Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - july 2014

Socialt företagande och jag

Jag kommer inte ihåg till hur många timmar jag hade kommit upp till i arbetstid per vecka innan jag blev tillfrågad om jag ville börja på en kurs som jag inte direkt hade någon förståelse över vad den skulle innebära. Jag tror att det var runt 16 timmar i veckan och i samband med att kursen skulle börja så var nog det största hindret oron över att behöva öka tiden för att hinna med allt.
 
Jag har gått flera kurser som jag inte haft någon aning om deras betydelse och dessa tillfällen har bara flytit ut ur mitt liv, men den här gången var det annorlunda. Jag hade hopp om att vad som helst som var framför mig var bättre än det som låg bakom.
 
Kursen innehöll väl inte särskilt mycket över det jag tidigare läst i högskolan förutom att för en gångs skull så kunde jag samarbeta med andra. Jag behövde inte stressa iväg och klara allting på en gång. Det fanns vissa föreläsningar som vi fick som var fruktansvärt intressanta och som jag minns bra än idag.
 
Under tiden så blev mitt mående bättre och bättre, vilket också betydde att min arbetstid ökade. När det var dags att starta så hade jag ökat upp tiden till sex timmar om dagen och tänkte att det är nog inte så hemskt stor skillnad på åtta. I värsta fall kunde jag kanske sjukskriva mig i efterhand, eftersom nu hade jag någonting att sjukskrivas ifrån.
 
När det började så tog jag ett enormt ansvar över allting. Samtidigt som det kändes som om jag skulle behöva vara överallt, så fanns oron över att det inte skulle fungera. Oro är i det här fallet ett svagt ord. Det kändes mer som en säkerhet att det skulle falla sönder och så länge det överlevde ett år så hade jag i alla fall betalat till kommunal så jag skulle kunna få pengar i ett år efteråt. Rädslan för att igen hamna på soc var alltid där.
 
Det har hänt många saker och jag har förändrats mycket under de två åren som vårt företag har hållt på. Det första jag lyckades göra var att vänja mig in i ansvaret, men det tog ett tag. Det nästa var att acceptera att det jag gör verkligen har en mening. Att personer blir hjälpta av det jag gör och att det jag håller på med är ett riktigt jobb.
 
Vilket till sist ledde att jag tog över ansvaret som ordförande, eftersom jag tycker att jag orkar med att ta beslut jag aldrig klarat av förut. Att jag kan få en del goda ideer och att andra kan ibland lyssna på det jag säger.
 
De åren jag har varit här har varit de mest stärkande i mitt liv. UTAN TVEKAN!
 
Utan dessa år så hade jag inte skrivit något. Jag hade varit hemma hela tiden och livet hade stått stilla. Jag skulle aldrig kunna trott att jag någonsin skulle kunna ha ett fast arbete, ännu mindre egen företagare och frivilligt vara ordförande eller ens ledamot i någonting.
socialt företag

Socialt företagande

Det är dags att berätta lite om den lite mer speciella ideén vårt egna företag är baserat på.
 
Vårt företag är en social ekonomisk förening. En ekonomisk förening vet nog de flesta vad det betyder, om inte så är det en förening där medlemmarna tillsammans äger företaget med hopp av att det skall gå med vinst.
 
Den stora skillnaden med vanlig ekonomisk förening och en social variant är att fastän medlemmarna vill att föreningen skall gå med vinst så skall inte denna delas ut mellan medlemmarna utan återinföras in i företaget för att företaget skall kunna främja medlemmarnas välmående.
 
Vårt företag och mitt egna bättre mående går hand i hand. Det är där jag har varit och det är där jag har lyckats förbättra mig själv. Det är svårt att berätta om företaget och inte ta med min egen väg i detta och hur det har påverkat mig, men skall försöka och ta med mitt arbete imorgon.
 
Innan det blev ett företag så var det ett projekt och cafeét som jag arbetstränade på tillhörde psykiatrin i Borlänge. Poängen var att först starta en tvåårig kurs för flera personer inom öppenvårdspsykiatrin och andra personer långt ifrån arbetsmarknaden. Jag själv blev tillfrågad om jag ville börja en stund innan 2010. När de förklarade för mig så förstod jag inte riktigt vad som menades, men jag hade börjat må så mycket bättre så att jag tyckte varför inte.
 
Samtidigt som jag och några andra arbetstränade på cafeet så började det med studier om eget företagande och styrelsearbete. Det var cirka tjugo personer från början och studierna skulle vara i cirka två år. Jag kan säga då att jag trodde att efter studierna så skulle allting fortsätta som vanligt och livet skulle gå vidare framåt utan att alltför mycket skulle hända.
 
Tiden gick framåt och när det var dags att påbörja så fanns hela tiden tanken att det kommer inte fungera. Det kommer inte hålla. Från 1:a mars 2012 så startade möjligheterns källa ekonmisk förening för första gången någonsin. Jag tror inte någon hade förväntat sig allting som helt plötsligt hopade över oss. Det var så många saker som ingen var riktigt redo för. Så många saker som vi inte studerat för.
 
Vi var fyra heltidsanställda och fyra halvtidsansällda och hade cafeét på Borlänge bibliotek som grund. Allihopa har en bidragsanställning och kommunen hjälper till med att vi får hyresfritt och två stycken anställda från psykiatrin för att handleda oss vid behov. Det är dock vi själva som bestämmer och de är som påpekat bara handledande.
 
Vi har fyra av oss i styrelsen, dessutom sitter tre stycken utifrån som stödjande. En från bibilioteket, en politiker och en som var med och startade allt från början. Jag själv började som kassör.
 
Arbetssättet som vi fick verkar ha varit svårt när man är så van att lyssna på andra och inte har haft så mycket att säga till om tidigare. Helt plötsligt fick vi en massa ansvar och jag tror ingen var redo direkt från början på hur allt skulle fungera praktiskt. Det var så många småsaker att tänka på som glömdes bort eller inte ens tänktes på. Cafeét i sig själv skulle inte ens i närheten ha klarat sig själv att betala lön till en anställd och ännu mindre till hyror och omkostnader så utan hjälp från kommunen skulle den inte ha en chans att klara sig. Helt plötsligt var det åtta personer som många av dem inte trodde att de skulle någonsin få lön i hela sitt liv innan pensionen ett arbete. Ett stort ansvar över sitt eget liv, alla med sina egna rädslor och egna skörheter.
 
Jag hade så svårt att se att det skulle klara sig särskilt länge. Jag tror att det var flera som trodde som jag. Dessutom var det nog rätt många som inte tyckte att det var ett riktigt jobb för att det är lönebidragsanställning. Jag har börjat märka mer och mer vilket jobb det egentligen är och det känns som ett riktigt jobb rakt igenom. Men nu har det gått snart två och ett halvt år. Vi är för tillfället 4 heltid, varav en sjukskriven och en föräldrarledig. 5 halvtidsanställda och 5 som arbetstränar. Är själv ordförande sedan några månader bakåt.
 
Facebook möjligheternas källa, från och med igår
cafe - ekonomisk - förening - företag - källa - möjligheternas - socialt företag

Reaktioner på ovän

Vi är alla nyfikna varelser. Även om vi inte säger det rakt ut så finns det en viss nyfikenhet om hur det går senare, en fortsättning på en historia. Så detta är delvis för att jag tror att det är flera som vill veta hur det går.
 
Sedan är det väldigt vanligt för oss att inte kunna släppa tankar på saker som påverkar oss, oavsett hur mycket vi vill. Så detta är också delvis för att jag vill säga lite om effekterna av gårdagens tankar.
 
Jag tillåter alla jag känner att få läsa det jag skriver och jag visste nog att det skulle bli några reaktioner på det jag skrev. Men ändå så är det svårt att förbereda sig och vara tacksam över de kanske inte alltför överraskande reaktioner jag fick.
 
Jag var nöjd med det jag fått ut mig igår kväll. Så nöjd jag kunde vara i alla fall.
 
Sömnen infann sig någorlunda fort och jag sov rätt bra. Till klockan fem på morgonen.
 
Redan då vaknade jag första gången och kände mig pigg. Tankarna arbetade i förväg för att planera på vad som skulle kunna hända om jag träffade personen. Hur jag skulle agera och hur denne skulle agera, men jag lyckades somna om igen.
 
När jag vaknade så var det några kommentarer på facebook som ville försäkra mig att det skulle bli bra och att jag inte skulle oroa mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle besvara dessa och drog mig iväg till jobbet för att påbörja dagen. Jag tror inte att det är särskilt överraskande att tankarna fanns där när jag gick iväg.
 
Det som var mest överraskande för mig var när jag kom ner och de började prata med mig om det som hände och hur det var med mig. Inte det att de oroade sig, utan för att jag hade så svårt att prata om det. Det fastnade helt plötsligt så djupt inne i bröstet på mig.
 
Jag ville inte ha fram det utan jag ville bara på något sätt hoppas att det skulle ordna sig. Jag trodde att det var för att så svårt situation för mig. Att jag bara ville att ingen skulle säga någonting och att vi skulle kunna bara låtsas som ingenting hade hänt.
 
Jag vet nu att de fruktansvärda obekvämhetskänsla jag hade handlade ingenting om vad som sades eller vad det var för problem som det handlade om.
 
Obekvämligheten kom ifrån av att bli beskyddad av andra. Andra som blir arga åt mig. Andra som får känslor som jag själv inte får fram. Nu när jag skriver om detta så gråter jag igen.
 
Det handlar inte riktigt om det som hände idag utan "så outhärdligt ensam jag har varit". Inte för att jag har haft avsaknad av människor som brytt sig runt mig, utan för att jag inte tillåtit någon få veta, inte tillåtit någon att bry sig.
 
Jag har tvingat mig själv till att ensam är stark och om jag inte klarar mig själv så blir jag svagare. Det är där obekvämlighetskänslan kommer ifrån. Det var därför dagens känslor blev mycket svårare än vad de borde varit. Jag hade så svårt att slappna av för jag visste inte hur de andra skulle reagera och jag ville inte hamna i en situation där jag skulle behöva bli räddad. En situation som jag skulle känt ansvarig över fastän det inte var mitt ansvar.
 
Jag kanske måste lära mig att leva med att jag inte behöver vara ensam längre. Oavsett vad som händer så kommer jag nog har många fler som tycker om mig än ovänner. Det är väl dessa som är viktigast. Även om detta har varit jobbigt för mig så är jag så mycket mer tacksam än vad ord kan beskriva. Att saker som de kanske tycker är självklarheter är inte det för mig. Jag har så lätt att förstå att vänner hjälper varandra, men på något sätt har jag lärt mig själv att vänner inte skall få hjälpa mig. Det som är så mycket värre är att jag är långt ifrån ensam om detta.
 
Tänk på hur många av er som drar sig från att fråga andra om hjälp, eller till och med tackar nej när någon frivilligt erbjuder sin hjälp. Småsaker såsom skjuts från en plats till en annan eller när en annan vill bjuda när ni är ute och fikar eller äter och du inte vill tillåta det, kanske till och med får dåligt samvete när någon annan bjuder eller hjälper till. Oftast är det värsta som kan hända är att personen säger nej.
 
Imorgon är en helt ny dag och jag ser fram emot den ännu mer än tidigare.

Ovän

En av våra stamkunder på jobbet tycker inte om mig.
 
Jag har ingen aning om varför, men när jag hälsar på denne så vill personen inte ens märka av mig.
 
Jag brukar tänka på hur det skulle ha påverkat mig förut och tänker på hur det påverkar mig nu. Det svåra med förut är att det har aldrig hänt mig att någon har betett sig på detta vis mot mig. Jag har aldrig märkt att någon ogillat mig på detta vis. Jag kan bara anta hur det hade påverkat mig och jag hade nog haft fruktansvärt dåliga tankar om vad jag hade gjort för fel och hur jag hade kunnat fixa det. Allt för att personen i fråga inte skulle vara minsta arg på mig.
 
Idag så kommer tankarna fram på vad som har hänt, om jag borde göra någonting. Men egentligen så behöver jag inte ha att denne tycker om mig.
 
Det känns skönt att kunna säga så. Att oavsett vad personen tycker så kommer jag fortsätta att vara mig själv. Att det finns så många andra som är så mycket viktigare över vad de tycker och tänker. Jag tror inte jag hade kunnat säga något sådant förut. Jag tror inte ens att jag hade kunnat tänka tanken över att ha någon som inte verkar tycka om mig. Mycket hellre så skulle jag vara ovetande än någonting annat.
 
Jag hade planerat över att jag kan fortfarande vara hövlig och fastän denne inte tycker om mig så behöver inte jag bli arg tillbaka. Om personen vill gå runt och vara arg och inte få fram någon lösning så är det inget jag kan göra. Inget som jag kan tvinga fram hur mycket jag än vill det. Jag var glad att se denne komma tillbaka hos oss ändå.
 
Dock så ville denna handla idag när jag var bakom kassan och fick ut sig att denne ville handla av någon annan än mig.
 
Jag har aldrig känt mig så förolämpad i mitt liv.
 
Jag blev både överraskad och rätt arg. Mest av allt av att jag inte förstår varför det skall bli som det blir. Det var så nära stängningsdags och vi plockade ihop. Eftersom det tar en halvtimme och gå hem så hade jag mycket på tankarna. Problemet var inte vad som hänt utan hur jag kände mig. Jag hade helt nya känslor som jag inte kan minnas att har haft förut. Reaktionen på att jag kanske aldrig känt mig förolämpad förut förrän nu.
 
Jag försökte tänka på att kanske är det så att jag mår tillräckligt bra nu för att märka sådana saker. Att denne har rättighet att få tänka och göra sina egna val. Men i slutändan så blev det för mycket och jag bestämde mig för att skynda mig hem och sätta på datorn för att få någonting annat att tänka på. Jag trodde dock att det skulle hålla i sig länge.
 
Tacksamt nog hade jag fel och jag hade helt glömt bort det nu innan jag skulle börja skriva. Jag är lugn inombords och har inga direkta känslor över det som hände tidigare. Får se om de kommer tillbaka för jag kommer få se denne imorgon igen, men jag tror inte det spelar någon roll. Jag är fortfarande jag och jag kommer att fortsätta min egen väg framåt. Jag kommer att vara vänlig och öppen till denne i framtiden för så är jag. Om denne inte vill vara min vän så gör det ingenting. Det är inte jag som förlorar någonting, utan tvärtom. Jag är inte arg på denne utan mer irriterad över att omständigheterna och dennes personlighet fått allting att bli som det är. Livet fortsätter vidare och jag hänger med istället för att stanna kvar och älta i saker.