Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - august 2015

Första mötet med teater

Ärligt talat så var jag lite osäker om det skulle bli någon teater för mig.

Kanske det var en del önsketänkande att jag skulle slippa vara med på någonting som verkade vara enormt stressande desto närmare september jag kom.
 
Men idag så fick jag reda på att första dagen att testa på och fick i förväg se vilka roller som skulle erbjudas. Efter lite eftertanke så ville jag ha en roll som inte var alltför stor, men samtidigt en roll som skulle ha lite att säga till om. Att bara vara en tyst statist skulle nog inte vara någonting som jag tyckte skulle testa mina gränser.
 
När jag läste igenom rollerna så hittade jag en som passade någorlunda till vad jag trodde skulle passa mig. En liten roll som hade en del meningar att säga. Gudars vad nervös jag var efter jag berättat vad jag ville göra. Jag kunde dock inte bli lovad någon roll idag. Jag åkte i alla fall ner för att träffa de andra och se vad som skulle hända första mötet. Jag hade ingen aning om vad vi skulle göra, men det gjorde inte någonting.
 
När jag kom ner till platsen där de andra var så efter lite hälsande på de andra så satte vi oss ner i en halvcirkel. Vi fick manuset och skulle läsa vissa texter där vi fick testa olika roller utan att resa på oss ur stolarna. Vid den här tidpunkten så ökade nervositeten så högt upp att det kändes i hela kroppen och jag kämpade bort tankarna genom att bara lyssna på de andra.
 
Jag blev snabbt imponerad av dem och känslan över att så där kommer jag aldrig kunna låta kom över mig. Jag kände mig så obetydlig.
 
Jag försökte att inte lyssna på mina tankar och försökte endast lyssna på vad de sade. Det tog inte så lång tid innan det blev min tur.
 
Det tog inte alls så lång tid innan nervositeten blev så mycket lägre. Det gick faktiskt riktigt bra. Jag tyckte att det gick fruktansvärt bra för att var mig och för att vara första gången.
 
Visst så tycker jag att det saknas en hel del nyanser i de känsloyttringar jag försökte få ut och visst så kunde jag inte skratta när det stod att jag skulle skratta. Men det kändes som om jag kanske skulle kunna vara lika bra som alla andra där. Det var faktiskt fruktansvärt roligt. Roligare än vad jag kunde föreställa mig.
 
Jag kände mig glad och levande på ett sätt som jag inte riktigt kan säga att jag gjort innan. Det kändes som om kanske är det här verkligen någonting för mig. Jag är faktiskt riktigt rädd för att hoppas för mycket. Att jag tror för mycket om mig själv. Det kändes nästan som om jag kanske skulle våga på mig en större roll.
 
Nästa måndag är det dags igen. Det här är inte bara någonting jag tycker att jag måste gå på för att förbättra mig själv. Det här är faktiskt någonting jag verkligen vill gå på.
Jag är glad idag.
bättre mående - teater

Jag vill

En sak som jag har börjat att använda för mig själv när jag är lite osäker är de små orden "jag vill".
 
I en värld med så många "jag måste" och så många "jag behöver" så är det faktiskt väldigt uppbyggande att kunna säga till mig själv att "jag vill".
 
Det är alldeles för ofta när "jag vill" inte fungerar för olika anledningar, men jag har märkt att det finns väldigt många småval som kommer fram hela tiden. Småval där det går att lägga "jag vill" framför och göra det lättare för mig själv och de i min närhet.
 
Som en enkel fråga om vart jag skulle vilja se på för film. Jag kan själv se på nästan vad som helst och har sällan problem att titta på något som någon annan vill se. Men så finns det vissa filmer jag hellre skulle vilja se än andra.
 
Det är så lätt att fastna i vad den andre skulle vilja se för att göra den andre glad. Det känns så mycket bättre att kunna säga att jag skulle helst vilja se den här typen av film. Skulle den andre hellre vilja se någonting annat så går är det bara att fortsätta tills att båda kan hitta något som man tillsammans skulle vilja se.
 
Det stärker mig som människa att kunna säga att det här tycker jag, men det behöver inte vara satt i sten. Än så länge har jag inte märkt någon som inte accepterat att jag bara påpekat min vilja, utan jag tror faktiskt att andra blir säkrare när jag är mer säker på vad jag vill göra. Jag tycker så när andra gör det mot mig.
 
Jag tror att många, eller kanske till och med nästan alla kan få ett lite lättare liv genom att sätta orden "jag vill" framför flera saker innan de gör någonting. Kan man inte med dessa ord räkna ut vad man vill så är det bara att fortsätta som vanligt. Klarar man av det så blir man lite stärkt av sitt val.
bättre mående - jag - jag vill - självkänsla - träning

Databeroende

Jag minns när jag fick frågan för ett flertal år sedan om jag trodde att jag var spelberoende, men mitt svar var att jag inte hade något bättre för mig så jag behövde spendera tiden på någonting.
 
Under den senaste tiden så när jag inte direkt haft någonting annat för mig så har jag direkt suttit mig framför datorn när jag har kommit hem. Dessutom så har jag spenderat en alldeles för stor del med att spela spel på mobiltelefonen. I alla fall i mitt eget tycke, antagligen i andras tycke också.
 
Det har varit som ett steg bakåt och nu för tiden så finns det faktiskt flera saker jag hellre skulle vilja göra än att spela spel framför datorn.
 
Skriva här är en av dem. (Delvis varför frånvaron här varit större, när det blivit för sent.)
 
Så idag så gjorde jag ett beslut med att åtminstone ta bort alla spel från mobilen och alla facebook spel som jag hade.
 
Det tog inte lång tid innan jag tömt mobilen så kom den naturliga reaktionen av att vilja plocka upp den igen och hålla på med den. Det är faktiskt riktigt överraskande på hur kraftigt suget är när man har blivit så van vid det. Att även om jag visste att det var fästande, så suger spelen tag i en mer än vad jag vågar erkänna.
 
Istället för att försöka minska det så är det nog lättare att bara ta bort det direkt. Det märks så mycket tydligare då. Jag har fortfarande en hel del större spel, men de känns åtminstone inte alls lika meningslösa som småspelen på facebook. Så vi får se hur det går.

För sent

Jag tror att det här är den vanligaste ursäkten till det mesta som jag har gjort i hela mitt liv. Att det är för sent att säga något eller göra någonting.
 
Att det tar ett tag innan jag kommer på vad jag borde ha gjort eller sagt, men då är det för sent.
 
Även här är dessa ord kvar hos mig och många tankar försvinner iväg eftersom jag tar för lång tid på mig att skriva ner dem.
 
Tanken som fanns hos mig när jag började skriva var just detta. Att det är för sent att skriva om saker som påverkar mig.
 
Men här är jag igen. Jag tror faktiskt att det här är det längsta uppehållet jag har haft för mitt skrivande sedan jag började. Det är till största delen självalt för att jag har inte direkt varit särskilt pigg på senaste tiden. Trycket på sidan har varit värre än vanligt och nu har det funnits där runt tre månader. Samtidigt med denna så har viljan inte varit på topp, men stressmässigt så har det inte alls varit så illa.
 
Jag har röntgen tid 8:e september där jag hoppas att jag får reda på vad det är. De antiinflammatoriska medicinen hjälper inte och det finns ibland en oro för att det kan vara någonting värre. Men bara ibland.
 
Jag har också en hel del tankar på när jag får reda på vad det nya arbetet jag skall börja med kommer att innebära. Och hur lång tid det tar innan det verkligen börjar. Jag skall förhoppningvis få reda på mer den här veckan. Om det är som jag tror det är så kan man nog säga att jag är i en rätt ovanlig position.
 
Teatern finns kvar i mina tankar och har inte hört någonting alls här ännu. Skulle kanske få reda på i september och jag hoppas att jag vågar ta steget.
 
Boxningen skulle börja på måndag igen, men på grund av trycket så känns det som detta och dansen kommer att vara i paus just nu. Jag vill så gärna röra på mig igen, men stressen blir så enormt mycket större just nu.
 
Jag har en sak som jag faktiskt ser fram emot. Jag har sett till att jag och några till skall åka till scifiworlds mässan i uppsala i september. Till stor del för att jag länge önskat att kunna åka till något liknande och delvis för att jag mår tillräckligt bra att försöka annordna att vi kommer iväg. Att jag inte bara är den som följer med, utan att jag är den som tar initiativet. Att jag skulle åka dit även om jag skulle behöva åka dit själv.