Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - february 2017

Tomt

Jag har skrivit ett inlägg på fjorton dagar. Nytt rekord på lite skrivande sedan jag startade bloggen, men jag har egentligen inte bara haft någon lust att skriva. Lusten att skriva att jag inte hade haft någon lust var mindre än sedan jag började.
 
I samband med detta så var det föreläsning idag igen från min sida. Jag började känna en rejäl oro inom mig innan jag började med en känsla över att jag kanske inte skulle få ut någonting. Att jag skulle vara helt tom.
 
Men samtidigt så visste jag att jag ändå skulle göra som vanligt, men oron kom så lötsligt eftersom jag inte hade skrivit så mycket på länge.
 
Början blev inte alls som den brukar, men ändå så höll jag på längre än vad jag hade gjort tidigare. Ändå så fungerade det bara av sig självt. Helt plöstsligt hade det gått tjugo minuter och det kändes som jag bara hade börjat och jag höll på, med inte alltför många frågor i precis en timme. Jag var väl rätt känslomässig, men jag hade inte bråttom.
 
I slutändan så är jag så nöjd jag kan vara. Det märktes att jag påverkade en del rätt rejält vilket känns rätt bra. Det känns som om jag har gjort ett bra jobb idag och jag är nöjd. Rejält trött också, delvis för att jag inte sovit så bra under de senaste dagarna och fick gå upp extra tidigt idag och delvis för att det tog en del av mig, det känns som om jag haft ett träningspass idag.

Hopplöst fall

 
Jag var hos psykiatrin igår för att de vill träffa mig regelbundet för att se hur de nya medicinerna fungerar. Jag var där faktiskt i första hand för att fråga lite om kbt för att kunna se om jga kan träna lite att känna mera känslor vid rätt tillfällen.
 
Men i alla fall så var det en annan där som var utbildad underläkare som var där för att lära sig mera om yrket och han hade bara varit där i tre veckor och skulle vara där i alla fall ett år.
 
Med var sjuksköterskan som jag började först träffa och prata med för ungefär sju, åtta år sedan och psykiatrikern som jag träffat under det senaste året för att se hur medicinen fungerar.
 
I alla fall när sjuksköterskan pratade och berättade om mig och min resa så samtidigt som han berättade om hur det sett ut och hur det är nu så råkade de där orden komma ut. Att jag var ett hopplöst fall som på något sätt hade förändrats helt. Han märkte dock direkt orden han sagt och ändrade sig en smula, (minns inte exakt vad, men jag förstod vad han menade). Jag tog det i alla fall som en komplimang.
 
Jag trodde själv att jag var ett hopplöst fall som jag så många gånger har berättat att jag bara väntade på förtidspension eller död. Det fanns inget annat alternativ då.
 
Men det är annorlunda nu och de frågade om jag kunde ta lite tid och berätta för underläkaren om mig själv och där lämnade jag en till oerhört tacksam människa bakom mig. En person som knappt kan tro att jag nu står framför andra människor och berättar min historia och tidigare haft en rädsla för andra människor. Han sade flera gånger hur jag inspirerat honom till sitt arbete.
 
Tänker ofta på sådana här personer när jag tänker på mig själv. Om personer utan ben som med rätt verktyg kan springa bra mycket snabbare än mig och sedan hittade jag den andra filmen om en armlös man som simmar säkert hundra gånger snabbare än mig. (är rejält dålig på simining och jag har båda armarna och benen i full funktion).
 
Finns det hopplösa fall?
 
Jag skulle vilja säga nej, men alldeles för många hinner inte komma ur sina svårigheter innan det är för sent. De var inte hopplösa, men när livet är slut så finns det ingenting kvar. Inget som kunde ha gjorts annorlunda för att vi kan inte ändra på det som varit. Det finns så många tillfällen med sjukdomar både psykiska och fysiska som tar slut på en utan att omgivningen kan göra särskilt mycket. Men innan dess så finns det möjligheter att försöka. Innan livet är slut så finns det alltid hopp. Kanske inte hopp om vissa saker, men kanske om andra.
 
Jag kommer aldrig kunna springa eller simma fortare än de ovan gör idag, men det finns gottt om tid att hitta andra saker som kan lyckas med som jag inte visste att jag skulle kunna göra innan.

Läsa tankar

 
Det händer en hel del gånger tankarna kommer varför andra gör som de gör i olika situationer.
 
Det händer att man pratar om vad folk gör i olika situationer och hur en sak leder till en annan. Desto mer osäker jag är desto jobbigare är det här sättet.
 
Mår personen dåligt och jag försöker lugna den så är osäkerheten enorm, särskilt när jag inte direkt känner personen så blir det ännu svårare.
 
Det är min oro och min osäkerhet som kan göra ett samtal till någonting svårare än vad det är. Det är nog därför jag inte direkt har någon lust att skriva till andra via sms. Jag kan inte se eller höra dennes röst så då kommer tankarna i bra mycket större nivå.
 
Jag kämpar dock att inte läsa in saker i allting, men ibland är det rätt omöjligt. Det bästa har jag märkt att ibland kan det vara att backa tillbaka en bit och låta det gå en liten tid. I alla fall om det går.
 
Sedan finns det ingen direkt möjlighet att veta exakt för jag vet ändå inte hela bakgrunden så det är bara gissningar. Det kan finnas massvis av olika orsaker till varför en person gör som den gör, jag kan bara utgå från vad jag vet och oavsett hur mycket jag försöker kan jag inte veta vad en annan tänker när jag pratar med denne och det är väl där som är den största rädslan. Jag har ingen kontroll där alls.

Mera effekter av att sluta med socker

En till sak som jag har märkt i samband med att sluta med godis och dricka är att jag tycker mindre om handlingen på affären.
 
Jag handlar mat och sådant annat som är viktigt, men det enda riktigt intressanta som jag handlade var just godis. Jag har aldrig tänkt på det på ett sådant sätt. Intresset av vad jag var sugen på och vad jag ville ha för något sött i mig, för att något sött var jag ju tvungen att ha.
 
Jag har inte samma behov av att gå ner och handla när jag inte köper något sött och enda orsaken varför jag går iväg till affären är egentligen för att jag måste eller för att den var på vägen, annars så var det för att jag ville det.
 
Jag börjar också bli piggare och piggare och när jag var så pigg förr förra sommaren så hade jag också slutat med sött så det kan nog bero en hel del på sockret. Inget bevis förutom att jag läst en artikel om det förut att något sådant skulle hända och det märks. Visst är jag trött om dagarna, men inte alls på samma sätt. Det finns en underliggande pigghet som kommer fram då och då.