Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - january 2014

Första dagen

Första dagen har alltid varit någonting som givit mig en sådan fruktan. Varenda steg, varenda minut, varenda tanke på att börja på någonting nytt med nya människor har gjort att önskan att fly iväg skriks igenom hela kroppen. Att vara orolig är någonting som är normalt för mig, men första dagen ger sådana fruktansvärda känslor som är så svåra att förklara. De mesta minns man inte.
 
Rädslan för att inte klara av att komma är dock alltid mycket värre. Att missa första dagen. Att överhuvudtaget komma försent får inte komma till tals på. För jag vet att om jag skulle komma för sent eller komma en annan dag oavsett orsak skulle göra allting mycket, mycket värre. Pressen jag sätter på mig är mycket större än vad någon annan i min omgivning någonsin skulle sätta på någon annan. Fastän jag vet hur hemskt det skulle vara att komma försent så är paniken lika illa att komma för tidigt. Tänk att komma dit och vara tvungen att ha tid och tänka på allt som händer runt omkring mig. Att låta andra människor att se mig utan att ha skydd av en lärare som tar åt sig uppmärksamheten. Utan att ha skydd av vad som helst som tar åt sig uppmärksamheten. I alla fall i början så jag har lite tid att förbereda mig.
 
Men det hjälper aldrig, det finns aldrig tid för mig att förbereda mig. När jag skulle bli tilltalad så försvinner alla tankar jag har haft sen innan är helt borta. Tomheten i min hjärna är plötsligt där. Inget skydd, inget hopp av att kunna göra ett omöjligt fantastiskt perfekt första intryck. Det enda intryck som kunde räknas. Det enda intryck jag kunde kunna bli nöjd över. Det intryck som jag omöjligtvis kunde kunna ge oavsett situation.
 
Idag var jag på första dagen på en ny kurs på högskolan. Att vara tvungen att byta buss och åka från Borlänge till Falun, hade varit en fruktansvärd känsla förut. Idag när jag satt på bussen så försökte jag känna av min känsla inför den första dagen. Jag hade för en gångs skull klarat av i förväg titta igenom vart jag skulle vara när jag kom till skolan. Jag var lite spänd, men inte alls i närheten som det varit förut. Jag var förhoppningsfull över vad som skulle hända. Av alla människor jag skulle ha möjligheten att kunna träffa. Jag minskade min andning några gånger, men jag var inte så orolig. Hade inte direkt några tankar på vilka som skulle vara där. Inga tankar på om det skulle vara någon som jag redan kände. Det spelade ingen roll vilka som var där. Jag kände till vissa där sen förut vilket antagligen gjorde det lite lättare, men jag hade ingen tanke på det när jag kom dit. Det var en väldigt trevlig dag utan den "normala" oron som brukade finnas där. Jag hade lättare att börja prata med andra än någonsin tidigare. Än någon annan första dag i min historia. I alla fall vad jag kan minnas.
 
Första dagen skall jag försöka se alla möjligheter istället för alla hinder. Oavsett om jag frivilligt har valt det eller inte.

Ångest

Ångest är enligt wikipedia ett sinnesstillstånd som karakteriseras av stark rädsla, nervositet eller oro, vare sig det är situationsbetingat eller inte, men som inte beror på ett faktiskt hot eller en överhängande fara.
 
Ångest är någonting alla får ibland i livet i olika nivåer. Det kan vara obeskriviligt illa för vissa. Det kommer in som massiva vågor som sveper bort personen totalt och lämnar spillror kvar. Vågorna kommer om och om och om igen utan att det finns något sätt att kunna skydda sig. Man hinner aldrig bygga upp sig igen innan nästa våg kommer och river allting igen. Rädslan för nästa våg är nästan lika illa som vågen i sig själv, vilket gör att man inte orkar bygga upp sig eftersom allting kommer att rivas igen.
 
Jag tror många får bara ett par stora vågor under hela livet, och ett flertal små vågor som gör livet svårt men inte outhärdligt. De flesta när det händer saker så förstörs inte så mycket eller man hinner bygga upp sig själv innan nästa våg kommer. Man hinner kanske till och med förstärka sig själv så att det blir lättare nästa gång.
 
Det finns också många som får en stor våg som förstör allting och det finns inte så mycket kvar. Vissa stora händelser kan förstöra ens liv totalt och ta bort styrkan för att bygga upp igen. Det lämnas helt öppet för att nästa våg som kanske inte händer förrän lång tid senare igen.
 
För min egen del så är det mycket mer förrädiskt. Det började som bara lite smått på ytan och sakta men säkert ökade i styrka. Jag visste inte vad som hände förrän det var försent. Vattnet stannade kvar och hotade att dränka mig varenda dag. Ångesten var något som var normalt för mig. För min egen del så har jag lärt mig att jag kan inte få ut vattnet igen, men jag kan bygga över det. Alla hus är byggda som flottor på vattnet. Jag kan använda vattnet och göra det till en styrka. Ett sätt för mig att lättare klara av när vattnet ökar så flyter hela staden upp och förhoppningsvis klarar sig oskadd.
 
En av de svåraste sakerna är nog också att ibland kan man råka ut för ångest utan någon våg. Ibland raserar allt utan att man ser det komma. Det är som om allt vatten direkt ramlar ner från himmlen och förstör allting. Det är väldigt svårt att bygga försvar från något som ibland kan komma från alla håll.
 
Eftersom ångest var ett normalt beteende så hade jag svårt först att förstå vad det ordet innebar när andra säger eller skriver det. Jag har mycket lättare nu eftersom jag vet hur det är att inte ha så varje dag. Ångest är i psykiatriska sammanhang ett väldigt starkt ord. Det är inte bara att man är nervös eller rädd, utan att det kontrollerar allt man gör. Ångest är inte någon speciell sjukdom utan mer symptom på någonting annat. Ångesten är nog det som gör det svårast för någon att överhuvudtaget må bättre. Det är ångesten som om och om igen drar ner en.
ångest

50:e inläggsfirande

Detta är 50:e inlägget jag skriver in, och det har gått 53 dagar om jag har hållit koll på det rätt. Jag var väldigt förhoppningsfull för några dagar sedan, men nu.
 
Det känns överraskande att jag lyckats med att skriva så här mycket, så här länge. Jag trodde att jag skulle ha slutat för länge sedan och jag är glad att jag fortsatt, men idag är det inte en så här fantastisk dag. Min förkylning som jag skrivit om för ett tag sedan är fortfarande kvar och har ökat på igen de senaste dagarna. Har dock varit på jobbet i en vecka, men det är så synd att det är så många andra sjuka att vi blivit tvungna att stänga. Vi har som krav att vi skall vara två stycken hela tiden, och jag vill så gärna hålla öppet själv. Bara för att få spendera lite mer tid därborta istället för att gå hem till ensamheten igen.
 
Känslorna är många och det finns alltid tankar på att jag borde försöka mer, jag borde inte vara nöjd. Jag måste kämpa oavsett vad som händer och aldrig ge upp. Att visa sig stark och kunna ställa upp hela tiden. Min förkylning hjälper inte alls det känns extra jobbigt allting när man inte är så pigg i kroppen heller. Jag är fruktansvärt trött men har skjutit upp att skriva ner för att det känns inte så positivt idag, det är inget speciellt utan bara en massa småsaker, i första hand ingen ork.
 
Jag brukar säga att det är ok att må dåligt ibland, och den här gången måste jag lyssna på mig själv. Att lyssna på sig själv är så svårt ibland. Ville skriva om någonting annat, men det blev det här idag. På det som innan kändes speciellt, men det gör inte det längre. Jag har lyckats, nu då.
 
Det känns som om jag har tappat stinget lite i skrivandet. Det känns som om de viktigaste sakerna är sagda. Jag har knappt koll själv på vad jag har skrivit och det tar emot att gå tillbaka och läsa igenom allt.
 
Känns bättre att få ut lite, och jag får väl vara nöjd. Mitt nästa mål ligger långt in i framtiden. Det är 300:e inlägget. Det känns som en omöjlighet, men tankarna har börjat komma in, kanske, kanske, kanske. Har några stycken som kommer in och tittar då och då. Kan se hur många som det är men inte vilka det är. Jag är glad och se att det är några som kommer tillbaka igen och igen.
 
Det sista jag säger idag är något som jag brukar intala mig själv när jag är sjuk.
Jag behöver inte må dåligt för att jag mår dåligt.

Att låta saker vara

Är inte heller särskilt lätt. Har den bärbara datorn på lagnig just nu och skrev då ingenting igår. Tänkte hoppa över ikväll också eftersom det är rätt skönt att kunna lägga sig ner och skriva och bara ha sina egna tankar och ingenting som kan finnas runt mig och störa. Det här är väl en av de lättare sakerna när get gäller att låta saker vara. Men det blir lite i alla fall.
 
Det känns som om jag i alla fall vill skriva och berätta att jag finns kvar här och kommer att finnas ett tag till. Jag har dåligt samvete över att jag inte skrev någonting igår, men jag tycker inte jag skall behöva göra det. Det är mitt frivilliga arbete det här men det hjälper inte. Dåligt samvete finns alltid, och det kan nog vara bra ibland. Får mig att göra det jag vill göra. I alla fall om jag åtminstone kan kontrollera när jag skall få dåligt samvete.