Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - november 2016

Lite blandat

Så nu var man sjuk igen.
 
Visserligen har jag kännt av det ett tag, men idag så blev jag hemma.
 
Kämpade mig iväg igår för att göra årets sista föreläsning för komvux i Borlänge. Jag tror det är årets sista, vill aldrig säga i förväg utifall någonting skulle ändras, men december börjar ju i övermorgon.
 
Föreläsningen gick bra antar jag. Var inte direkt pigg och blev helt utmattad efteråt.
 
Egentligen så gör jag nog bra ifrån mig även om det inte känns som något speciellt. Det beror nog mera på vilken kontakt jag får med publiken och hur nervös jag är. Får jag bra kontakt så känns det som det går mycket bättre och är jag mer nervösså blir jag mer nöjd över mig själv när jag är klar.
 
Det är inte så att det känns som om jag missade någonting speciellt för en gångs skull.
 
Nu har katten kommit och lagt sig på min bröstkorg och vill ha min fulla uppmärksamhet så det får räcka idag. Vi får se hur länge jag ligger kvar i sängen, men det borde bli ett tag till.
 

Pussel

Idag är nog den bästa dagen på väldigt länge.
 
Då är det inte för att hela dagen varit helt underbar och allting har varit perfekt. Den har inte varit dålig heller. Även om jag vid ett tillfälle kände mig riktigt besviken över att en person som skulle vara med i cirkelarbetet om körkortsstudier helt hoppade av fastän jag hade förlitat mig så mycket på denne.
 
Det har inte varit någon omvälvande dag, men rätt händelserik över flera olika saker.
 
På något sätt har allt fungerat och passat ihop som om det vore ett pussel som alla bitar även om det är svårt passar ihop.
 
I slutändan så känns det som om jag var på rätt plats vid rätt tidpunkt och just nu är jag bara nöjd över det jag har gjort under dagen. En dag där jag har i grund gjort de bästa valen fastän jag är den jag är.

Nervösare

Stressen har ökat på en del på senaste tiden och fler saker fyller mina tankar. (och nej jag kommer inte gå in på exakt vad det beror på fastän jag själv är rätt säker på vad det är.)
 
Jag märker vissa gamla tankemönster komma tillbaka och jag får kämpa på att övertala mig att det inte alls är så. Varför skulle det vara så. Nej de som skrattar, skrattar inte åt mig. Även om de tittar rakt på mig så finns det hundratals andra anledningar till varför de skrattar. Och även om de skulle skratta åt mig så varför skall det vara hela världen.
 
Den tanken hoppade in i mig idag för endast en kort stund, men den är skrämmande, för att den var så vanlig förr i tiden. Varenda gång jag såg någon så var det bara den tanken som fanns.
 
Annars så är nervositeten rätt välkommen. Jag visste att vara nöjd varar inte för evigt, och jag har börjat fått viljan att fortsätta igen. Mer och mer går det framåt så som jag vill. Även om tröttheten fortfarande finns kvar, så vill jag i alla fall mera än för någon månad sedan.

Hur mycket man orkar

Jag minns på "den gamla goda tiden" (ironisk röst från min sida) då jag praktiserade några timmar om dagen i köket på jaxskolan.
 
Just den tanken var så stark hos mig då jag förstod att jag aldrig skulle arbeta heltid. Jag kunde aldrig förstå hur människor orkade med för jag gjorde knappt det själv under den tiden jag var där.
 
När jag började på cafeét var det ju bara två timmar om dagen på måndag, onsdag och fredag. Och jag var helt slut. Jag behövde verkligen tisdag och torsdag för att vila upp mig. Att ens komma upp i halvtid såg jag som någonting omöjligt och någonting som inte fanns i mina tankar.
 
Men även fastän jag nu jobbar åtta timmar om dagen och reser mellan två arbeten så är det faktiskt lättare nu än då. Även om jag gör en hel del annat som kan kännas utmattande även lättare nu än då.
 
Att man är inte sämre värd bara för att man inte klarar av att arbeta heltid. Att man inte ens klarar av att gå upp på morgnarna.
 
Att varje timme man klarar av är viktig i sig själv. För varje timme som jag gjort har lett mig hit. Att ibland så kan jag vara stolt över personer som kanske bara går och handlar själv för jag kan förstå hur mycket det kan krävas av den personen. Och jag vet att kanske det finns hopp om att det kan leda till vad som helst.