Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - may 2014

Mörka tankar

Det sägs att man är så gammal som man känner sig.
 
Jag är närmare 40 idag, men har bara haft chansen att leva under sex år. Som jag skrev igår så kändes det som om jag vore en sjuåring känslomässigt, men samtidigt så var det som om jag var hundra år. Det kändes som om ett helt liv försvunnit och det var en fråga över när och hur det skulle sluta. Fastän jag inte fysiskt varit med om mycket så har jag varit det teoretiskt.
 
Det gäller inte bara att ha haft chansen att spela rollspel och kunna spela olika karaktärer. Det handlar inte bara om att se på filmer och tv-serier för att vara med om saker. Inte heller böcker eller olika tankar på hur personer fungerar. Jag har haft alla de möjliga tankar om utifall jag hade något problem som jag inte har. Hur skulle mitt liv vara om jag inte hade några ben. Hur jag skulle kunna klara av vardagliga sysslor med detta problem förutom mina vanliga saker.
 
Jag sade på föreläsningen senast att många av dessa tankar var till för att förminska mina egna problem. Att säga till mig själv att det inte är så illa. Det finns massvis av andra som har problem därute som behöver mycket mera hjälp än mig och som kan få hjälp.
 
Jag har haft tankar på sjukdomar jag skulle kunna få. Tankar på om jag istället hade varit utnyttjad eller misshandlad i min uppväxt som jag tidigare skrivit om.

Det som är ännu svårare att våga skriva om är de saker som jag hoppats väldigt mycket inte skall missförstås. Att det är inte så som jag tycker utan oron som sprang iväg för att jag riktigt skall tappa kontrollen. Det är så skönt att dessa tankar inte finns kvar längre.
 
Jag har varit fruktansvärt orolig över att skada andra. Att jag skulle få för mig att bli elak, inte bara elak utan vad de flesta skulle kalla ond. Hur ensam och hatad skulle jag då inte bli. Hur låst i min situation skulle jag då inte vara. Hur mycket självhat skulle jag då inte ha och kanske äntligen få en orsak att tycka att jag förtjänade det.
 
Jag ville aldrig skada någon, men tänk om jag gjorde det. Tänk om jag gick över gränsen och mitt liv var verkligen låst.
 
Jag har satt mig in i så många situationer under mitt liv så jag aldrig skulle komma ihåg särskilt stor del av dem. De flesta av dem är oro som alltid kommer och går och gjort att jag mått ännu sämre än innan. Vissa av dem kommer jag ihåg och minnet finns kvar som ett mörkt moln i mitt förflutna. En skam över något som jag aldrig skulle ha gjort, men var orolig över att jag skulle kanske göra.
 
Jag har suttit mig i alla tänkbara positioner som jag kände till. Allas utom min egen. MIn egen var för nära för mig att se. Det känns som om jag har levt massvis av livstider samtidigt och alla av dem dåliga. Jag har ingen aning om exakt hur det kan vara att vara med om alla dessa saker, men jag har vare sig jag velat eller inte satt mig in dem och funderat över detta.
 
Jag vet inte om jag borde skriva det jag skrivit nu. Jag vet inte om mörka tankar skall hållas inom mig. Men jag tror att alla har mörka tankar ibland och att det skrämmer oss mer än vad vi vågar erkänna. Jag är inte rädd för de som går ut och mördar andra eller de som skadar andra så allvarligt. Dessa är förhållandevis få jämförelsevis. Det jag är rädd för är alla de människor som enkelt kan tycka att vissa personer borde våldtas eller mördas bara för att de inte klarar av att vara andra än de är. Att det börjar bli mer och mer normalt att trycka ner de personer som gör sådana här saker vilket försvårar vården för så många som har mörka tankar och inte vågar prata med sin läkare om det. Även om personerna vet att de aldrig skulle göra någonting så hindrar dessa tankar tillfrisknandet mer än vad jag tror att man skulle kunna ana.
 
Jag själv har aldrig vågat att berätta för mina kontakter på psykiatrin om dessa mörka tankar i rädslan över att bli helt och hållet körd för resten av livet, fastän jag vet nu att det hade nog hjälpt mig mycket om jag fått chansen att våga.

Min väg till bättre mående

I september fyller jag sex år gammal.
 
Det är från och med den månaden jag började få boendestöd hem till mig. Den månaden jag började tillåta människor in i mitt liv och hem. Den månaden jag öppnade upp mig till främlingar på ett sätt jag aldrig vågat förut.
 
Jag var 33 år gammal då. Rädd och ensam utan att förstå hur rädd och ensam jag var. Paniken över att våga släppa in människor i mitt hem var inte lika stor som uppgivenheten över att det aldrig skulle bli något bättre. Att livet skulle fortsätta i samma gamla spår tills jag dog.
 
Jag kände mig ängslig som ett litet barn under den tiden. Jag tänkte så själv. Allting var oroligt från att gå till soc och be om pengar, städning, matlagning, räkningsinbetalningar och allt annat som gick att tänka på när man är tvungen att ta hand om sig själv. Jag var känslomässigt som en sjuåring som inte vågade säga hej till leende främlingar.
 
För sex år sedan började jag födas på nytt. (allting nedan är cirka tider, kommer ej ihåg exakta datum)
 
Efter ett halvt år så började jag acceptera in vem som helst från boendestöd in i mitt hem. Det gjorde ingenting om de var vikarier med. Det började bli lättare att prata med alla dem och jag ville så gärna prata. Planer på permanent förtidspensionering fanns här från min sida. Att bara få slippa allt.
 
Efter några månader till så gick jag med på att följa med ner på dagverksamheten inom öppenvårdspsykiatrin för att se om det fanns någonting där jag kunde göra. Det fanns nya människor att träffa och jag accepterade så länge jag hade någonting att sysselsätta mig med. Det fanns bara saker att göra en timme om dagen så sedan ville jag fly hem. Vissa dagar orkade jag inte alls komma dit och ursäktade mig med olika saker. Men tack vare extra övertalning från dem eller att de hämtade upp mig om jag missade bussen så försvann fler och fler ursäkter.
 
Efter ytterliggare några månader så började jag på cafeet. Det började med någonting att göra. Oron att våga göra några sociala misstag var överhängande, men under tiden fick jag chansen att börja utveckla den personen jag hade inom mig. Den inneboende längtan över att vara med andra. Jag blev oändligt mycket mer social än vad jag trodde jag kunde vara. Jag började känna mig lycklig på ett sådant sätt jag aldrig trodde existerade.
 
Efter totalt ungefär två år fick jag frågan om jag ville vara med i ett nytt EU-projekt. Jag hade ingen aning om vad det handlade om och även vid förklaring så hjälpte det inte så mycket. Jag mådde så bra och trodde inte jag kunde må bättre, men var redo för vad som helst. Jag accepterade utan att behöva veta särskilt mycket. I sambande med arbete så blev det studier för företagsamhet vid sidan om. Jag ökade sakta men säkert på den tiden jag arbetade varje vecka. Efter två år så var studierna klara och jag hade kommit upp till att arbeta 30 timmar i veckan. Vid den här tidpunkten var jag mycket lyckligare än vad jag var två år tidigare. Den enda vägen var uppåt.
 
Sedan förvandlades praktiken om på cafet till en lönebidragsanställning. Att få full kontroll över ett företag, med stöd från psykiatrin i borlänge. Jag tog ett sådant personligt ansvar att det är överraskande att jag klarade av det. Fastän jag inte var ordförande, så var jag med överallt från början. En sådan oro över att företaget skulle klara sig ekonomiskt och att jag skulle hamna tillbaka till soc snart igen tog väldigt på krafterna. Dessutom bestämde jag mig att skillnaden mellan sex och åtta timmar per dag skulle nog inte vara så stor så ökade jag upp min tid till heltid.
 
Att ta det ansvaret gjorde mig till en ännu starkare person. Även om det var väldigt jobbigt i början så blev det lättare och lättare. Nu har jag haft anställning i över två år och till och med tagit över ansvaret som ordförande. Jag planerar inför framtiden och är hoppfull över att jag kan arbeta på andra arbetsplatser som har andra krav.
 
Från att kännas som om jag vore ett litet barn känslomässigt till att under sex års tid växa upp och bli en man. Det är så svårt att greppa storheten i det hela. Jag som trodde att jag skulle vara ensam under hela livet och fick ett förhållande ett kort tag under denna tid. Även om de inte varade så länge, så gjorde det all skillnad i världen. Att det omöjliga faktiskt går att klara av. Visst har jag en bit kvar, men livet är långt och mycket mer intressantare än vad det någonsin varit. Under de senaste sex åren så har jag lyckats att känna vad lycka innebär och den har gradvis ökat mer och mer. Inte bara lyckan utan insikten över vad jag kan klara av. Att ingenting är omöjligt bara djävulskt svårt.
grunden - återhämtning

Bio

Var iväg och tittade på x-men days of future past igår med min systerson.
 
Tänk vad någonting som jag tycker är bra kan få mig att lugna ner mig. Redan efter jag lyckades med tentan så lyckades jag lugna ner mig rätt mycket efter ha varit spänd i nästan två veckor.
 
Efter filmen fick jag bara den på tankarna och jag kände mig lugnare än på lång tid. Äntligen så kunde jag roa mig utan att längre känna oron inom mig som fanns kvar efter kattens försvinnande. Inte för att jag inte hoppas att den kommer att komma tillbaka utan för att jag kan släppa efter och bara låta saker och ting vara som de är utan att vara på helspänn hela tiden.
 
Jag tänkte inte skriva någon direkt recension, men bara säga att jag tyckte den var väldigt bra och en scen blev jag väldigt överraskad på sättet det gjordes på. Gillar man de andra filmerna så är jag säker på att den här kommer att tyckas om.
 
Har dock börjat fundera på att skriva lite lättare saker. Lite mer allmänt än bara tankar om allvarliga känslor.
 
När jag började skriva så tänkte jag att jag absolut inte skulle göra något sådant. Bara viktiga saker för mig. Men livet ändras, och jag har ändrats sedan jag började. Jag har lyckats att tömma ut mycket från mig. Mycket som behövdes ut.
 
Kanske, kanske inte. Lovar ingenting för imorgon kan jag tycka annorlunda igen.
 
bio

Borttappade vänner

Det finns minst två personer som jag kommer ihåg som jag gärna spenderade tid med.
 
Jag brukar fundera om de försvann för att jag slutade fråga om de ville göra någonting eller för att jag inte ställde rätt typ av fråga. Att jag inte ansträngde mig mera för att ha kvar dem i mitt liv.
 
Jag tycker att jag frågade många gånger. Väldigt många gånger innan jag gav upp. Efter ett tag så tyckte jag åt dem att ni får säga till om ni vill vara med.
 
Jag brukar fundera på om jag kunde gjort något mer. Om det fanns någonting som fått dem att vilja göra det jag ville. Men det var väl där som problemet kanske fanns. Jag orkade inte göra det de ville, och fick så sällan frågan av dem för att göra någonting. Jag frågade och frågade och frågade, men jag kunde inte ge dem känslan att vilja göra någonting mera.
 
De sitter hemma och jag önskar att de kunde ha kommit ut och viljat släppa in mig istället för att låta mig försvinna. Om de ens klarade av det. Om de ens ville det.
 
Jag brukar tänka på att jag kanske skall försöka sträcka mig ut och se om det går att spendera någon tid tillsammans, men jag har så svårt att ta tag i saker själv. Det är så lätt för andra att plocka upp telefonen och ringa, men för mig är det alltid samma gamla hinder som finns inom mig. Så svårt att förklara.