Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - Frågor

Sista frågan

Sista och fjärde frågan, vilket dock hade en del underdelar.
 
Finns det några andra viktiga faktorer som har haft betydelse (delaktighet, ekonomi, medicinering, sjukskrivningar?) i det sociala företaget.
 
Att säga att ekonomi inte spelar någon roll är att vara fruktansvärt naiv. Jag skulle gärna ha fortsatt även om jag inte började få någon lön. Jag själv har aldrig haft något problem att leva på soc-pengarna. Visserligen så reste jag aldrig någonstans och köpte extremt sällan någonting nytt. Bara när jag absolut behövde detta.
 
Det blev dock aldrig någonting över i slutet av månaden.
 
Med lönen har jag fått en större frihet att göra mera saker. Att kunna utöka mitt växande på ett sätt jag inte kunde förut. Inte bara hobbysaker utan också mer praktiska saker såsom ny säng och tvättmaskin. Nya kläder för min förändring av klädstil har denna hjälp till med också.
 
Ett problem som jag fortfarande har kvar är att jag är fortfarande rätt nervös över att inte ha någon buffert över hur mycket pengar jag har sparat. Innan jag riktigt kan slappna av så vill jag åtminstone ha en månadslön sparat. För utifall någonting skulle hända.
 
Håller på att betala tillbaka en mängd till mitt studielån som jag aldrig trodde att jag någonsin skulle få göra. Det är faktiskt rätt skönt att det kanske kommer att vara borta någon gång i framtiden. Bara ca 140000 kr till.
 
Att ens tänka på körkort hade varit en omöjlighet utan lön. Nu har jag hoppet, det hade jag aldrig förut.
 
Så ekonomin är väldigt viktig, men jag tror det ligger långt bak varför jag går till arbetet.
 
Delaktigheten har jag egentligen skrivit mycket om redan i de andra svaren och att vara delaktig leder till empowerment och detta har fungerat bra för mig.
 
Min medicinering har jag också skrivit en hel del om på senaste tiden på grund av att jag slutat med den. Jag började med den långt innan jag började på företaget och hade fortsatt använda den om jag inte hade haft arbetet. Så min medicinering hade minskat tack vare sociala företaget.
 
Sjukskrivningar har minskat år för år. Det var länge sedan jag var borta för att jag inte hade orken att komma iväg. Förra året så hade jag bara elva frånvarodagar och alla dessa var för att jag var sjuk på rikigt.
 
Men annars så har mitt immunförsvar blivit starkare och jag är mer sällan sjuk. Jag har blivit en starkare person.
Innan när jag hade andra praktikplatser eller studier så hade jag 20-25% frånvaro. Ungefär en vecka varje månad.
 
Annars är den viktigaste orsaken till varför det har blivit bättre är personerna som är där. Särskilt i mitt fall där ensamheten var den största fienden och andra människor är räddningen. Jag hade aldrig kunna gjort någonting av det jag gjort ensam.
 
Visst har allting inte varit perfekt, Ibland till och med långt ifrån. Men jag tror att det som varit är bra mycket bättre än de flesta alternativ som finns där ute. Alternativ som jag aldrig fått. Det har varit riktigt bra när jag ser tillbaka på helheten under de år som varit.

Fråga tre

Tänkte fortsätta med fråga tre efter gårdagen. Har fortfarande en del tankar, men tänkte hoppa det idag och fortsätta med det jag lovat. Kan vara bra att för en gångs skull slippa tänka på det som händer. Kanske någonting jag borde börja göra mer.
 
Hur påverkar personernas upplevelser av empowerment?
Empowerment var ett viktigt ord i början av kursen. Ett annat namn på detta som sades var egenmakt. Vilket i grunden hade som betydelse att vi som börjar här skulle få makten över vårt eget liv.
 
I början så var detta bara ett ord för mig. Ett ord som egentligen inte betydde någonting. Jag hade ingen som helst aning om vilken kontroll jag skulle kunna ta och jag hade väl i viss mån kontrollen över vad jag trodde att jag ville ha. Vad jag tyckte jag klarade av.
 
Jag hade ingen aning om hur lite kontroll jag egentligen hade. Det är svårt att kontrollera sitt liv om ens valmöjligheter är extremt små. Jag hade ingenting annat att välja mellan. Det var antingen att göra kursen eller att ge upp. Jag tog det som gavs mig och jag hade inte någonting annat.
 
Sedan när företaget började så märkte jag hur skrämmande det är att ha egna val. Hur lätt det är att vilja ha någon som bestämmer. Det var inte bara jag som hade den känslan och viljan att någon av handledarna skulle vara en chef eller arbetsledare var stor.
 
När det blev problem mellan deltagarna så ville de gärna att handledarna skulle medla eller vara bestämmande. Vet inte riktigt hur det var med detta eftersom jag själv inte direkt var med i något bråk på sådant sätt. I alla fall inte vad jag minns, men jag tror att handledarna försökte få oss att prata med varandra istället för mot varandra. Att försöka lösa det själva.
 
Men ändå så hade kursen lärt mig att hela poängen med företaget var att vi skulle vara självstyrande. Att de handledare som fanns skulle bara vara med vid sidan om. Att det skulle vara demokratiskt styre och vi tillsammans skulle styra allting frammåt.
Jag var så besluten jag kunde vara vid den tiden att försöka ta vara på den möjligheten vi hade.
 
Under tiden som gick så blev det lättare och lättare att ta kontroll över mitt liv.
 
Idag är jag fruktansvärt tacksam över chansen att få bestämma själv. Nu har jag fler val än någonsin och jag är fortfarande rädd över den egenmakt jag har fått. Jag önskar ibland att någon kunde bestämma åt mig. Att jag hade en sekreterare som kunde hjälpa mig att styra upp alla saker jag vill göra. Att slippa allt ansvar jag har.
 
Men samtidigt är jag tillbaka till den jag var förut om jag inte hade något ansvar. Jag är tillbaka till den som bara väntar på döden och hoppas att det inte blir några problem alls på vägen.
 
Även med de känslor som sliter i mig just nu är jag fortfarande tacksam över att de finns och sliter. Att jag har makten att fortsätta och hantera det som händer. Att jag kommer göra som jag alltid har gjort. Att kunna se tillbaka och titta över de svårigheter jag har haft och säga till mig själv att jag klarade av det. Jag klarade av ett till av de stora hindrena i mitt liv.
 
Att jag hade kontrollen och makten över mig själv att klara detta.
 
Så i grunden är svaret att empowerment är skrämmande och svårt, men stärkande. Desto mer egenmakt man har desto bättre val kan man göra utifrån sina egna känslor och tankar, istället för att styras av omgivningen. Desto bättre kontroll jag har haft över mina val, desto mer nöjd har jag blivit. Har det blivit illa av de val jag har gjort kan jag i alla fall säga som med kassaaparaten att det är jag som har gjort valet.
 
En tanke som jag tänker nu på att det var länge sedan detta ord togs upp. Jag vet inte om det betyder samma för andra som mig eller att de som är nya har riktigt fått in denna tanke. Kanske borde ha med det på något möte i framtiden eller åtminstone se om det går att prata om det.

Skall försöka komma ihåg detta.
egenmakt - empowerment - kontroll - självbestämmande

Integration i samhället

Hur påverkas personernas känsla av att ingå i ett sammanhang och känna sig integrerade i samhället?

Det här känns som en enormt svår fråga för mig. I början innan jag visste någonting alls om socialt företagande så var jag delvis på min egen väg till bättre mående och delvis i en grupp som arbetstränade under psykiatrin.
 
Det var för ungefär fem år sedan och redan då var jag faktiskt inne på den väg som jag är på nu. Allting handlade om att jag skulle må bättre. Att jag skulle fortsätta framåt. Men den stora skillnaden då var att jag var helt beroende på de runt omkring mig. Jag var beredd att göra det mesta, men var totalt beroende av boendestöd, psykiatrin och min omgivning.
 
Om arbetspraktiken hade varit tvungen att sluta eller om jag inte hade haft boendestöd något längre så vet jag inte vad som hade hänt mig. Risken hade varit stort att jag hade mått sämre och gått tillbaka till där jag var igen.
 
Men om det hade fortsatt som vanligt utan att det hade blivit ett företag så hade jag fortfarande mått bättre än innan. Men jag är helt säker på att jag inte hade varit i närheten av lika stark idag.
 
Men nu blev det så att vi gick utbildningen under två år och sedan startades företaget för tre år sedan. Det var inte en lätt start för gruppen. Det var oro vid flera tillfällen och personer som inte klarade av att samarbeta på grund av flera olika orsaker.
 
Jag brukar tänka på att det kanske berodde på att vi alla kom från väldigt olika delar av livet och att ingen riktigt visste vad vi skulle hålla på med och vad det innebar. För vissa var det en utbildning, för andra kanske hopp att slippa myndigheterna ett tag. För mig var det bara någonting nytt som kunde bli vad som helst.
 
Vid själva utbildningen var jag en ö, (okej då en halvö i alla fall). De mesta problemen som höll på märkte jag inte ens. Vissa problem gjorde faktiskt att jag undvek vissa möten för jag orkade bara inte lyssna på de som alltid fortsatte att tjafsa där det aldrig gick framåt. Jag hade min flyktteknik som vanligt inlärd och på något sätt var jag alltid där, men ändå ensam.
 
Det riktiga sammanhanget började inte förrän företaget började på riktigt. All utbildning hade bara varit teori innan och det saknades mycket kunskap i det praktiska runt företagsskapandet. Alla de små detaljerna som inte fanns någonstans nedskrivet sedan innan.
 
Fastän jag inte var ordförande då så fick jag ta det huvdsakliga ansvaret runt det som är mest stressande för de flesta av oss.
 
Ekonomin.
 
Jag var så osäker på att vi inte skulle överleva första året. Allting av det jag höll på med handlade om att åtminstone betala in A-kassa så att om vi överlever ett år så har jag faktiskt pengar i ett år till efteråt.
 
Siffrorna var så otydliga i början att jag inte förstod riktigt hur vi skulle klara oss. Andra månadslönen gick inte betala ut hela direkt för vi hade inte hunnit fått in något stöd från arbetsförmedlingen ännu. Men inom tredje månaden så hade det börjat att ordna sig. Lönerna betalades ut i tid och vi fick pengar i tid.
 
Men ändå så var jag aldrig riktigt säker.
 
Här kände jag mig fortfarande väldigt ensam, men hade åtminstone handledarna till hjälp. De var med och stöttade oss och jag var tvungen att förlita mig till dem för att jag skulle orka den här tuffa tiden. Men det kändes fortfarande som ett projekt. Som någonting som inte skulle vara så länge som alla andra saker och kurser man tidigare gått inom arbetsförmedlingen.
 
Fastän många hade hoppat av så var det fortfarande en hel del problematik i gruppen. Det delades upp i en grupp som försökte arbeta framåt, samtidigt som det var några personers oro som gjorde det så tunggrott. Det kändes som om det spelade ingen roll hur mycket jag eller andra försökte resonera så blev det bara illa.
 
Men det sociala företaget fortsatte.
 
Det hoppade in en person som jag själv fick verkligen en bra kontakt med och det slutade andra på grund av de problem som fanns eller pension. Även om inte problemen försvann helt så blev det mycket lättare. Det blev en grupp av oss som verkligen samarbetade utan några som helst problem(förutom våra vanliga inre). Även om alla inte insåg det så var den största delen av oss en sammansvetstad grupp som ville framåt tillsammans.
 
Vi försökte få med alla, men det är inte lätt, när de flesta är vana på att ta eller ge order istället för att göra saker och ting demokratiskt. Där det är svårt att lita på andra som har sina egna svårigheter att de skall klara av de som de tagit ansvar för.
 
Men jag tror att det tog så länge som för runt 1-1,5 år sedan jag började riktigt känna som om det här var ett riktigt företag. Inte längre ett projekt.
 
När jag pratade med andra så var det inte jag längre utan det var vi. Jag började säga vad skall vi göra åt detta. Vi som företag. Jag blev mer och mer tacksam över det som vi hade blivit en del av och jag vet att jag inte är den ende. Att alla verkar vara mer eller mindre tacksamma över att få vara där.
 
Vi vill alla det bästa för företaget, men även om vi inte har exakt samma synsätt eller tankar på hur det skall gå till är vi alla oroliga för dess framgång. Även de som är nya är positiva till vad som händer och känner att det är en del av deras liv som de vill att det skall gå bra för.
 
Så nu på senare tid, fastän jag är på väg bort så känns det som om de som vill vara med oss är min familj. Som om jag bryr mig om dem så mycket att det inte kan beskrivas med ord. Den här delen har varit den lyckligaste och mest stressande delen av mitt liv. Jag har aldrig tidigare varit involverad i något som varit större än mig själv förut och verkligen haft viljan att det skall fortsätta att fungera.
 
Jag i min ensamhet trodde faktiskt aldrig att jag någonsin skulle tillhöra någonting i hela mitt liv. Det viktiga är inte att tillhöra ett sammanhang, utan det viktiga är att kunna se att man tillhör sammanhanget. Utan detta så hjälper det inte och att vara med att bestämma, förändra och att kunna se att det går bra eller att man kan övervinna det dåliga.
 
Så min känsla för sammanhang har påverkats enormt under den tiden som varit.
 
Sedan när det gäller integration in i samhället är detta en svårare fråga. När känner man sig integrerad. Kommer jag någonsin att kunna känna mig det.
 
Jag är utskriven från psykatrin, men jag är fortfarande jag. Jag söker en framtid utanför företaget, men ändå så är jag fortfarande jag. Jag betalar skatt och har pension. Har som alltid besök hos tandläkare och läkare.
 
Jag vet inte hur alla andra känner sig, men i mitt fall känns det inte som om jag är integrerad i samhället. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna göra detta oavsett vad som händer. Jag kommer nog alltid att känna mig unikt galen i en galen värld.
 
Om man skulle fråga vem som helst om denne känner sig integrerad i samhället så vet jag faktiskt inte vad denne skulle svara. Kanske skulle den anse detta, men att känna det är väl en helt annan sak.

Kanske det hade varit annorlunda med ett annorlunda umgänge, men jag har svårt att hitta någon som verkar vara särskilt integrerad i någon typ av normalitet.
 
Kanske skall prata lite mer med studenten om den här tanken.
egenmakt - integration - samhället - socialt företag

Frågestund

Jag har fått några frågor som jag skall svara till en stundent jag känner. Jag tänkte sätta upp en allmän text här också att om det är någon som vill veta någonting om nästan vad som helst så kan jag säkert försöka svara. Det är dock lättare om det är någonting liknande om det jag skriver om.
 
Även om det är frågor så som de här att de gällande skolprojekt eller andra saker så är jag gärna med på tåget.
 
Det personen skrev till mig och som jag kommer att börja svara på med de närmaste inläggen är:
 
Det jag studerar är en yrkeshögskola till skötare inom psykiatrin.

Med utgångspunkt från rapportens syfte att ta reda på vilken betydelse det har för människor med psykiska funktionshinder att arbeta och driva ett arbetsintegrerat socialt företag är följande frågeställningar formulerade:

Hur påverkas personernas känsla av att ingå i ett sammanhang och känna sig integrerade i samhället?
Hur påverkas personernas upplevelser av sitt hälsotillstånd?
Hur påverkar personernas upplevelser av empowerment?
Finns det några andra viktiga faktorer som har haft betydelse (delaktighet, ekonomi, medicinering, sjukskrivningar?)
 
Kan sägas att alla svar är baserat på min personliga erfarenhet och min uppfattning. Svaren kan redigeras i efterehand om det är så att de inte uppfattas så som jag menar.