Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - june 2014

Hemma, sällskap och egen tid

Är hemma nu igen.
 
Har inte hunnit slappna av någonting efter semestern i stockholm. Katten är underbart glad att se mig igen och var fruktansvärt tacksam att få något riktigt sällskap igen. Den hade gömt sig de gånger som mina kattmatare var här. Han är lite skygg inför nya personer, men sitter man still så kommer han fram.
 
Kunde varit kvar i stockholm i två dagar till, men ville så gärna hem igen. Både för kattens skull och för att det var skönt att få komma hem till sig själv igen. Det är så svårt att kunna slappna av tillräckligt mycket någon annanstans för att kunna tänka eller skriva ordentligt-
 
Inte för att det är negativt utan tvärtom så är det positivt att ha sällskap och några andra utanför som kan hjälpa en att göra saker, men ibland så behövs det lugn och ro (lugn i alla fall).
 
Det kommer nog aldrig att finnas något lagom för hur mycket sällskap jag skulle vilja ha under ett tillfälle. Jag undrar om nån någonsin har detta. Om det ens är möjligt.
 
Ibland så vill jag vara ensam tillsammans med andra.
 
Ofta så vill jag vara ensam när jag är med andra och många gånger så vill jag vara med andra när jag är ensam. Det finns så många gånger som jag har lämnat någon eller några personer jag varit med för att jag vill bara vara någon annanstans, men strax därefter så börjar jag ångra beslutet och vill ha sällskap igen. Skulle jag då få sällskap så tar det alltid ett tag sedan vill jag vara ensam med mig själv igen.
 
Allting går runt och runt, men det mest positiva i dagens läge är att jag har ett val. Förut så klarade jag inte av att träffa andra så valet gjordes av mina tankar och mina rädslor. Idag när jag är ensam är det ofta på grund av att jag vill vara ensam. Jag har äntligen tillfälle att kunna träffa andra. VIsserligen hindras jag fortfarande rätt mycket av att kunna ta kontakt med andra. Att ta initiativet med att vara med andra.
 
När jag blev tillfrågad om jag skulle komma över så gjorde jag ofta det, men var sällan glad över det. Nuförtiden så när jag blir tillfrågad så kommer jag om jag kan eller om jag inte är helt slut. Det viktigaste av allt är att jag gör det gärna.
 

Ingen aning

Desto mer jag gör under en dag desto svårare är det att skriva någonting. Desto längre jag gör någonting tillsammans med andra så blir det också svårare.
 
Jag undrar varför detta händer.
 
Kanske är det för att jag är för mycket uppe i nuet. Det är så svårt att ta tid för sig själv, när jag vill vara med andra.
 
Jag har varit runt rätt mycket idag och precis gått till sängs och är fortfarande hemma hos min syster och hennes familj.
 
Försökte att skriva någonting om tankar och känslor som vanligt men är lite uppe i varv just nu vilket blev att allting bara blev rörigt.
 
Jag vet inte ens vad jag själv tycker och tänker om hur det är just nu. Haft en stressad, social, lång, trevlig, rörig och osäker (säkert några mer adjektiv som jag inte kan komma på just nu) dag. Har hänt ett flertal olika saker både bra och mindre bra, vilket gör att jag inte vet vad början, mitten eller slutet skall vara. Inte för att göra en lång historia kort, för den blir alldeles för lång och onödigt ointressant.
 
Ibland händer saker som inte spelar någon roll eller som man inte har kontroll över. De är inte direkt dåliga eller direkt bra. Bara sådär lite mitt emellan. De hade kunnat varit värre om jag lagt ner mycket kraft på sakerna eller positiva om det var någonting jag verkligen ville, men det bara var som det var.
 
Kan inte koncentrera mig på texten idag alls. Är som sagt för uppvarvad att tänka ut någonting och alldeles för trött att klara av att slappna av för att kunna skriva någonting senare. Det enda jag kan säga med säkerhet är att jag är glad inom mig och om jag i slutändan skulle betygsätta dagen så hamnar den på plussidan. Mest tack vare sällskapet.

Svårt=obekvämt?

Att vara borta från hemmets trygga vrå är en (vad jag önskar att jag inte skulle behöva skriva) ytterliggare en svårighet för mig. Jag tycker om att vara ute och hälsa på andra.. Jag tycker om att se andra platser, men ändå så blir det bara konstigt.
 
Rutinerna hamnar ur balans och jag känner en motvilja till att visa upp mig.
 
Är hos min systers nya hem och hälsar på och kommer vara här ett tag. Halva dagen gick åt för att resa hit och resten av dagen och kvällen har vi spenderat med att spela spel. Systerdottern har också varit fruktansvärt aktiv idag. På något sätt är det så mycket svårare att beskriva de svårare känslorna än de positiva sakerna. Många av de positiva sakerna bara är. Det var trevligt att komma hit, trevligt att se nya platser, trevligt med barnen.
 
Bara trevligt.
 
Det är så fort när det blev dags att gå och lägga sig och skriva som tankarna kommer över att det är svårare att börja när jag inte är hemma i lugnet. Svårare än vanligt.
 
Det var mycket värre förut och duscha och toalettbesök hos andra var extra svåra. Blev bara av om jag verkligen var tvungen. Nu så kommer tankarna och det är väl inte lika lätt som hemma, men det fungerar rätt bra.
 
Det otrevliga tankarna som brukade komma är mycket mindre nu.
 
Undrar om jag ibland fäster för mycket tankar på det som är svårt?
 
Vissa saker som känns svåra, kanske inte är så svåra. Bara annorlunda och osäkra vilket gör att de känns svårare än vad de är. Många av mina saker som jag kallar svårigheter är nog svårt inte rätt ord. Obekväma passar bättre. Obekväma saker har jag tendens till att göra mycket svårare än vad de är. Det är obekvämt att inte vara hemma i sitt lugn, men det behöver inte betyda att saker är svårare eller lättare. Det är svårt att njuta när saker och ting är obekväma.
 
Imorgon skall vi ut och titta runt på området och det kommer att bli trevligt. Jag skall försöka tänka bort obekvämhetskänslan som tittar fram. Jag älskade att se nya platser när jag var liten och det försvann, men börjar komma tillbaka igen.
resa

Fysisk smärta

Hade fortfarande väldigt ont när jag gick upp i morse. Kunde inte sova på ena sidan vilket betydde att jag hade ännu svårare att sova för det brukar bli en del värk i ryggen när jag ligger på samma sida för länge. Blev tvungen att gå upp vid sju fastän det var min första lediga dag på två veckors semester.
 
Värken minskade mer och mer under dagen och just nu är den borta förutom att jag fortfarande är väldigt öm på örat. Kanske jag till och med kan sova på den sidan.
 
Som allt annat så är det mycket tankar på då och nu. Förut var jag hela tiden väldigt rädd för smärtan.Till exempel så har jag haft halsfluss ett par gånger och varje gång jag började få lite ont i halsen så började jag få panik att den skulle komma tillbaka.
 
Hur skall jag hitta orden att förklara hur det varit? Skall jag verkligen skriva ner exakt vad jag tänker på när jag kommer på något?
 
När det var sämre så var smärtan ofta så mycket mer påtaglig. Den tog över allting och gjorde svåra saker ännu svårare. Om jag hade flyktkänsla innan så ökade den på mycket mera efteråt. De stora sakerna som fanns blev om möjligt ännu större och de små sakerna blev stora. Men samtidigt fanns det de konstiga tankarna där. De som nu när jag tänker på dem var länge sedan jag hade dem.
 
Jag funderade på hur det skulle kännas att hoppa från en bro. Inte för att ta självmord utan bara för att känna känslan. Ibland när jag stod vid övergångsställen så funderade jag på exakt hur det skulle kännas att få fötterna överkörda av en bil. Dessa var väl de mest vanliga, men det fanns alla möjliga tillfällen jag undrade hur det skulle kännas att skada mig. Rädslan över att bli skadad hindrade mig alltid och jag slog bort sådana dumma tankar.
 
Men.....
 
när jag började må bättre så blev tankarna mycket verkligare. Jag slutade bli lika rädd för smärtan och jag minns att det hände att jag funderade över att ta en kniv och skära mig på handen. Det kändes som om jag hamnade i en dröm när det hände och viljan över att skada mig för att äntligen få känna efter någonting fysiskt. Någonting jag hade hindrat mig från att känna förut. Det blev ibland till och med som ett drömtillstånd där jag kunde drömma mig in i känslan på ett sätt som jag inte gjort förut. Det var skönt att inte känna samma rädsla som förut.
 
Det var lite läskigt, men jag det fanns aldrig någon risk att jag skulle gjort någonting.
 
Idag så är tankarna om att vilja känna efter smärta nästan helt borta, men har förvandlats till en mer hälsosam vilja att bara få känna på beröring. Ibland så knyter jag handen hårt bara för att få känna någonting fysiskt. Jag är inte mer rädd än någon annan för smärta idag, men jag behöver inte försöka fly från den på samma sätt som förut. Bästa beviset för att jag klarar av det rätt hyfsat är väl när jag är hos tandläkaren och jag ser fram emot att bli klar så fort som möjligt istället för att skjuta upp den i all evighet.
smärta