Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - may 2016

Förvirrad

Ibland är jag så fruktansvärt förvirrad.
 
Jag vet inte om förvirrad är rätt ord. Rätt ord är väl att jag bara gör Ola-saker.
 
Vissa saker är vanligare än vad man tror. Att sätta i en sak i kylen istället för frysen kan vara en sak som de flesta kanske råkar ut för ibland.
 
Men ibland blir det en smula skratretande.
 
Jag har fått en begnanad cykel från mitt nya arbete och igår när jag var ute och skulle låsa upp den så är det ett av tillfällena där jag liksom inte bara tänker. Jag gick ut med en vän och denne pekade på den cykel som var närmast. Jag såg låset och började direkt att försöka låsa upp den.
 
Efter tre försök så började jag undra vad som var fel. Min vän började testa och när vi står där så reagerar jag plötsligt....
 
Det är inte min cykel. Den hade någorlunda samma färg, men var en damcykel.
 
Samma sak hände två dagar innan där det faktiskt inte ens var samma färg. Min är blå och den var svart.
 
Jag såg bara låset och gick fram för att låsa upp cykeln.
 
Ibland blir det bara så att jag ser en liten sak och börjar göra det. Det blir inte så att jag backar och tittar efter om det stämmer utan min hjärna bara tänker på att det stämmer och sedan så gör jag det.
 
Det har blivit en del roliga tillfällen så som när jag försöker vispa mjölk istället för grädde eller att bära upp en sak sidledes utan att egentligen få plats.
 
Det är ingenting nytt utan det har varit långt bakåt så det har nog ingenting med åldern, men jag tror att det ahr med att jag chansar så mycket mera nu. Jag hoppar in utan att tänka och hoppas att det går bra. Det är väl mycket samband där också med att jag lämnar skåpluckor öppna, lägger saker bara på bord elller en hel del andra småsaker. 
 
Antingen kan jag skylla på kognitiva svårigheter, men i grund är jag nog alldeles för ofta en lite småvirrig människa. Jag skjuter från höften och hoppas på det bästa.
 
 

Mors dag

Det är mors dag idag som jag gissar så många vet.
 
Jag har tänkte en hel del på den här dagen om hur jag verkligen känner inför min mor.
 
Jag minns förut att jag var osäker på om jag verkade vara bitter, men nu för tiden när jag tänker på min mor så är jag faktiskt rätt bitter. (bitter för att vara jag)
 
Under åren som gått och desto mer jag har lärt mig, desto argare har jag blivit över mina föräldrar. Varenda gång jag ser texten eller hör orden respektera dina äldre så känns det inombords. Enda tanken är att du har ingen som helst rättighet att bli mer respekterad bara för att du är några eller flera år äldre än mig. Respekt har ingenting med ålder att göra och respekterar du dina föräldrar är det nog för att du känner att de har egenskaper som du respekterar.
 
Som jag sagt förut så älskar jag min mor, men jag respketerar henne inte. Ibland så önskar jag att hon fortfarande levde så vi kunde prata om allt. Men samtidigt så tänker jag att jag nog aldrig hade vågat vara ärlig. Jag hade aldrig kunnat gjort som jag gjort idag med förläsningarna och skrivandet.
 
Kanske hade det varit bättre på andra sätt. Egentligen spelar det ingen roll för det går inta att ändra på någonting.
 
Det känns som om jag egentligen inte har någonting bra att skriva om henne. Hon arbetade hårt och kämpade så mycket, men det som jag minns mest är frustrationen hon hade. De gånger hon inte orkade mer.
 
Jag vet inte om jag är orättvis, men det går bara inte att låta vara.

Förlåtelse

För två år sedan när jag inte hade skrivit så länge så fanns det ett par saker som jag inte kunde förlåta mig själv för.
 
Saker som jag skrev om att jag skulle hålla kvar i minnet så att jag skulle fortsätta framåt. Saker som påminde mig om hur svag jag var och hur svag jag aldrig skulle vilja bli igen.
 
Jag var så fylld av ånger och så fruktansvärt hård mot mig själv.
 
Alla de misstag jag hade gjort var mitt fel. Alla de misstag där jag borde ha vetat bättre. Misstag där jag borde ha tagit kontroll.
 
Jag var så förbannad och hatisk på mig själv.
 
Bara två år.....
 
Någonting som jag aldrig trodde att jag skulle kunna klara av. Aldrig, aldrig aldrig någonsin.
 
Jag kommer nog aldirg att glömma, men att acceptera att jag nog aldig hade kunnat agera annorlunda då.
Jag har inte förlåtit mig själv till hundra procent ännu men de procent som är kvar är nog det ansvar jag känner att göra någonting gott av det som hänt.
 
Det är viktigt att ta ansvar för sina handlingar, men det är nog minst lika viktigt att inte tillåta dem dra ner sig så att det inte går att resa sig upp. De saker som jag och många andra skulle se som oförlåtliga är saker jag ändå aldrig skulle göra.

Misslyckat misslyckande

En text som sammanfattar mitt liv rätt bra. Både bilden och min överskrift.
 
Jag har misslyckats med att vara ett misslyckande och det som jag sett som mitt misslyckande liv har lett till att jag är där jag är idag. Oavsett om det är upp eller ner så finns det en massa saker jag har lyckats med.