte gråta så omvärlden får reda på det. Jag har lärt mig att inte fråga om hjälp. Jag har lärt mig att inte bråka om någonting. Jag har lärt mig att inte vara andra till besvär. Vissa saker kommer inte för att någon har sagt åt mig att inte göra det utan genom att märka hur samhället i genomsnitt pratar om vissa saker. Hur andra gör i min närhet.
 
Jag kämpar mot allting jag har lärt mig in i benmärgen idag. Prata om problemen. Om inte jag får hjälp så känner jag mig inte så ensam när jag får reda på att det finns så många fler. Det finns ingen svaghet hos någon. De svagheter vi ser hos andra innebär att de har en enorm styrka för att övervinna dem och fortsätta med livet. Alla är unika och gör det till mycket mer än bara ett ord. Att gråta inför andra och inte känna sig fruktansvärt sårbar baseras nog väldigt mycket på hur de andra beter sig. När jag frågar om hjälp har jag märkt att så många vill hjälpa till men vågar inte fråga om du vill ha hjälp för olika orsaker till exempel att de tror att du skall få dåligt samvete för att ta emot hjälp. När någon är till besvär så är det då saket och ting blir intressanta. Detta beror dock väldigt mycket på resten av omgivningen.

Sömn

Jag sover mycket bättre nu för tiden. Jag har aldrig lyckats att somna så här lätt som jag kan nu. Inte så länge som jag kan minnas i alla fall. Visst det händer att jag vaknar någon gång om natten och visst så är det inte varje natt, men det är en stor förbättring än innan.
 
Jag undrar om det har någonting med skrivandet. Jag har ett lugn inom mig som är nästan overklig. Visst jag kan inte slappna av helt. Det finns flera saker som gör mig stressad. Jag har svårt att sitta still och vänta på saker. Allting är som vanligt men ändå inte.
 
Jag känner mig mer nöjd inombords utan att ha någonting speciellt att peka på.
 
Jag behöver nog inte säga mycket om hur viktigt sömn är för allihopa. Så länge jag kan minnas så har inte min sömn varit särskilt bra. Den första skillnaden kom för ungefär tio år sedan när jag började med medicinen. Innan dess så kunde jag inte alls somna när jag ville. Skulle jag upp nästa dag så var det ofta omöjligt för mig att somna förrän jag bestämde mig att inte sätta klockan på ringning och stanna hemma. Jag sov dock mycket bättre än många andra med liknande problem. Sömnen var aldrig det största problemet, men det hjälpte inte till.
 
Med medicinen så kunde jag i alla fall somna lite lättare och det blev aldrig så att jag var uppe hela natten längre. Inte för att jag hade någonting och gå till längre.
 
Det tog dock ofta minst en timme fastän jag hade medicin innan jag lyckades somna. Den tiden när jag kände att jag mådde så bra att jag testade utan medicin så var jag uppe hela natten igen. Då var det den första gången jag märkte varför det inte var så konstigt att jag hade svårt att sova. Vilket jag skrev under midnatt.
 
Kan nog vara viktigt att jag fått in rutinen att vilja kunna ha skrivit klart före tio varje kväll. Kan också ha mycket med att jag fått ut mig saker som jag behövde. Det kan vara att ljuset är här, men persiennerna är för så jag inte skall vakna för tidigt. Det kanske inte spelar någon roll varför jag äntligen kan somna på ungefär bara tjugo minuter. Att jag får bättre sömn än någonsin och är piggare på morgnarna.
 
När jag äntligen fått under en längre tid vara med om detta så kan jag verkligen säga....
 
God natt och sov gott