Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - Livet, tankar, delning av mina egna erfarenheter med att leva ett liv i ensamhet och dåligt mående. Hur jag nu använder det dåliga mående jag har haft till att hjälpa andra och använda det som en erfarenhet. Det går att gå in på facebook nu och gilla min blogg där om man vill kunna se texterna i sitt facebook flöde. Den heter fantastiskt helvete.

Kämpa

Igår så var det dags igen. Jävlar vad jag har kämpat för hennes skull. För det jag hoppades skulle vara för vår skull. Jag har gjort saker som jag aldrig någonsin tidigare skulle ha vågat.
 
Jag har gett av hela mig själv och dessutom varit beredd att gå väldigt långt för att hon skulle kunna känna sig trygg och må bra. Och det värsta är egentligen att jag har fått henne att känna sig trygg och må bra när hon är med mig, men det är allt det andra som är runt henne. De andra människorna som har en alldeles för stor plats där och får henne att må dåligt och fått henne att må dåligt under hela hennes liv.
 
Det är så fruktansvärt jobbigt att se på hur hon lider och ändå så behåller hon dom i sitt liv och skjuter bort mig. Att hon inte klarar av att släppa och gå vidare. Att hon inte är redo att gå vidare.
 
Även om hon försöker en hel del så märks det inte. Det känns som om jag är helt ensam i att försöka få det att fungera och jag bara får träffa henne på hennes villkor. När hon klarar av det. Det känns som om jag hamnar bakom en massa andra saker hela tiden och det fungerar inte. Jag vill ha allt och att bara få känslan som om det vore ett distansförhållande på hundra mil när vi bor ungefär tusen meter ifrån varandra är inte alls bra.
 
Tillfällen där jag väntar att få träffa henne så kan vad som helst hända och det inte blir av någonting. Och inget svar på att vi kanske skall göra så här istället och varenda gång jag kommer med förslag så slås de bort. De fungerar inte av en eller annan anledning.
 
Även om det är fruktansvärt jobbigt och jag mår mindre så vägrar jag att dra ner mig. Nu är det uppehåll eller slut, jag vet faktiskt inte riktigt vad och vi får se hur det blir i framtiden om hon hör av sig igen. Jag vill fortfarande att det skall fungera, men vi måste vara båda två som kämpar. Att det här är någonting hon verkligen vill.  Jag måste känna den känslan i alla fall annars så känns det inte som det är någon mening för jag vet att det inte kommer att fungera.

Hot

Det har blivit så att jag har träffat henne igen till och från. Vilket har gjort att jag har träffat ett av hennes ex och han är ingen snäll människa. Han förföljer henne och hotar och trycker ner henne när han kan.
 
De två gånger jag har träffat honom så vill säger han åt mig att försvinn härifrån. Hon är min. Det märks så tydligt hur långt borta han är och hur sjuk han egentligen är. Han skulle nog utan tvekan kunna misshandla mig och inte må dåligt av det. Och jag tror inte jag skulle kunna vinna för jag inte har den där instinkten.
 
Jag minns den tiden när det gick ungomar på väg mot mig på samma sida gatan och jag blev så rädd för att om de skulle vilja fråga någonting att jag bytte sida, men här är jag nu istället. Han står och säger åt mig att försvinna därifrån och jag är livrädd i kroppen och säger nej. Att jag lämnar henne inte med honom.
 
Tekniskt sett är jag nog inte rädd för honom utan mer att hela situationen är som den är. Att jag aldrig varit med om något liknande eller att han skall skada henne. Att jag inte skall räcka till.
 
Jag har försökt att spela in samtalen där, men programmet har inte fungerat, men nu har jag ett nytt som kanske fungerar om det skulle hända igen. Jag vägrar att fly från honom och där känns det bra. Det blir lättare.

Konfrontationer

Konfrontationer är nog någonting jag egentligen inte tycker om. Jag undrar om det finns någon som gör det, i alla fall när det kommer till personer som man tycker om.
 
Särskilt på senaste tiden men också innan det så har det kommit tillfällen där jag känner att jag måste säga saker som jag vet att inte personen kommer att tycka om. Tillfällen där en så kallad vit lögn hade varit så mycket lättare och kanske till och med bättre.
 
Men bättre för vem. I alla fall inte för mig.
 
Jag sitter och tänker på vad jag skall säga, vad jag kan säga och sen så slutar det nästan alltid att jag säger som det är. (Jag kan inte komma på någon vit lögn som jag har sagt de senaste åren, men det har nog hänt).
 
Jag skjuter upp det jag skall säga så länge jag kan, och sedan så blir det ett tillfälle där jag inte kan hålla det inne längre. Jag måste säga som det är.
 
Den största tanken är nog att vita lögner hjälper kanske i ögonblicket men sedan så försvinner de i mängden. Antingen så åker man dit eller så börjar andra sluta lita på en. Alla gånger jag var sjuk från studier eller praktiktplatser, så vet jag nu att de måste anta att jag ljög om min frånvaro.
 
Det är väl kanske så nu att det var lättare att ljuga för mig själv förut, men nu går det inte längre och när jag säger saker som inte är bra så hamnar jag i konfrontationer som jag inte alls tycker om. Skräcken kommer fram i mig varenda gång det händer. Och vissa gånger händer det att jag märker efteråt att jag inte borde sagt någonting, men hur bra hade jag mått då.
 
Än så länge så tror jag i alla fall att jag har blivit förlåten för alla gånger, men de blir inte bortglömda. Kanske det är så att folk förlåter mer än jag tror i allmänhet. Jag vet ju att jag är rätt rejält förlåtande själv, men eftersom jag har bra mycket bättre minne nu än förut så glömmer jag inte bort.

2 veckor

Nu har det gått två veckor sen senast. Nytt rekord tror jag för att inte skriva någonting.
 
Jag är dock inne här lite då och då för att fundera om jag ska skriva någonting, men jag kollar i några sekunder och sedan hoppar ut för att fortsätta med livet.
 
Visst har det hänt en del som jag skulle kunna skriva om, men det mesta har varit personligt och osäkert så jag har hoppat det. Jag har lärt mig en del som jag inte visste förut riktigt.
 
Jag märkte så tydligt nu att när känslorna blir för starka så har jag mycket sämre kontroll över mig själv och min ångest. Och när det blir för mycket så stänger jag av. Det liksom bara försvinner och sedan så börjar det om igen. Jag börjar känna igen och det blir starkare och sen stänger det av igen.
 
Det gör inte livet lätt, men jag får väl försöka minnas det och försöka ta det lugnare om det händer igen .
 
Det är dock inte lätt att ta det lugnt när man vill så mycket.