Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - october 2016

Dela med sig

Alla tycker väl om att dela med sig om saker de känner starkt för. Saker de tycker om eller inte tycker om.
 
Det finns från de religiösa som kommer fram till din dörr och vill så gärna dela med sig vad det är som gjort deras liv så underbart. Till vad som ger dem mening. Eller vad som är förhatligt fel med omvärlden och hur vi måste förändra.
 
Till det alldagliga som vi alla vill dela med oss av. Det som gör oss glada och vi gärna vill att andra skall tycka om. Det kan vara vad som helst från vem vi tycker om, vilket lag som är bäst i en sport, vilken musik som kan rekommenderas elelr vilka filmer som vi tycker är bra.
 
Jag vet inte hur många gånger jag suttit med någon jag känner och tittat på någonting som jag själv tycker är bra och hoppas att den andre skall göra det samma. Visserligen är det långt ifrån alla som tycker som jag, men det är alltid kul att ha något mer gemensamt att dela på.
 
Så idag tänkte jag dela på någonting jag tycker om. Det är utan tvekan en av mina favoriter, kanske den jag tycker mest om att titta på. Det är nog kanske delvis för att i vanliga fall så tittar jag inte ens på sådana här.
 
Så jag presenterar "Dr horribles sing along blogg".
 
Lite kul extra fakta om den här filmen. Den gjordes joss whedon, skaparen av buffy och avengers. Det var strejk bland de som skrev tv serier i USA och många av de serier som jag brukade titta på under den här tiden började komma att pausas för det blev inga nya avsnitt gjorda. Då bestämde han sig att visa att det går att göra någonting med bra kvailtet utan att det skulle kosta en massa pengar. Så sagt och gjort så satte han sig ner och gjorde det här programmet med flera av skådespelare som han kände och satte den sedan gratis ut på youtube för alla att titta på.
 
Så nu vill jag dela med mig av den här lilla juvelen och hoppas att ni tycker om den som jag gör. Och gör ni ine det så är det ok i alla fall.

Att berätta

14 klasser på fyra totalt fyra dagar.
 
Mer än två hundra unga personer har nu hört min historia. De har åldern runt 16 till nitton år, kanske någon som var något år äldre.
 
Det är delvis de åtta jag skrev om tidigare och sedan kom det sex till igår och i förrgår.
 
Över två hundra olika personer som antagligen hade olika reaktioner allihopa. Men jag vet att några av dem fick sig en rejäl tankeställare. Några av dem som till och med vågade berätta lite om dem själva och hur de kunde känna igen sig.
 
En av dem hade precis som jag hade också drömmar om att få dö. En person som faktiskt tyckte att det här var en sak denne kunde ställa sig bakom till hundra procent. En annan berättade om meningslösheten om att resa sig upp ur sängen att komma till skolan. Denna hade ingen aning om denne skulle få stanna kvar i landet om tre månader så varför ens försöka.
 
En till pratade om en annan som de sett sitta ensam på skolan under så många dagar och aldrig vågat ta chansen att gå fram och prata. Denne var inte ensam att märka det, utan det var flera som visste direkt vilken person det var och hade under lång tid funderat på om de skulle våga säga någonting i rädslan över att göra saken värre.
 
Dessutom var det flera andra som nog var enormt tacksamma över att jag var där. Flera personer som jag såg på hur känslorna hoppade igång (om jag inte har helt fel). En annan kom fram efter sista föreläsning och skakade min hand och var så tacksam över att jag hade delat med mig.
 
Jag tror nog nu att jag säkert har kommit upp i femhundra personer som jag föreläst för nu. Om man bortser alla andra som jag pratat med privat (vilket nog också är ett flertal).

Jag

Jag minns fortfarande det tillfälle där jag hörde att man skulle säga jag istället för man.
 
jag vet exakt vem som sade det vid detta tillfälle där det fastnade. Visst har jag nog hört det innan, men just vid det här tillfället så fastnade och efter dess så blev det jag på nästan allting jag sade.
 
Jag gjorde si och jag gjorde så vid ett sådant tillfälle. Jag kände så och jag kände si vid varenda tillfälle. Hur jag tycker och tänker i olika situationer.
 
Jag blev väldigt nogrann med att börja prata om mig själv utifrån vad jag hade gjort eller känt vid olika tillfällen,
 
Ibland blir det nog lite mycket jag. Ibland blir det nog kanske väldigt mycket jag.
 
Det finns nog många olika orsaker till varför jag hamnar där om och om igen. Både positiva och negativa.
 
Delvis är det för att jag är rätt stolt över mig själv och för att jag känner att jag har faktiskt en hel del och att berätta. Historier som alltid utgår från mig själv.
 
Delvis är det fortfarande den här viljan att jag vill att andra skall förstå mig. Särskilt nya personer som jag vill lära känna. Eller också delvis för att jag vill bevisa vem jag är genom att övertala denne.
 
Jag funderar ibland på om mycket av det jag gör är något undermedvetet sätt att vilja hävda mig. Om att jag på något sätt vill ställa mig på en hög höjd och titta ner på andra och säga titta på mig, här är jag så duktig.
 
Även om det nog inte är någonting jag tänker på att jag vill göra så finns den nog där. Jag vet inte riktigt hur glad jag är över att den existerar.

Det okända

Imorgon och på fredag är det dags för flera föreläsningar igen på en ny skola.
 
Det är inte direkt föreläsningarna jag är oroliga för utan att det är så mycket jag inte vet.
 
Nackdelen med den här typen av föreläsningar är att ingen där vet om vad jag kommer att berätta om. Ingen har bett om det och alla är där för att de måste.
 
Jag har faktiskt ingen aning om de får veta någonting alls om oss innan vi kommer. Det verkade som om förra gången att de enda som fått någon information innan var lärarna om att de skulle få besök. Jag tycker att lärarna borde få veta någonting om teatern, men jag tror att informationen om mig är nog väldigt sparsam.
 
Jag har ända sedan jag börjat den här bloggen och i livet varit väldigt mycket för att jag vill inte pracka på andra vad jag tycker och tänker. Även dock så har jag blivit bra mycket mer öppen om vad jag tycker och tänker så vill jag absolut inte tvinga någon till någonting.
 
Men här är vi igen vid ett nytt tillfälle där jag hoppar in bland okända människor igen. Det är det här jag är mest nervös över. Sedan finns tankarna rätt mycket på resan till skolan, men egentligen inte alls på vad jag skall säga. Även om jag inte riktigt vet hur jag skall säga eller hur jag skall börja så har det alltid gått bra.
 
I skolan förra veckan så började jag alltid med ungefär dessa ord.
 
"När jag var i eran ålder så gick jag i skolan med rätt mycket frånvaro och önskade nästan varenda dag att jag skulle få dö."
 
Jag tror att det är en bra början och sedan kommer resten av bara farten.
Men annars är tanken på att de här personerna kan ta det jag berättar hur som helst. Vissa kan ta det bra och andra långt ifrån särskilt bra.
 
Sedan är tanken på att jag börjar nog snart bli riktigt känd i borlänge vara rätt skrämmande. Kanske många glömmer bort mig snart, men med vad jag har märkt så kommer många fler än vad jag någonsin kunde tro ihåg mig. Jag gör intryck och det är skrämmande.
 
Men som det råd jag nog skulle ge andra är att testa på och hoppa så fortsätter jag. Imorgon är det dags att hoppa igen.