Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - june 2015

Gröna lund

Jag var med på grönan en stund idag. (jo är i stockholm och träffar min andra syster)
 
Förkylningen satte stopp för att jag skulle orka med särskilt mycket, men en sak gjorde jag i alla fall som jag är nöjd över.
 
Är det någonting jag har haft svårt för är det åkturer eller höjder. Även en bra dag så är detta ett sådant hinder som jag inte ens känner att jag vill övervinna. Det finns inte särskilt mycket för mig att vinna här. Inte än vad jag vet om. Det enda är väl att jag skulle vilja göra det för att kunna göra det.
 
Men i alla fall så lyckades jag med att åka en åktur som verkade rejält skrämmande för mig. Inte alls en av de största, men höjden var inte så låg och hastigheten verkade vara hyfsat snabb. Stora delar av timmens väntetid gick ut på att tanken på "att jag vill inte åka den här" hoppade fram om och om igen. Särskilt när jag tittade på den.
 
Sedan så åkte jag den.
 
En timmes väntan och den var klar på vad som kändes mindre än en halvminut. Det fanns aldrig någon chans att vänja sig vid den.
 
Början var extremt stressande, men när det var över så skulle jag gärna ha åkt igen för att kunna vänja mig helt. Orken att vänta en timme till för trettio sekunders åk kändes inte värt det. Inte idag.
 
Hade varit mycket lättare om jag hade varit mycket och väntetiderna inte varit så extrema.
gröna lund - rädslor

Tycka synd om

Enligt det första jag hittar på internet på synonymer till "tycka synd om" är förbarma, ynka, ömka och ömma.
 
Att någon skulle "tycka synd om" mig var en källa till skam för flera orsaker. Kanske var den största rädslan över att om någon skulle "tycka synd om" mig så betydde det att det syntes hur värdelös jag (enligt mig själv) var.
 
Jag kunde inte tillåta mig själv att tycka synd om mig eftersom det alltid fanns andra som hade det värre. Det fanns alltid andra som fick mitt medlidande men inte jag själv.
 
När jag började förstå hur illa det egentligen varit med mig så kom det i omgångar där jag faktiskt började tillåta mig själv detta medlidande. Den frigörande känslan över att i all ärlighet tycka synd om mig själv. Att livet är ett helvete och det är inte ok.
 
Att tillåta andra detta var fortfarande negativt, men desto längre tid det gick desto lättare blev det. Det kändes som ett nödvändigt ont för att fortsätta framåt. Jag kände mig mindre och mindre värdelös, men jag kände mig fortfarande väldigt annorlunda.
 
Under det senaste året så har jag hört ord som att "jag har inte alls haft samma trauma som dig" med förstående röst. Eller "men kära Ola hur kan ens klara av att tänka så" med sorgefull röst. Dessa är bara några få av de ord jag har fått och det har funnits flera. Varje gång någon har sagt något liknande så har det känts hårt i mig.
 
Inte för att jag skäms eller för att jag känner mig mindre värd. Utan för känslan över att jag vet att de hade rätt.
 
När jag tänker på kvinnan som kom fram till mig och tanken på att "tycka synd om" kom fram så kort hos mig så var den nya och bättre tanken där istället. Tanken över att hon inte alls tyckte synd om mig utan hade medlidande och ville vara till hjälp.
 
Jag började tänka på vad "tycka synd om någon/någonting " betydde för mig. Om det finns någon därute jag "tycker synd om" på ett negativt sätt. Det finns nog ingen jag kan tänka på att jag "tycker synd om". Inte ens mig själv. Jag tycker synd om alla de dåliga saker som har hänt mig eller andra, men jag "tycker inte synd om" någon. Synd att det har hänt och att de har varit så länge. Styrkan i detta minskar för varje dag som går. Det drar mindre och mindre energi av mig för varje stund. Jag känner medlidande, är orolig och bryr mig om andra och mig själv.
 
Det som har hänt har hänt och det är lätt och vara efterklok. Jag tror att det kan var bra att tycka synd om vissa eller många saker i livet. Jag har till och med lyckats blivit arg på vissa av dem vilket är bra för mig. Men när jag träffar andra så ser jag samma sak. De tycker synd om det som har hänt och känner medlidande med mig. Det är en mycket bättre känsla för mig i alla fall.
 
"Tycka synd om" handlar för mig om dåtiden och medlidande om att hjälpa till i framtiden.
framtid - medlidande - sorg - tycka synd

Sjuk igen

Som jag skrev igår så har jag haft turen att bli sjuk igen i år. Förra året hade jag elva frånvarodagar och jag hoppades att kunna slå det rekordet i år. Men om jag minns rätt så började sjukdagarna redan i början av året.
 
Samtidigt som semestern också vilket inte är så hemskt roligt.
 
I alla fall så kände jag mig piggare i morse och var fortfarande kvar i Västerås. Under dagen så bestämde jag mig för att komma ut lite för att äta ute. Allting gick bra och vi hade med oss en av deras hundar. Först gick de in och beställde och jag tog hand om hunden utanför och sedan så skulle jag gå in.
 
Det var en hyfsat lång kö och jag kände mig bara en smula utmattad strax innan det var dags att komma fram till kassan. Då kom illamående och jag blev så yr. Jag kände att jag bara ville ut, men ändå så ville jag inte börja om igen. Kön var lång bakom mig och jag har inte direkt ätit ordentligt ett tag innan.(om någon undrar så var det sjukdomen/ätit för lite mat och inte panik attack)
 
En kvinna kom fram och frågade hur det var med mig och kassörskan märkte då också detta.
 
Jag fick en mugg vatten och kassörskan tog snabbt emot min beställning så att jag kunde få sätta mig ner. Fastän kunden framför mig inte var helt klar med sin beställning.
 
När jag satte mig ner så märkte jag hur fruktansvärt svettig jag var. Hur den lilla stunden tagit sådan fruktansvärd energi från mig. Kvinnan kom fram till mig och frågade hur det var och undrade om jag hade diabetes. Hon berättade att jag hade sett likblek ut och var genuint orolig över mig.
 
Under det här korta tillfället när hon kom fram till mig så märkte jag den där destruktiva tanken som jag haft under så många år. Rädslan över att någon skulle tycka synd om mig. Den var bara där mindre än en sekund innan den försvann över att se oron hos henne.
 
I alla fall så fick jag min mat och vi drog ner till parken som var bara i närheten innan vi gick tillbaka. Det här tillfället och sjukdomen hade gjort mig så utmattad att när jag åkte hem idag så ringde jag en vän och bad om skjuts. Det skall krävas mycket för att jag skall ringa någon för att få skjuts och inte gå hem. Det var länge sedan jag var så här utmattad.
 
Men en viktig sak lärde jag mig idag. Jag skämdes inte alls över vad som hände. Förut så hade jag ältat och ältat och mått så dåligt, men idag så gör det ingenting. Det som hände, det hände och det blev som det blev. Jag är faktiskt glad att det hände.
mat - oro - tycka synd

Slåss mot drakar

 
Igår så hade jag en fruktansvärt arbetsam dag.
 
Morgonen efter jag kommit till Västerås så kom förkylningen till mig. Och igår så var febern hos mig.
 
Stressen över att ha åkt moppen dagen innan satt fortfarande kvar och den är ännu högre när morgonen kommer. Den här gången är det faktiskt bra mycket värre, eftersom gårdagen var åtminstone bara fem sex kilometer och den här dagen kommer det att vara fem till sex mil.
 
 
Stressen som finns i första hand hos mig är att jag riskerar alldeles för mycket. (Jag är så osäker på om jag skall skriva det här, men jag tror det är en sådan liten sak att döma mig för.) Mopeden jag åkte på var inte direkt laglig för mig och oron över min osäkerhet att köra hjälper till utifall om polisen skulle stoppa mig. Jag gissar att det minimum skulle bli en hel del böter.
 
Nästa stress var förstås resan till Surahammar. De berättade om hur vägen var och hur stressande det kan vara på resan dit. Febern försvann med värktabletter, men förkylningen och tröttheten fanns fortfarande också kvar.
 
Men gjorde jag inte det här igår så vet jag inte när jag hade gjort det nästa gång!!
 
Resan dit var fruktansvärt stressande och en massa rondeller som jag inte alls är van vid. Sedan att det är enfiligt och hundra i hastighetsbegränsning nästan hela vägen gör det inte lättare. Snuvan får mig också att vilja stanna nästan hela tiden för att snyta mig.
 
När jag äntligen kom fram (resan kändes väldigt lång) så åkte jag först till min gamla skola. Skolan och skolområdet såg ut som jag mindes detta. Jag undrar varför jag kom ihåg de här åren så mycket bättre än de två senare åren. Kanske var jag lite oskyldigare då. Kanske jag inte hade börjat ta åt mig saker på samma sätt. Kanske jag var skyddad av mina äldre syskon som fortfarande fanns kvar och som fick den största smällen av vår mor. Egentligen spelar det ingen roll varför. Det är som det är!
 
 
Jag minns att jag hade en mardröm för inte så många år sedan. Jag minns inte riktigt vad den handlade om, men jag minns hur fruktansvärt tagen jag blev av dem. Jag var så liten och det var en byggnad med i den som jag inte alls mindes. Det kändes som om det var en byggnad och att jag kanske gick i lekis. Det var en massa andra barn där och känslan över att vara mobbad var så stark inom mig. Idag så såg jag den byggnaden vid sidan av skolan.
 
Det enda som saknades var ett hål på väggen för basket. Men det kanske bara är något jag minns fel. Det finns en annan sak uppe på väggen.
 
 
Sedan så åkte jag vidare till vårt gamla hus. Det är inte första gången jag bara varit utanför detta, men inte vågat komma nära nog. Förra året åkte jag också hit med min syster och hennes familj, vilket gjorde att jag aldrig fick den tid jag själv behövde.
 
Jag parkerade moppen på andra sidan och gick fram mot huset. Jag ville så gärna gå in på gården och titta. Ännu gärna komma in i huset. Det såg så tomt ut att jag bestämde mig att försöka. Att jag var tvungen att gå fram och bästa fall om ingen öppnade på så kunde jag gå runt på gården och titta lite.
 
Direkt efter jag knackade på så ville jag bara springa därifrån. Så fort som möjligt för att aldrig mer komma tillbaka. Att kämpa mot känslan var så svårt, men tacksamt nog så behövde jag inte vänta länge. Det tog några sekunder bara innan en äldre kvinna öppnade dörren. Med nervositeten högt upp i halsen berättade jag vem jag var och vad jag ville.
 
Utan att tveka så släppte hon in mig och vi pratade lite. Hon och hennes familj hade flyttat in där när vi hade flyttat ut. De hade gjort väldigt lite arbete med huset och bottenvåningen, källaren och vindsvåningen såg ut som jag mindes det. Trappen också. Mellanvåningen där vi hade vårt sovrum kändes som om det var helt fel. Jag undrar nu helt plötsligt om det fanns en extra dörr som jag inte tänkte på och då skulle det nog kunna stämma lite bättre.
 
I alla fall så var jag så fruktansvärt nervös att det inte alls gick särskilt bra att stanna kvar längre. Jag fick en del känslor och en del minnen kom tillbaka. Bara småsaker.
 
Hon var väldigt trevlig och jag funderar kanske på om jag skall åka dit igen någon gång i framtiden när jag är lite mindre stressad. Kanske ta mig tid och prata lite om Surahammar och vad som hänt under de senaste trettio åren.
 
På vägen hem så började det regna, men resan gick bra mycket fortare. Jag kände mig säkrare och glad över att det var över.
 
På natten så var hostan bra mycket värre och tankarna flög runt i alla håll. Jag lyckades inte somna förrän fyra fastän jag var så känslomässigt utmattad.
 
Idag så kändes det som jag slagits mot drakar och har vunnit. Vad jag har vunnit vet jag inte och segern känns lite tom. Jag visste inte vad jag skulle få och det känns som ingenting har riktigt förändrats inom mig. Förutom att jag gjort saker som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle ha vågat. Jag undrar hur många i min situation faktiskt hade vågat gått fram och knackat på dörren.