Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - september 2014

Ledighet

 
Imorgon är sista arbetsdagen innan semestern.
 
Totalt 18 dagar, med helger inräknat.
 
För första gången på många år så har jag sett fram emot en ledighet. Kanske för att jag varit så utmattad de senaste tiden. Nej det är för att jag varit utmattad, inte kanske.
 
Men med semester så är rädslan där. Att det skall gå så att jag drar mig tillbaka en smula in i mitt skal igen.
 
Det har varit så förut, men jag tror att det är annorlunda nu.
 
Men att tro är inte alls som att vara helt säker. Även om jag skulle tycka att jag var helt säker, så är det för att jag försöker lugna mig själv. Att berätta för mig själv att det inte kommer att bli så.
 
Men ändå den gnagande känslan ligger kvar där. Erfarenheten över hur det har varit förut lämnar mig inte så lätt. Även om det är en helt annan situation idag än förut så.......
 
Jag tycker om mitt jobb. Mitt jobb är mitt liv. Jag tycker inte om min fritid. Jag tycker inte om att ha hela dagarna bara till mig själv. Att kunna själv bestämma vad jag vill göra.
 
Mitt största livsproblem jag har själv är att jag egentligen inte har någon startknapp. När jag får bestämma själv så händer ingenting för att jag kan inte starta upp mig själv. Jag vill saker, men jag har svårt att göra någonting ensam. Jag skulle kunna göra vad som helst om någon bara bad mig om det.
 
Tänkte åka iväg till stockholm i en vecka i alla fall. Spendera tid med syster och hennes familj. Spendera min 40års dag där så jag i alla fall slipper vara helt ensam på den dagen.
 
Jag har stora förhoppningar över att fylla år och samtidigt en stor smula nervositet.
 
Förra året hade jag min livs bästa födelsedag, tack vare att jag för en gångs skull inte hade några förhoppningar och bara kunde vara. Men i år så finns de där delvis för att jag fyller jämt och för att jag känner så mycket mera press på mig i år att göra någonting.
 
Men efter veckan är över så vet jag inte. Då blir jag ensam och jag oroar mig för att vara ensam så länge. Alla jag känner har sitt eget liv och även om jag skulle träffa dem så blir det bara ett kort tag. Jag skulle så gärna vilja åka någonstans bara för att få hänga på någon annans intresse. Det är så mycket lättare att vara med andra och slippa sätta igång starten själv.
 
Får se hur mycket jag klarar av att skriva sen när jag har åkt iväg. Det är så mycket mer stressande när jag hälsar på någon annan, men jag skall väl försöka någon dag.

Skuld

Går det för mig att veta hur jag egentligen känner mig, eller är det så som jag bestämmer att jag känner mig.
 
Jag brukar säga att ingenting jag skriver eller säger är säkert. Men samtidigt så kanske det är några saker som jag får ut mig som kommer att stämma i all evighet.
 
Jag försöker undvika påståenden om saker och personer, men samtidigt så kan jag förstå säkerheten i att bestämma själv hur en viss sak ligger till. Jag vill så gärna säga att mycket av det som har hänt är mitt eget fel. Eller att det är mina föräldras fel. Eller att samhället är den som skall ha skulden över att det blev som det blev.
 
Även vid småsaker är det skönt att ha någon att skylla på. Att det var bussens fel att jag var försenad. Att bilen inte fungerade idag eller att väckarklockan väckte mig inte.
 
Jag känner lockelsen inom mig vid nästan varenda tillfälle. Att skylla mina egna känslor på någonting. Att säga att den där personen är så självupptagen att det är dennes fel att jag är uppjagad just nu.
 
Innan så förstod jag inte varför det var som det var och skulden låg då helt på mig själv. Det fanns ingen annan i världen som hade påverkat mig. Jag var en egen Ö och allt var mitt eget ansvar. Att våga tro på att andra hade haft något med det att göra så jag hamnat där jag är kunde jag inte ens tänka på. Att lägga skulden på mig själv var till för att hålla illusionen uppe att jag hade kontroll över mitt liv.
 
Jag tror att jag har lyckats fått bort mycket av detta och försökt att flytta över skulden till andra. Att det är andras fel också, inte bara mitt. Att jag egentligen inte hade någon kontroll över det som hände. Jag säger det aldrig rakt ut, men tankarna finns där alldeles för ofta. Dock så kommer den dära skammen tillbaka igen och säger till mig att inte skylla ifrån mig.
 
Jag vet dock om att detta är en annan illusion jag ibland hoppas på.
 
Jag försöker febrilt att undvika ge skulden på någon (särskilt mig själv), men det krävs så mycket av mig. Ibland så känns det bättre och lättare om jag kan skylla på någon annan än mig själv. Jag har svårt att se någon gång som jag har mått så mycket bättre av att skylla på mig själv. Jag tror jag har skrivit förut att jag har gjort det bästa jag kunnat av en dålig situation. Däremot så har jag mått bättre ett kort tag genom att ge andra skulden till vad som har hänt.
 
Även här när jag skriver så har jag viljan att lägga skulden på flera olika saker. Jag skyller på att jag inte har tid, att jag är för trött, att jag är för stressad, att jag vill någonting annat, när jag är borta och känner mig obekväm med att skriva. Det gäller både dagar jag inte skriver och dagar jag inte alls är nöjd med det jag skriver.
 
Visst ofta så stämmer allt. Jag har varit och fortfarande i viss mån är så trött. Jag har andra saker som jag gör och jag blir stressad. Det finns massvis av orsaker varför det blir som det blir. Men ändå så känns det som om detta är bara bortförklaringar så att jag skall kunna somna lättare. Att dessa saker är där för att jag skall ha någonting att skylla på.
 
På ett sätt så hoppas jag den dagen kommer att jag kan strunta i saker utan att behöva skylla på saker. Att de så kallade ursäkterna jag har faktiskt borde räcka. Att jag kan tillåta mig själv att inte skuldsätta mig själv för att saker och ting är som de är. Att även om jag kanske skulle kunna tvinga mig att orka just nu så är det ofta bättre att vänta tills jag orkar utan tvång.
 
 
skuld

Författare

Nu finns det ingen återvändo. (inte min bok på bilden, inte riktigt klar ännu)
 
Nu har jag betalat för att få ut min bok. Jag säger så ofta min bok, men sedan så ändrar jag mig, eftersom det egentligen inte är min bok. Jag är inte ensam författare i den. Det är tre stycken till som är med.
 
Men ändå så känns det som "min bok".
 
Jag har uppfattat att det finns många som har en viss önskan att skriva en bok. Jag har också länge haft viljan att göra någonting sådant, men innerst inne så visste jag att det aldrig skulle bli av.
 
Jag påbörjade att skriva ett rollspel på sextio sidor som jag också spelade. Det blev väldigt omtyckt av mina vänner. Dock så slutade datorn jag då hade att fungera så allt arbete försvann och även om jag hade det utskrivet så orkade jag aldrig att skriva ner det igen. Allting var dessutom skrivet på engelska.
 
Annars så har jag haft lusten att skriva fantasy, men aldrig hade jag haft tanken att skriva om mig själv.
 
Ingenting hade hänt så då hade jag ingenting att skriva om heller.
 
Varje dag är jag rätt glad över att den kommer ut och jag tycker att jag kan kalla mig själv för författare. Jag känner mig extra stolt över detta.
 
Men samtidigt så trycker jag ner mig själv. Tanken över att ingen kommer att vilja köpa dem förutom de som jag känner. Då också endast för att stödja mig.
 
Inte för att jag tycker det är fel, men jag har ändå önskan att flera skall tycka om den. Jag oroar mig över att den är för tunn, eller över att den kommer att kosta för mycket att köpa. Den är inte alls lika billig som de som går att köpa på bokaffären, mest för att den kostar rätt mycket för mig i jämförelse.
 
Jag funderar på ibland om jag faktiskt får kalla mig själv författare eftersom jag betalt själv för att få den publicerad. Vem som helst kan publicera nära nog vilken text som helst och kan då kalla sig författare.
 
Men kanske räcker det att kalla sig författare om man så bara har minst en annan läsare.
 
Men ändå att ens få ut någonting är ett stort steg för mig. En början till nästa bok. En bok som jag kanske gör helt ensam och som är bara min. Även om jag ibland önskar att jag varit ensam så är jag tacksam över att jag inte är det. Risken hade varit stor att ensam så hade jag aldrig fått ut någonting vilket jag vet så väl.
 
Jag är livrädd, stolt och glad över att den snart är klar och skall komma ut. I slutändan så rullar ordet författare underbart bra på tungan.

Missade chanser - kärlek

Även om jag inte minns så mycket av mina tidigare år så minns jag den känslan så väl.
 
Jag gick i femte klass och en tjej frågade chans på mig.
 
Hon gick i en annan klass och jag kände henne inte särskilt bra. Inte för att jag kände särskilt många utanför min klass, men ändå så var det under ett av de bättre åren i skolan som jag hade.
 
Jag svarade nej av egentligen en enda orsak. Jag var så rädd över att det skulle vara ett elakt skämt!
 
Tanken över att vem skulle vilja vara ihop med mig överskuggade allt annat. Den enda förklaringen jag kunde få fram var att det skulle vara ett skämt och att jag skulle må sämre än någonsin.
 
Idag när jag tänker tillbaka så tror jag inte det var något skämt. Jag tror att det var den första riktiga missade chansen jag hade i mitt liv till någonting bättre. Även om det inte hade varit något som varat så länge så hade det kunnat påverka mig positivt. I alla fall ett bra minne till bland alla de andra.
 
Jag minns inte henne alls, men paniken jag kände finns fortfarande kvar. Det är en känsla som jag fortfarande får ibland när osäkerheten är lite större och ensamheten känns närmare.
 
Den andra missade chansen i mitt liv är när jag var äldre och var på en kurs genom arbetsförmedlingen. Jag var runt tjugo och hade en riktigt bra kontakt med en tjej som var på samma kurs. Vi hade det riktigt roligt tillsammans på kursen, men ändå så hade jag aldrig en tanke på den tiden att det funnits någon chans för mig. Jag hade vant mig vid tanken över att vara helt ensam. Jag tyckte om henne och inte förrän nu så börjar tron komma över att hon kanske tyckte om mig också.
 
Tänk om jag hade gjort någonting extra då.
 
Annars så har resten av mitt liv varit önskedrömmar om vad som skulle kunna ha hänt. Inga missade chanser för att jag inte ens varit i närheten av att våga säga någonting. Att ens gå i närheten av tanken att det funnits en chans var en omöjlighet.
 
Det är nog till en stor del varför jag känner mig mera desperat än vad jag är. Jag är så trött av bara titta på och missa alla de chanser jag har att säga någonting. Även om jag inte kan säga allt rätt ut eller få det svar som jag skulle vilja ha direkt så måste jag försöka.
 
Desperationen är kanske inte att jag går ut till vem som helst för att slippa vara ensam, utan desperationen är kanske mera ifrån att om jag inte säger någonting så kommer jag automatiskt vara ensam resten av livet. Jag vill så gärna säga, samtidigt som jag så gärna vill ha ett svar på att den jag säger någoting till skall åtminstone veta hur jag tycker och tänker. Att även om det inte finns något hopp så har jag i alla fall tagit chansen att säga någonting. Även om jag inte kommer att älska den personen i framtiden så har jag åtminstone sagt att jag tycker om de här sakerna med dig just nu. Jag tycker om dig på det här sättet just nu. Även om jag inte vet vad framtiden kommer att visa sig så vill jag åtminstone ha det sagt.
 
För säger jag ingenting så kan ingenting hända. Säger jag någonting så kommer kanske tanken fram hos dig att jag tänker på ett visst sätt och jag tycker om att bli omtyckt så tror jag att andra också tycker om detta. Jag skulle så gärna att om det finns andra som skulle vara intresserad av mig skulle säga någonting. Även om jag inte såg det innan så skulle tanken komma fram hos mig.
 
Det största problemet för mig just nu är att jag kanske inte känner så många och den enda platsen jag är någorlunda säker på mig själv är på arbetet. Det känns ofta så opassande att göra något sådant på arbetsplatsen.