Orsaker att leva
Kommer inte ihåg hur många år men det var nog redan i högstadiet. Önskan blev starkare och starkare ju längre åren gick. Tankarna kring orsaker som skulle få mig att avsluta mitt liv blev fler och fler, samtidigt som orsakerna för att överleva blev färre och färre. Jag dagdrömde att någon olycka skulle hända så att jag dog men inte så att jag valde det själv. Så att det skulle vara en olycka som jag inte kunde undvika. Så att det inte var mitt fel.
Min högsta önskan var att jag skulle offra livet för någon annan. Så att min död skulle betyda något, så att omgivningen skulle kunna tänka att jag gjorde något gott när jag dog. Jag tänkte ofta på mina släktingar som en orsak att vilja leva. Jag ville gärna också se sagan om ringen filmerna klart var en av mina orsaker. Men sen fanns det inte så mycket som kändes viktigt.
Mitt liv kändes inte viktigt för mig. I slutet när jag kommit så långt att jag aktivt börja tänka på göra slut på det hela, var det som om det inte fanns någonting kvar som var starkare än viljan att ge upp och försvinna.
När jag började må mycket bättre och började tänka på alla orsaker som jag försökt övertala mig själv med så fanns den en uppenbar orsak som jag aldrig såg eller aldrig kunnat tro existerade. Det fanns en person att leva för som inte kommit in i mitt liv förrän nu. Den enda person som det är viktigt att leva för, att orka med det dåliga för och invänta tills den personen kom in i mitt liv.
Den personen var jag själv. Ett bättre mående jag själv. Om det finns någon orsak som är viktig att fortsätta leva för är dig själv, när du bättre. Du kommer att tacka dig själv.
Jag är idag fruktansvärt glad att jag inte tog språnget mot evigheten. Nu hoppas jag inte längre att min död skall betyda något utan att mitt liv skall betyda mycket mer än vad det gör idag och då särskilt för mig. Det känns som jag vill leva för evigt, men dör jag idag så har jag varit lycklig en stund.
Och det är värt en livstid av plåga.