Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - När jag dog

När jag dog

 
Jag har tänkt på det alltför mycket på senare tid (lång och antagligen väldigt jobbig text, men läs gärna ordentligt och fram till slutet). Den sorg av allt som är saknat inom mig och de enormt svåra tankarna över att se andra leva fastän de har haft svårigheter som får mina egna att verka triviala.
 
Den sorg över vad som har varit är värre än sorg över att ha missat saker. Den slår hårdare än vad jag vågar erkänna för mig själv. När jag läser eller hör om andras historier om personer de har förlorat som stått dem så nära att de gärna skulle vilja dö för att det är så svårt.
 
Jag tänker så mycket på hur fantastiskt allting är idag. Hur stolt jag är över mig själv och hur mycket jag faktiskt tycker om mig själv även om det är eländigt ibland. Om hur respekterad jag känner mig och älskad av min omgivning idag i motsvarighet till innan.
 
Men sorgen över det jag har missat känns det som om den person har dött. Smärtan över av att jag tidigare har varit så död inombords får mig själv att önska att jag borde bara vilja lämna allting och få vila. Det har varit så enormt mycket positivt på senare tid och så mycket styrka som har kommit fram att ångesten över att ha varit så död får mig att gråta mer än någonsin innan.
 
Att ens tänka den här tanken får mig att gråta och att skriva om det är som om att sätta en kniv i bröstet på mig själv och vrida om.
 
Att börja dö vid sådan tidiga ålder och sedan verkligen förstå att jag verkligen har varit död är någonting jag äntligen börjar förstå. Det är så hemskt att att orden inte kan beskriva det ordentligt.
 
Det värsta är dock att det känns så fruktansvärt onödigt. Jag kan inte förstå varför jag dog. Varför jag försvann. Varför den jag är idag inte fick leva tidigare. Varför ett barn måste dö. Det är mer än att anta saker som barnet kunde ha fått när den växte upp. Över de missade chanser om barnet kunde ha haft om det hade fått ett fullt liv.
 
Det är den förbannade kunskapen över att jag hade fått så mycket mer. Det är inte ett antagande. Kanske om det här aldrig hade hänt så kanske jag hade fått ett någorlunda normalt liv, men det känns inte så. Den styrkan jag nu har inom mig får mig och den styrka som fortfarnade växer får mig att tänka att jag hade nog haft ett riktigt fantastiskt liv.
 
Även om jag vet att jag har lång tid kvar så har faktiskt barnet inom mig dött och jag är vuxen. Även om jag inte vill tro på det. Att säga att det är lång tid kvar hjälper inte. Jag får aldrig mer mig själv tillbaka.
 
Det känns så fel att jämföra, men det känns som om att ha förlorat mitt eget barn och att jag äntligen kan gråta för det. Jag i motsvarighet till dem kan i alla fall få tillbaka en del av mig och jag tror det är värt sorgen jag har.
 
Att erkänna att tioåriga ola är död. Att femtonåriga ola likaså Tjugoåriga mig är också borta. Samma sak med trettio och förtioåriga jag.
 
Jag vill verkligen inte erkänna det, men på det känns som om jag måste. Jag vill så gärna bo kvar i hoppet över att mitt tidigare liv skulle ha blivit någting av. Jag vill inte dö undet något av dessa år, men jag har gjort det. Om och om igen och mer och mer. Varenda  dag och varenda år. Även under tiden nu när jag har mått bättre så har jag i många avseenden varit död och jag har vägrat att erkänna det.
 
Även nu ser jag döda delar av mig som jag så gärna vill skall vakna upp. Att de aldrig tidigare har försvunnit. Så är de borta från dåtiden och nutiden. Men förhoppningsvis inte framtiden.
 
Det jag hatar (och jag använder inte det ordet lättvindligt) att må så här bra som jag gör, är att jag vet att jag måste fortsätta. Att jag inte kan gå tillbaka och förändra någonting. Jag hatar att vara låst vid 40 och inte kunna känt kärlek eller glädje tidigare. Jag hatar att inte kunnat vara i närheten av andra eller vågat visa vem jag är tidigare. Jag hatar alla de misslyckande tillfällen där jag hade tidigare kunnat komma uppåt lite, men gått tillbaka neråt. Jag hatar all den tid jag har hatat mig själv och sett mig själv som det missfoster jag trodde jag var. Jag hatar över att behöva kämpa hela tiden och att det inte verkar finnas något stopp för kampen. Jag hatar att jag ens behöver skriva att jag hatar saker.
 
Men (det bästa "men" någonsin). Jag älskar äntligen mig själv. Även om det finns osäkerheter alldeles för ofta så tycker jag äntligen att totalt sett, med många av de nackdelar jag har så älskar jag äntligen mig själv. Jag har märkt att jag är en extremt omtänksam, beskyddande, ärlig, öppen och älskvärd människa när jag helt släpper kontrollen över rädslorna (vilket jag har gjort enormt på senaste tiden). Desto bättre jag mår, desto mer märker jag hur illa det varit och desto mer imponerad blir jag av mig själv. Jag vet att det finns personer som försöker göra som jag skriver och som jag gör. Personer som påverkas positivt av mitt liv och närheten av mig på ett sätt jag själv inte kan förstå eller känna av. Min omöjliga förändring kan kopieras i stor utsträckning av andra. Oavsett lidande så kan det bli bättre.
 
Orsaken till det jag skriver här är för att jag tror att den här texten är ett måste i mitt liv. Att erkänna att det som har varit är dött. Jag vet att jag måste se framåt. Men det är svårt och jag har inte riktigt tron på att jag kan släppa det.
 
Jag tänkte i början när jag började skriva som vanligt att jag inte riktigt ville att någon skulle kommentera eller prata med mig om det här i efterhand. Men sorgen är så stor att jag vet inte om jag riktigt kommer att klara av det här i den takt jag önskar utan någon som bryr sig eller vågar visa att den bryr sig. Jag önskar verkligen att fler vågar ta sig chansen att visa sitt medtyckande och för en gångs skull så får ni tillåtelse att skriva eller säga någonting dumt. Bara ni säger någonting. För jag tror att jag har aldrig haft någonting så svårt och öppet att skriva om som nu. Aldrig varit så ärlig mot mig själv som nu. Jag kommer aldrig att få det liv jag skulle vilja ha, jag måste se till det liv jag vill ha.
död - kärlek - leva - livet - livsglädje - orsak att leva - värd att älskas - värt att dö för
Timeoftiger

Du är verkligen fenomenal på att beskriva dina känslor, och öven orsaker till dessa kommer du på själv. Du är en intressant, begåvad och ovanlig person.

Svar: Tack så mycket.
Ola Svanström

Deds

Oavsett vad är tilliten till sig själv den största. Du uttrycker dig så bra och förmedlar dina känslor i skrift. Det låter som att du efter alla dessa år har hittat tillbaka och vågar se din egen person, vågar förstå ditt värde. Låt att ta sin tid. :)

Deds

Stark text. Vilken talang att uttrycka sina tankar & känslor till skrift. Dina texter drar fram djupa känslor, men det som jag bara ville läsa om och om igen var av stycket då det känns som att du förstått ditt värde. Den insikten må vara stor och viktig, men den behöver inte betyda att allt det gamla är borta. Sorg är naturligt, tillåt dig till att sörja det jobbiga men låt dig inte stannas i det