Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - september 2015

Hjälp till vid ångest eller rädslor

Jag fick frågan idag om vad det var som gjorde att jag hade så lätt att få bort paniken hos en person som jag känner. Vilket har fått mig att börja tänka efter vad det är som jag gör eller vad det är som jag säger som verkar fungera för de som jag varit där för. Nästan alltid har det handlat om att jag varit i telefonen, vilket gjort det omöjligt att hålla om någon eller på annat sätt vara stödjande.
 
I första hand är det väldigt stor skillnad på hur mycket jag känner personen. Att hitta vad jag kan eller inte kan säga vid dessa tillfällen. Desto bättre jag känner personen, desto lättare går det. För att hjälpa är väldigt individuellt, men jag tänker i alla fall på några viktiga punkter som jag tror fungerar för de flesta.
 
Sedan är det hur mottaglig personen är. Ibland har det varit nära nog omöjligt för mina ord att höras av den andre. Om personen inte alls vill höra eller orkar höra så försöker jag undvika att pressa. Här är nyckelordet sakta och försiktigt. Ibland kan det räcka att bara vara tyst och låta personen minnas att det finns en i närheten för en. I dessa fall är det lättare att prata efteråt om hur det varit så att det kanske kan bli lättare nästa gång.
 
När personen är mer öppen så finns det några grundläggande saker som jag är noggrann att ta fasta på.
 
Det första är att jag kan ha fel. (Det är här det är som svårast, eftersom det är en sådan svår balansgång). Oavsett vad jag själv har varit med om så är den här individen annorlunda och rädslorna är annorlunda. Jag kan bara anta eller gissa mig fram till hur det känns. Alltid vara beredd att backa en smula, men ändå inte ta bort de ord jag har sagt. Ofta så brukar jag lägga till framför en fråga att jag bara gissar.
 
Det andra är att inte bortförklara känslorna. Det är inte orsaken till varför det är som det är som är problemet. Det är känslorna i sig. Att ha panik över att sett en svart katt, så är inte katten problemet utan rädslorna för att man har sett katten. Det som händer på insidan är verkligt och kontrollerande. Även om jag kunde göra någonting åt katten så finns det många svarta katter i världen. Dessutom så räcker oftast tanken över att de finns där ute för att rädslorna skall komma. Skulle man utrota alla svarta katter så spelar det ingen roll. Du kommer inte kunna övertala personen att katterna är borta.
 
Det viktigaste jag brukar påminna om är att det går över. Personen har med största sannolikhet haft dessa känslor förut och den kommer att ha dem igen. Ljug inte och säg att det här är sista gången. Att efter detta så är allting bra. Personen skulle aldrig tro på dig och jag tror inte du skulle göra det heller. Även om du kan hoppas så kommer personen inte ha förmågan att göra detta. Försök undvika lögner så långt det bara går. Även sådana som kan verkas vara positiva.

Vara positiv och rak. Då menar jag inte överdrivet positiv och bara säga att allt ordnar sig. Det handlar mer om att berätta hur allt ordnar sig. Att påminna att även om den svarta katten kommer att komma förbi din lägenhet varenda dag så kommer personen att klara av det. Att idag så kanske tanken på katten vara en grund till dennes rädslor så är väl målet kanske att denne skall kunna se på katten och inte bry sig. Eller åtminstone att bry sig mindre. Se hur personen kanske vill eller skulle vilja hur det såg ut.
 
Sedan är det en hela en riktig balansgång eftersom personen är väldigt känslig vid det här tillfället. Jag brukar försöka undvika att skämta, vilket kan tas väldigt fel. Det är så skrämmande, när man själv är så orolig över att säga fel saker så att det kan förvärra allting. Men även tystnad kan prata för sig själv och kan bli fel det också.
 
_________________________________________________
 
Jag hoppas att de här tankarna kan hjälpa.
hantera rädsla - hjälp - hjälpa andra - rädslor - ångest

Ärlighet

Det är sådan skillnad på ärlighet och ärlighet.
 
Det är så lätt att vara ärlig när ingenting står på spel. När man inte har någonting att förlora.
 
Men under hela mitt liv så har det funnits känslan över att jag har haft allt att förlora. När allt betyder det lilla som fanns så var bedrägeriet där. Särskilt självbedrägeriet.
 
Men i samband med att jag har börjat mått bättre så har ärligheten börjat visa sig.
 
Att vara ärlig mot mig själv och min omgivning är mer skrämmande än någonting annat. Det har funnits många gånger där jag varit vettskrämd över någonting jag har skrivit eller någonting jag har sagt. Under dessa tillfällen så spelade det ingen roll hur sant eller hur riktigt jag tyckte det var.
 
Men ändå så fanns alltid murar kvar. Alltid någonting som jag inte vågade säga. Någonting som jag önskade jag kunde säga. Någonting som jag ofta trodde att jag borde säga, men ändå inte kunde för att undvika osäkerhet.
 
Desto mer jag började umgås och bry mig om andra människor desto tydligare visade sig dessa murar. Desto mer fanns där på spel att förlora.
 
Under den senaste tiden så har jag faktiskt börja att riva dessa murar. Att riskera de jag bryr mig om genom att försöka få ut de tankar som gör det svårt för mig att verkligen klara av att vara vän eller ha något typ av riktigt förhållande med andra. Att verkligen våga lita på andra fullt ut med mig själv.
 
Det är så svårt att släppa känslan över att om jag berättar så kommer jag förlora allt det jag har fått. Att om jag litar på dem så kommer jag att lämnas kvar ensam och bruten. Känslan över att vara svag eller ha tankar som jag inte borde ha. Känslan över att gå över den osynliga gränsen som skulle bara få mig att gå sönder.
 
Men jag har märkt att så verkar inte vara fallet. Även om jag inte sov så hemskt bra i natt så tror jag att det var väldigt lång tid som jag var så avslappnad som så här. Jag har minne av att jag har haft den där avslappnade känslan förut, men jag kan inte minnas när.
 
Kanske det här är övergående. Men kanske inte. Jag har känslan att det kommer att göra mig säkrare i allmänhet.

Kärnan


Den här månaden är det sju år sedan jag släppte in boendestöd in i mitt hem. Första riktiga steget framåt till bättre mående.
 
Jag har skalat bort lager efter lager av rädslor och ångest som hållit mig tillbaka från att leva. Från att känna.
 
I förra veckan så fick jag äntligen de rätta orden för det som sitter i grunden för allt jag har gjort. Alla de rädslor som har vuxit fram hos mig.
 
Varje gång jag tänker på det så kommer känslorna i sådan kraft att jag kan inte prata eller skriva om det. Jag vill, men klarar bara inte av det ännu.
 
Jag försöker berätta små, små saker för att sedan kanske våga få ut mig det som verkligen tynger mig. Saker som jag inte ens visste om tyngde mig förrän nu.
 
Även nu när jag försöker vara så vag som möjligt så känns det. Även när jag försöker att undvika att få ut ett ord för mycket så känns det.
 
Jag vet inte ens om jag gör rätt det som jag gör. Jag är orolig att jag kanske skadar mig själv mer än vad jag får ut av det.
 
Det är länge sedan jag ville gömma mig så mycket som jag vill nu. Jag vill gömma bort dessa känslor och bara låtsas om som de aldrig fanns.
 
Men jag vet vad jag skulle ha sagt till andra. Jag vet att även om det kanske kan bli fel så är det bättre att försöka. Att få bort det som egentligen ställer till det för mig så mycket.
 
Det enda jag hoppas är att det inte finns några fler värre lager under det här. Jag kan inte tro att det finns någonting svårare.

Idag

Största orsaken till varför jag skriver idag är att jag fortfarande vill hålla bloggen levande.
 
Om jag skall vara lite mer ärlig mot mig själv är det nog inte bara idag utan så också de senaste gångerna.
 
Det är inte för att jag inte har någonting att skriva om. Det händer fortfarande en hel del. Jag har varit och läst på en gång till hos teatern, där oron faktiskt var större nu än gången innan. Där jag faktiskt fick den rollen som jag hade varit intresserad av.
 
Jag har skickat ut intresse om att föreläsa för högskolan igen och dessutom så ringde finsam i Borlänge om att de ville ha med min föreläsning på ett frukostmöte i oktober.
 
Jag är fortfarande ute och träffar människor och jag gör faktiskt en hel del beslut själv som jag tidigare inte har kunnat gjort som jag är rätt nöjd över.
 
Igår så fick jag upp ordentligt upp ögonen på ett av mina dagens grundläggande svårigheter och gråten kom som så många gånger annars. Jag började som vanligt att skriva ner det som jag hade och det gick bra ända tills jag började komma till slutet. Tills när jag bestämde mig för att behålla detta för mig själv. Vilket jag faktiskt känner mig riktigt nöjd över idag.
 
Det är både synd över att jag inte har samma tvång över att skriva här. Det kändes oftast så bra att ha trycket som pressade mig (och att få ut det), men samtidigt är det rätt skönt att det är så mycket mindre.