Mitt helvete
Morgonen har kommit. Denna morgon. Denna fruktansvärda morgon.
Jag skall ut genom dörren igen. Ut till livet. Jag vill bara sova. Bara gömma mig. Märker inte att jag inte andas.
Jag vet att om jag går ut så kommer jag att rivas i småbitar. Att förstöras. Att sakta krossas. Så sakta.
De väntar på mig. Väntar på att jag skall titta bort så de kan överraska mig. Jag vet inte en vilka de är. Jag har glömt bort vilka de var. Jag vill inte veta vilka de är. För när jag måste gå ut vill jag vara ovetande över vilka de är och var de kommer ifrån. Jag har en önskan att det skall gå fort. Att jag inte skall behöva lida något mer.
Men jag vet att jag kommer att få lida.
Jag vill inte veta.
De kommer att se mig. De kommer att slita av mig kläderna. De kommer att krossa mina armar. De kommer att slita av mina ben. De kommer att skratta åt mig. De kommer att glädjas över min olycka.
Jag tittar ut genom fönstret. Det vore så enkelt att bara hoppa. Att bara avsluta allt. Jag vill så gärna hoppa. Men jag vill inte dö. Och ännu värre om jag överlever. Då kommer jag skada mig själv först i onödan och så kommer de i alla fall och då blir det tusenfalt mycket värre.
Jag stålsätter mig och går ut genom dörren. Låt dem komma. Bara den här dagen tar slut så fort som möjligt. Snälla låt dem ta mig och göra slut på mig.
När jag äntligen kommer hem. Så har jag glömt alla farhågor jag hade på morgonen. Jag vill bara sova. Jag vill bara att den här hemska dagen som har varit skall ta slut.
Nästa morgon har jag glömt gårdagen. Men känslan finns kvar. Dagen är precis som dagen innan.
Morgonen har kommit. Denna morgon. Denna fruktansvärda morgon......
Detta är ett sätt att beskriva känslan jag hade varje dag förut. "De" var allt som tidigare hade hänt mig. Allt som hade lagts på en stor hög och gjorde nästa morgondag alltid lite jobbigare än nästa. Alla negativa saker som jag omedvetet glömde bort för att skydda mig själv. Bara för att jag inte mindes betydde det inte att det var borta. Min hjärna kom ihåg allt. Min kropp kom ihåg allt. Varje dag kom "de" närmare och närmare. "De" var allihopa som sade minsta lilla som gjorde det värre. "De" var varenda minsta misslyckande som jag aldrig fick eller vågade fråga om hjälp för. Varje dag kom jag närmare det tillfället då jag äntligen skulle välja fönstret istället för dörren.
Jag döpte den här sidan till fantastiskt helvete eftersom jag inte kommer ihåg någon tid innan de här känslorna tog tag i mig. Känslorna tog över allt och minnet från innan var jag så liten att det inte har funnits någon bra dag. Varje dag jag lever så har jag detta att jämföra med och varje dag jag inte känner mig som då är fantastiska.
