Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - november 2017

Doktorn

Jag har haft kraftig hosta nu varenda natt i nästan tio dagar och idags så blev det dags att gå till doktorn för att få en sjukskrivning från jobbet.
 
Jag minns inte senaste gången jag behövde det, men det tog emot så kraftigt för mig att ringa. Det tar alltid emot för mig att ringa, men den här gången var det extra svårt. Tänk om denne säger ifrån. Tänk om det inte blir någonting, vad händer då.
 
Särskilt när hostan är mycket lugnare på dagarna än på nätterna. Vilket är alldeles för vanligt för mig.
 
I alla fall så hostade jag väldigt lite igår så jag hoppades att natten skulle bli bra,men den kändes värre än någonsin. Jag har inte ont i halsen, men får det av allt hostande och det finns inte mycket till sömn. Så det fanns inget annat val och jag ringde dit.
 
När jag kom ner dit så kom ingenting. Hostan var som bortblåst och jag var enormt stressad över hur det skulle gå. Det var så självklart att när jag var där så skulle inget hända.
 
Dom tog puls, kollade feber och blodtryck, men där hade jag inga problem. Och sedan fick jag sitta med läkaren.
 
Efter att denne lyssnat på andningen så bekräftade han att det fanns ett virus och jag lyckades lugna ner mig. Vi pratade om medicin och desto lugnare jag blev, desto mer började hostan visa upp sig.
 
Jag fick i slutaändan sjukskrivning och cocillana, vilket har hjälp mig förut när jag hade sådan här hosta. Jag hoppas verkligen att det kommer att börja lugna ner sig nu med den.
 
Det är väl så med den här hostan, desto mer avslappnad jag är, desto värre är den. Den var nog extra frånvarande när jag var där eftersom jag var så stressad. Men rädslan över att problemen inte skall märkas när man är hos en läkare brukar alltid vara hög och jag är säker på att jag inte är ensam om det. Men jag tror det har gått bra varenda gång än så länge. (host host)

Öppna upp sig / #metoo

En jag känner skrev ett stort inlägg om sitt tidigare mående och sitt liv på facebook idag. Om hur den psykiska ohälsan och andra saker hade påverkat dennes liv tills idag. Om skammen över att bara överlevt och inte kunnat gjort bättre ifrån sig än vad denne kunde med sitt liv.
 
Jag vet inte riktigt alltid vad jag skall säga, men jag blir faktiskt riktigt stolt över den människa som vågar öppna upp sig till omgivningen. Om att en person äntligen säger nej till skammen som egentligen bara är så destruktiv. Om att personen tar steget ifrån att bara gömma sig till att visa att här är jag och jag är lika värdefull som alla andra. Det här har hänt mig och jag vill inte att det skall kontrollera mig längre.
 
Det får mig också att tänka på #metoo kampanjen.
 
Jag läste i någon bok en gång förut att varannan kvinna hade blivit våldtagen eller sexuellt utnyttjad i sverige och det kändes som en enormt hög siffra. Men efter vad jag har lärt mig av många kvinnor jag har träffat eller pratat med att den här siffran är nog inte så hög i alla fall. Det finns en enorm skam bakom det här och jag har alltid tyckt att det är enormt viktigt att berätta att det här finns. Att anmäla eller säga att det här tillåter jag inte.
 
Det handlar inte om utlänningar som kommer hit utan det kan vara vem som helst. Dina vänner, syskon eller förälder. Det är huvudsakligen män som gör sådant här och alldeles för ofta tar det inte på allvar. Jag har hört om vänner och släkt som vägrat att tro på den som kommer ut och berättar och skyller bort att så kan det inte vara. När man läser hur det är i skolorna så verkar det illa, men genom att höra historier om hur det var förr så var det ännu värre. Även när det inte var lika många utlänningar som kom från så kallade hemska kulturer. I Sverige så verkade det som jättemånga visste, men ingen gjorde något. Man fick inte prata om sådant.
 
Men man måste prata. Man måste säga att det här är inte rätt. Om flera vågade säga till att det här har hänt och det är inte ok så skulle ni nog bli fantastiskt överraskade över hur många det är. Jag skulle nog gissa på att om hälften råkat riktigit illa ut så har nog nästan varenda kvinna i Sverige blivit sexuellt trakasserad. Jag har svårt att se att någon skulle kunna helt komma undan det.
 
Den person jag tycker har gjort det jag känner mig mest stolt över att ha råkat ut och blivit överfallen och råkat illa ut har faktiskt gått ut i tidningarna om det. Det var ett tag sedan nu, men jag tycker det är så imponerande av denne vågat gjort det. Att göra någonting som måste vara så hemskt och skrämmande men samtidigt säga att jag tillåter inte det här gör att jag respekterar denne en hel del.
 
Jag har läst många gånger om att män ska ta sitt ansvar över det som händer och jag vet inte alls hur jag skall kunna göra någonting förutom att stötta dom som råkat illa ut och uppmuntra dem att ta plats. Var inte rädda eller skämmas. Desto mer som vågar säga någonting, desto mindre ensamma blir ni.
 
När jag levde i min bubbla så trodde jag aldrig att det kunde vara så här illa, men jag är ute nu och jag är så ledsen att det är som det är. Jag har skrivit förut några gånger någon mening om att jag lärt mig om hur mörk världen egentligen är så är det, just detta jag menar.

Tid att tänka

Jag har varit sjuk ett tag nu. Varenda natt har varit fylld av en hel del kraftig hosta. Till och med så illa att jag haft stor oro för att läggga mig för hostans skull.
 
Dagarna har varit bättre, men inte riktigt bra och det går upp och ner från dag till dag. Jag har varit hemma från jobbet hela veckan och kommer att vara hemma imorgon, Jag har gått till affären två gånger, men annars har jag suttit inne hela tiden.
 
Jag har fått en hel del tid att tänka under de här dagarna och det har faktiskt inte varit så illa, med den här ofrivilliga ensamheten. Många gamla tankar som har kommit tillbaka.
 
Många gamla tankar som jag trodde var borta, men egentligen inte är borta. Jag har bara varit så upptagen med annat. Jag har skrivit förut att mitt arbete med mig själv har alltid gått i cirklar, men då också framåt. Just den här veckan så har tankarna kommit tillbaka till saker jag har hållit på att bearbeta förut, men det finns väl alltid någonting kvar.
 
Även fastän jag har haft fysiskt en rätt jobbig vecka så har det känts bra psykiskt. Jag hoppas jag blir frisk snart och att lugnet jag känner nu håller i sig.

Gömt mig

Ser ni vart jag står. Vilket träd gömmer jag mig bakom.
 
Jag vet inte riktigt längre om jag har gömt mig igen. Jag tror det i alla fall. Jag har inte delat något av mina senaste inlägg på facebook, för att jag varit räddare över det jag skrivit än på länge.
 
Jag kommer fortfarande ihåg början där jag tvingade mig att skriva om vad som helst utan att ändra någonting.
 
Visserligen kändes det som om jag inte hade någonting kvar att skriva om, men det kanske var mer än så. Det kanske var att min gamla skyddsmekanism kom till stod del tillbaka där jag bara stängde av mig själv.
 
Det är väl som alltid att jag försöker hitta anledningar till varför saker och ting blir som de blir, när det enda riktiga svaret är väl att saker och ting ibland bara blir oavsett vad man gör.
 
Jag drömmer fortfarande en hel del om framtiden, men samtidigt så väntar jag på att andra skall sätta igång mig. Jag drömmer om den där personen som skall komma in i mitt liv och ge mig viljan att bara göra saker.
 
För oron är alltid där att den inte kommer att komma inifrån.
 
Minnen om när allting kändes så mycket bättre. När saker rullade på och den hände nya positiva saker nästan hela tiden. Om tiden när jag kände mig oövervinnerlig under så lång tid.
 
Just nu är oron, är det här allt. Är det här så bra det kan bli. Varför alla dessa ursäkter för att slippa ta mig tid till det jag egentligen borde. Varför denna flykt. Det är så mycket lättare när jag har någon annan med mig, men finns det någon som vill följa med mig framåt, eller borde jag klara det här själv.
 
Någonting måste göras och det snart. Jag börjar få lite mer inom mig än vad jag har haft på länge. Imorgon försöker jag igen på nytt.