Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - may 2015

Toppen och kampen

För ett tag sedan var jag på en föreläsning med Lars Erlman. En väldigt bra föreläsning, men det var en sak som fastnade extra mycket hos mig som jag har tänkt på under den senaste veckan. Jag hoppas att han inte tar illa upp att jag använder lite av hans ord här och att jag minns dem någorlunda rätt.
 
En person hade kommit fram till honom och berättat om sin dröm om att bestiga mount everest. Tanken kom då fram om hur mycket arbete det egentligen krävdes för att bestiga detta berg. Om hur många år av träning och preparation för att kunna ens komma i närheten av att ha orken eller kunskapen att göra denna svåra sak.
 
Personen som frågade hade tanken som finns på bilden som visas ovan, men Lars påpekade att egentligen så var verkligheten närmare bilden nedan.
 
 
Det är nog så att många av oss egentligen inte vill ha arbetet som allting kräver, men så gärna vill vara på toppen direkt. Som längtar efter utsikten, för att bara ta det lugnt och njuta.
 
För arbetet med oss själva kräver ibland så fruktansvärt mycket. Och att ha målet att klättre mount everest är ett mer gripbart mål än bara bli nöjd över livet.
 
Jag har tappat lite av den fokus jag hade innan och jag vill komma tillbaka dig igen. Det är så mycket lättare när jag har ett mål att se fram emot, men samtidigt så vill jag så mycket. Med sjukdomen och att det fortfarande inte känns helt bra i sidan så har jag tappat mycket av den drivkraft jag hade. Den manin som jag fick när jag slutade med medicinen är nog helt borta nu och jag är den nervösa mig själv igen, med mera känslor som jag inte riktigt är helt klar med, men arbetar med varje dag.
 
Kampen har varit hård nu och jag ser inte något mål i sikte. Men jag är rätt nöjd över den kamp jag har gjort. Vissa personliga framsteg har kommit fram även om de inte direkt synns på utsidan eller känns direkt på insidan. Men de finns där. Jag vet att de finns där!
framtiden - kamp - lars erlman - toppen

Någonting nytt

Efter jag skrev igår så gick jag ut på youtube för att bara titta på några blandade saker när jag gick in på Daniel Norbergs filmer. Jag fick bara en sådan lust att dela någonting helt annat bara för skojs skull. Någonting jag tyckte var kul.
 
Tankarna över om att jag borde ha skrivit något mera i samband med filmen gnagde inom mig. Men i slutändan så fick det räcka att jag skrev hans namn under för att mer ge honom kredit för hans arbete.
 
Jag fortsatte och titta vidare och tyckte extra mycket om den här som handlade om hans livshistoria och visade en väldigt bra talang på det han gör.
 
Desto mer jag tänkte på vad jag hade gjort, desto mer så kom tanken på att det är faktiskt dags för någonting annat också. Det kändes rätt bra att bara kunna delge någonting jag tyckte om bara för att det är en av de saker som gjorde mig glad.
 
Jag tänker särskilt på det inlägg (öppna här) som jag minns bäst har gjort mig glad under en längre tid.
 
Varför inte kunna göra detta. Det är då särskilt olika klipp på youtube som jag får eller har fått ett leende av. Någonting bara för att lätta upp stämningen och kanske fortsätta vidare.
 
Hoppas ni tycker om den här som jag, men jag blev faktiskt imponerad av honom. Det känns som om det finns mycket livsglädje här.
 
Daniel Norberg - Draw my life - youtube

Föreläsning

Jag hade en föreläsning igår med diabetesföreningen där jag berättade om mig själv och min (vår) bok.
 
Det är första gången jag har föreläst och riktigt berättat om mig för en grupp människor som inte arbetat eller studerat psykiatri. Där det var nästan tio äldre personer i rummet som inte riktigt visste vad det skulle handla om. Själv så visste jag inte alls hur det skulle gå och vad de skulle ha intresse av.
 
Jag kände vissa av dem delvis tack vare mitt arbete som revisor där, men jag tror att bara två av dem hade någon aning om vart jag kom ifrån och vem jag egentligen var.
 
Det värsta var att en av personerna där inne var väldigt irriterad och sade rakt ut att "denne skulle åtminstone vara en god lyssnare". Men ändå så tog jag inte det riktigt personligt. Känslan över att denne var irriterad på någon helt annan var stor och efteråt sades det att så var också fallet. Har mina gissningar varför, men det spelar mindre roll här. Personen satt bakom mig så jag denne inte ändå. Denne var tyst och sade ingenting, men lämnade oss tidigare, antagligen för att min föreläsning blev i slutet mer till ett samtal där andra också sade sin mening.
 
Det blev överraskande många frågor samtidigt när jag berättade och den tråd jag byggde upp blev inte som beräknat, men det gjorde att jag kunde slappna av på ett bra sätt. Efteråt så blev det så att de kände att de förstod mycket bättre nu. Att de gärna ville kunna förstå, men att det var så svårt att greppa.
 
De ville också berätta sina erfarenheter om svårigheter i slutet och jag tycker om när jag får andra att börja prata om det som har hänt. Det är till stor del varför jag gör det jag gör. Att det inte skall gömmas hela tiden och att det är ok att ha det svårt. Att det är ok att be om kanske inte hjälpa utan tillåta att någon lyssnar en liten stund.
 
Det svåraste dock var när en person efteråt försökte berätta något personligt och traumatiskt och inte hittade orden. Jag försökte lyssna, fastän jag var rejält utmattad, men de kom inte fram.
 
Själv är jag inte riktigt säker på hur bra det gick, men jag tror det gick någorlunda framåt. Sålde några böcker till i alla fall.
bok - föreläsning