Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - december 2015

Det är inte ditt fel (9)

Jag brukade fundera på hur jag skulle agera om jag såg någon som grät. Om jag skulle våga gå fram och se hur det är. Att våga störa i något som kanske är för privat för att en främling skall få störa.
 
Igår på kryssningen när jag och min vän gick ut på däck för att denne var tvungen att röka så såg jag två unga damer som satt bredvid varandra där den ena satt och grät.
 
Jag satte mig ner vid dem och frågade om hur det var. Jag förväntade mig faktiskt att inte få något svar, men jag ville faktiskt se om jag kunde göra någonting. Om inte annars bara visa att det fanns någon fler som brydde sig. Hon berättade att hon hade blivit misshandlad av sex personer i hissen.
 
Men det som var värre var att när hon hade gått till vakten och berättat så hade denne inte trott henne. (Vid den här tidpunkten gick den andra tjejen iväg eftersom hon hade varit där och stöttat henne ett tag och kände sig tvungen att gå in igen till sina vänner. De kände inte varandra sen innan, men hon som grät kunde leta upp henne och prata med henne om hon behövde det.) Hon berättade att vakten inte trott henne för att de tidigare gångerna hon hade varit där så hade det också varit bråk, men det hade varit på grund av att hennes tidigare pojkvän hade misshandlat henne under dessa tillfällen.
 
De vänner och släkt som hon hade rest med hade hon inte lyckats få tag på, fastän hon försökt flera gånger och hon hade absolut ingen som helst lust att försöka med vakterna igen (vilket jag kan förstå). Hon frågade mig om och om igen om det var hennes fel det som hade hänt. Om det var hennes fel att pojkvännen gjort som han gjort under de tidigare resorna.
 
Varenda gång så blev mitt svar detsamma. Nej det är inte ditt fel.
 
Jag sade åt henne att jag skulle se till att vi hittade någon av de som hon kände. Att jag skulle följa med henne och jag tyckte att när hon kommer hem skall hon be om hjälp att anmäla. Inte bara de som bråkade utan vakterna också. Att de inte skulle få låta något sådant här försvinna under mattan. Hon ville dessutom aldrig mer åka på kryssning, men jag sa åt henne att inte låta det här styra dig.
 
Vi pratade inte särskilt länge och det tog bara någon minut att hitta någon som hon kände. Jag var inte helt säker på om jag hade hjälpt till något, men den kram jag fick av henne visade hur stor skillnad jag hade gjort. Jag har aldrig varit med om någon som kramat mig så hårt och som inte ville släppa taget.
 
Någon/några timmar senare satt jag och min vän på en av restaurangerna och åt när hon gick förbi utanför och slog lite på glaset och gav mig en slängkyss när hon fortsatte vidare med sina reskamrater.
 
Det känns faktiskt riktigt bra. Jag känner mig stolt över att ha gjort någonting som jag bara för ett år sedan aldrig skulle ha vågat. Jag kanske inte ens hade reagerat på att hon var ledsen. Jag tror att jag har gjort någonting gott där, som hon kanske kommer att minnas för resten av sitt liv.
 
Den här händelsen får mig att verkligen se vart jag är på väg och vem jag faktiskt är.
 
Jag funderar på hur det är med henne och om jag gjorde den skillnaden jag tror. Om det är mer eller mindre. Jag tycker att det är så synd att jag inte kan komma ihåg ansikten så bra utan att jag kan ha gått förbi henne på båten utan att ens känna igen henne.
 
Jag har haft i övrigt en fantastiskt händelsrik kryssning. Mycket tack vare de grannar vi hade i hytten bredvid. Mycket tack vare min vän som följde med och att det har varit händelser nästan nonstop hela gårdagen. Det har varit rätt roligt, fruktansvärt intressant och i mitt fall faktiskt enormt lärorikt. Även om jag inte alls var igång så mycket idag så får både gårdagen och idag en 9 av mig.
 
Vill också påminna om att om du skulle bli misshandlad, utnyttjad eller dåligt mående så är det inte ditt fel. Jag har fruktansvärt svårt att se att det finns särskilt många som skulle välja att råka illa ut eller bli sjuk bara för att. Jag väljer inte att vara rädd hela tiden. Men om jag har förmågan så kan jag välja att gå emot detta. Men ibland så räcker inte styrkan till.
 
gråta - hjälp - hjälpa andra

Imorgon (7)

Det verkar som om det fungerar.
 
Jag är spänd för morgondagen (tekniskt sätt idag), men på ett bra sätt.
 
 

Förväntan (7)

Det är ofta så att jag vet att någonting kommer att hända, men ändå så skriver jag ingenting om detta.
 
Som nu så har jag fått en biljett för en gratishytt från en vän gällande en båtresa till mariehamn på viking line. Den skulle användas senaste 30 december och måndag till torsdag som inte var på en storhelg.
 
Nu har jag fixat iordning att den 28:e så åker jag och även om jag vet att allting kommer att bli bra och att det kommer att bli kul så är det som om jag håller andan.
 
Att det inte är verkligt förrän jag är på båten och allting är klart. Att ens börja skriva om det skulle betyda att jag har lovat att åka iväg fastän jag vill ha kvar säkerheten att få skippa allt om jag skulle känna för det.
 
Det händer alldeles för sällan att jag blir uppspelt för att göra någonting, istället så blir det som jag just skrev. Att jag håller andan och är i redoläge för att bli besviken.
 
Tacksamt nog är det redoläge lägre än någonsin, men det känns fortfarande alldeles för tydlligt.
 
Jag hade tänkt åka ensam, fastän jag har svårt att tro att det skulle gå bra, för jag vet hur svårt det är. Men tanken var att jag skulle försöka träna mig. Men tacksamt nog så verkar det som om jag får en annan person med mig. En person som är bra mycket mer utåtriktad än mig och som gör att det blir ännu lättare för mig att göra det jag vill göra.
 
Jag tror att det här kommer bli fruktansvärt roligt. Jag vill ta ut segern i förskott. Jag tror att det är mycket roligare om jag förväntar mig att lyckas istället för att förbereda mig för det värsta.
 
Sov hemskt inatt, men det är fortfarande en helt ok dag. Bestämde mig för att vara glad för detta och det är positivt.

Jul (7)

Innan jul så kunde jag inte släppa den där ångestkänslan som jag är så van vid.
 
Den enda känslan som min kropp berättar för mig att det kommer bara bli jobb, jobb, jobb och ändå så kommer det inte bli något bra. Min kropp minns alla de år som tidigare varit fastän jag själv vet att det inte är så längre.
 
Jag vet att det inte finns någonting att göra förutom att lära min kropp att det inte blir så illa. Tyvärr så är dock julen endast en gång om året så vi får se hur bra det kommer att gå. Säkert blir det lättare samtidigt som allt annat.
 
I alla fall så släppte den när julafton kom fram och det inte fanns någon återvändo. Nervositeten som fanns var helt borta efter presenter hade utdelats och jag hade klätt ut mig till tomten. Gudars vad nervöst det var att stå utanför dörren och vänta på att min systerdotter skulla komma ner efter ha sovit middag.
 
Men allting gick bra och jag har haft en trevlig jul än så länge. Inget speciellt bra eller dåligt, bara jul.
 
Även med all nervositet så får väl de här senaste dagarna sjuor. Kanske skulle det vara lägre, men det var väl ändå väntat att det skulle vara så här.
jul - ångest