Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - october 2014

Dags att landa en smula

Nästa steg för mig var det första som jag kom att tänka på idag. Vad jag skall göra nu när jag har gjort klart det här steget. Vad nästa steg i min livsresa kommer att bli.
 
Sedan kom det upp för mig igen. Rädslan att stanna kvar i nuet och kunna fortsätta i det som jag har gjort. Den gamla rädslan över att fortsätta och skriva om en och samma sak en liten stund för länge. Att jag inte skulle kunna få fortsätta vara glad och fortsätta att skriva om att jag äntligen har fått ut en bok.
 
Under dagen har jag inte haft någon som helst glädje över själva boken och allt annat positivt som jag har gjort. Jag kan aldrig riktigt slappna av och för att jag har svårt att göra flera saker samtidigt så tänker jag inte på någonting annat än det jag gör just det tillfället. Det är nu vid skrivandets stund jag kan ta det lugnt och glädja mig igen. Det är ju som jag måste landa igen.
 
Bara vara mig själv och vara.
 
Mitt liv är som massvis av olika händelser som avlöper varandra och jag har aldrig fått någon insyn på helheten.
 
Det känns lite som om det är någonting jag måste göra med allt som nu har hänt. Jag måste för kanske första gången i mitt liv sakta ner för mig själv. Inte för att jag behöver det utan för att jag vill det. Jag håller på som vanligt och analyserar allt jag har gjort, vill göra och tänker på. För en gångs skull vill jag bara glädjas utan att tänka för mycket. Det är som det är och jag är bara nöjd. Imorgon vet jag inte.

Trött på att vara rädd

Vi hade boksläpp på biblioteket idag och det fanns endast en mening som jag ville ha med när jag stod och berättade om boken.
 
Den här boken blev till för att jag är trött på att vara rädd!!!
 
Jag var så nervös idag och rädslan inom mig önskade att ingen skulle komma dit till oss. Att det inte behövdes göras någonting och jag fick bara slippa.
 
Jag ville själv att det skulle vara så många som möjligt. Att jag skulle utan darrning i rösten kunna berätta vad jag ville få ut. Jag hoppades att någon tidning av de som blivit inbjudna skulle komma dit och tycka om det vi gjorde.
 
En person från Borlänge tidning kom dit och tog några bilder innan vi började och försvann iväg sedan. Jag hade pratat med personen lite grann igår på telefon så denne tyckte att det fick räcka och hade väldigt bråttom iväg till något annat. En annan person från Dalademokraten kom fram och berättade att denne fanns med och stannade kvar i publiken för att lyssna på oss.
 
Jag var så uppspelt i hela kroppen och det kändes som om jag pratade alldeles för fort. Jag minskade ner det som jag i vanliga fall brukar prata om för att kunna prioritera på budskapet.
 
På boken.
 
På hur mycket skrivandet hade påverkat mig. Hur illa det var inom mig, hur mycket bättre det är och att jag är trött på att vara rädd. Jag kommer knappt ihåg vad jag pratade om, men jag känner mig nöjd över att få med det som jag ville ha med. Jag är också tacksam över att jag inte behövde vara ensam och berätta om oss alla. Jag har aldrig skrivit någons namn här förut och påpekat någon speciellt förutom när jag berättade namnen om de andra författarna. Jag vill dock tacka Andrea för att det blev av.
 
Utan henne så kanske jag aldrig hade fått ut någonting i bokform. Det hade i alla fall tagit rejält mycket längre tid.
 
Efteråt så fick vi prata med dalademokraten och det blev bildtagande. Det blev mera information till denne och jag hoppas verkligen att tidningarna fick med det jag hoppades att jag ville skulle vara med. Blev lite många frågor om det sociala företaget på cafeét och det kändes inte passande och jag försökte nedtona detta så gott det gick, även om detta har betytt mycket för mig så är jag den ende av oss som arbetar där.
 
Jag är spänd över att se när det kommer i text och hoppas att det blir något positivt tyckande av reportern förutom information om boken. Jag har svårt att tänka mig att det blir någonting negativt.
 
Fick annars mycket, mycket positiv respons av de som fanns där. Särskilt den delen av bibliotekspersonalen som var där och kunde lyssna. De har aldrig hört mig prata förut.
 
Jag är trött på att vara rädd, men rädd är jag. Gör jag ingenting kommer jag alltid vara rädd, gör jag någonting så finns det hopp till förändring.
bok - rädd

Värsta känslan

 
Igår så hade jag en av de värsta morgnarna jag har haft på väldigt, väldigt länge.
 
Jag hade en dröm där ingenting jag gjorde fungerade och att allt jag försökte bara ledde till att allting jag försökte göra ledde till en frustration som gjorde att jag kände att jag bara ville gråta. Det kändes som om att det jag försökte göra var den enda sak som skulle få mitt liv att komma i rätt riktning och oavsett vad som hände så var det dömt att misslyckas. Att jag var dömd att misslyckas.
 
När jag vaknade så var jag inte säker på om allt skulle bli ok igen. Känslan fanns kvar där så starkt och tårarna fanns där fastän det inte ens var logiskt eller en sak som jag ens skulle bry mig om i vanliga fall. Jag hade tanken att jag mår ju så fantastiskt bra. Det här borde inte påverka mig, men påverka mig gjorde det. Inte för att det var en dröm utan för att jag faktiskt har haft känslan förut.
 
Drömmen, var bara en dröm, men känslan var ett minne som jag inte har kännt på länge. En känsla som jag inte vill känna igen. En känsla som jag verkligen hatar (tycker inte om det ordet, men i det här fallet passar det mer än någonsin).
 
Jag har varit frustrerad många gånger, så många gånger. Det är länge sedan jag var frustrerad nu, men oftast så var det tillfällen där jag kände mig låst och rädd över att inte kunna påverka saker jag ville kunna påverka. Jag blev så lättiriterad och kunde ibland bli lite elak utan att jag själv märkte det. Det var flyktkänslan som fick mig att slå utåt för att bara bli av med situationen jag var fast i.
 
Men...
 
Det här var annorlunda. Den här känslan har jag bara varit med om många gånger innan jag sökte hjälp och var ung, men det finns ett tillfälle som jag minns särskilt bra som passar med den här känslan. Första gången var när jag gick i högstadiet och jag skulle vid skolavslutningen ut med mina skolkamrater. För första gången så kändes det som om de verkligen ville ha med mig ut och jag var så glad. Så onormalt glad för att vara mig.
 
Jag ville bara hem, byta kläder, duscha och ut igen innan det var försent. Ut innan världen rasade ner igen och det var förstört igen för mig. Ut igen innan det var för sent.
 
Min äldre bror som var hemma då och såg till hemmet kom med den helt normala begränsningen att jag var tvungen att äta först. Någonting som jag hade kunnat acceptera om jag hade haft en någorlunda normalt tankesätt vid den tidpunkten.
 
Det gick inte. Jag blev helt förstörd över att bli tvungen att stanna hemma ett tag till. Jag klarade inte av väntan efter det som jag så länge hade hoppats på. Att kunna bli accepterad av min omgivning.
 
Det kändes som om min sista chans för ett normalt liv försvann vid den tidpunkten. Att det lilla hopp jag hade äntligen fått var borta. Jag visste att om jag inte kom iväg omedelbart så skulle jag inte klara av att komma iväg alls.
 
Det tog lång tid efteråt innan jag började glömma bort den dagen, men jag tror aldrig att jag lämnade den bakom mig. Det ögonblicket jag trodde att jag förlorade allt genom att jag inte kom iväg.
 
Jag var bara arg på min bror den dagen, men annars var jag frustrerad över omständigheterna. Frustrerad över att jag inte kom iväg i alla fall. Jag brukade tänka på om att det kanske skulle ha varit annorlunda om jag hade kommit iväg den dagen.
 
Idag så vet jag att det hade inte spelat någon roll. Det som antagligen hade hänt var att jag kommit dit tidigt och sedan tagit mig hem innan någonting hade börjat. Jag hade flytt innan någonting hade hänt. Om jag mot förmodan hade lyckats vara kvar och haft en fantastiskt bra kväll så hade det inte räckt.
 
Det är inte enskilda tillfällen som gjort att allt blev som det blev för min del. Det är all den tyngden som fanns med mig varje dag och natt som gjorde allt mot mig. Det är vardagen som jag aldrig kunde fly från. Det var mina inre demoner som alltid fanns med mig.
 
Jag lyckades gå till jobbet igår, vilket jag absolut inte hade gjort för några år sedan om det här hade hänt. Jag lyckades få bort känslan efter ungefär halva dagen och lyckan var tillbaka igen. Kanske det här är en bra början att helt lämna sådana här dagar bakom mig. Det känns så i alla fall.
frustration - frustrerad - missade - rädd - rädsla - tillfällen

Region dalarna

Igår så var jag på ett möte med Styrgruppen för psykiatri för region Dalarna.
 
Om jag skall vara helt ärlig så visste jag inte vilka det var jag skulle träffa förutom att de var de som hade beställt den brukarrevision jag och en till hade genomfört om vård och stödsamordningen som hade varit i länet.
 
(Vård och stödsamordningsmetoden = att en person hjälper brukaren att sätta ihop en grupp med personer som brukaren vill träffa och tillsammans arbeta för dennes bättre mående samtidigt istället för med en myndighet eller person i taget. Exempel med försäkringskassan, soc, arbetsförmedlingen, psykiatrin, familj, vän och andra som skall vara med i gruppen.)

Jag antog att det skulle bara vara en eller två stycken anställda som bara ville gå igenom vad vi hade kommit fram till och kanske ifrågasätta allting vi hade med. Visst var jag nervös, men ett av mina försvar för att göra saker mindre nervösa är att förbereda så litet som möjligt och ta reda på så lite som möjligt innan ett möte. Den här gången så visste jag inte vart vi skulle vara eller vilka vi skulle möta. Jag litade fullt ut på den andra personen som hade faktiskt gjort den största andelen av detta arbete.

Jag var till stöd så mycket jag kunde utanför min arbetstid, men i slutändan så hade jag inte tid eller ork att kunna inrikta mig särskilt mycket på detta arbete.
 
Med tanke på detta så var jag extra osäker på arbetet för att jag hade inte gjort lika mycket av allting och att jag inte skulle ha rätt svar på den eventuella kritik som skulle komma. Det hjälpte inte hur säker jag än var på min sak så fanns osäkerheten där. Den största delen kommer för att vi hade inte så stor bredd på arbetet som jag önskade och när det gäller att intervjua personer om deras väg till bättre mående är alllting så fruktansvärt individuellt.
 
När vi kom fram till Falun och jag fick reda på vilka som var med så kände jag mig plötsligt ännu mindre än innan. Det var ett möte med flera medelhöga chefer från olika delar av psykiatrin i Dalarna inklusive en regionschef (tror det var en regionschef i alla fall) från försäkringskassan. Det var också en person från högskolan som jag kände sedan förut från högskolan dalarna som hade varit med från början. Sedan var det person som var med från RSMH som representerade dem.
Jag tyckte att personen som hade hand om hela mötet var väldigt sympatisk och gav oss chans att lära känna de som fanns med och de berättade direkt om hur mycket de tyckte om vårt arbete. När vi fick chansen att prata om allting så skapades det många intressanta disskusioner om ämnet, men det viktigaste för mig var att jag fick känslan av att tillhöra gruppen nästan på en gång. Att det jag hade gjort var viktigt och att jag inte backade undan för de frågeställningar som kom upp.

Förut så hade jag gjort mig till en mindre värd person än vad resten av gruppen hade varit. Jag hade oroat mig för att de var fullvärdiga medlemmar av psykiatrin och att deras erfarenhet skulle ha varit mer värd än all annan erfarenhet jag hade.

Det var inte så den här gången.
 
Den här gången hade jag en expertis som de inte besatt. Jag själv hade genomlevt en positiv erfarenhet med vård och stödsamordning och jag märkte hur positivt det hade påverkat de andra som jag också hade talat med. Det är så lätt att titta in på en sak och tro att man vet allting om detta, men det är en helt annan sak att genomleva det själv och sedan ha orden att berätta vad som är bra och vad som borde arbetas mer på.
 
Även innan jag fick redan på vad andra tyckte om vård och stödsamordnings metoden, så tyckte jag själv att det skulle vara en självklar och bra metod för alla att arbeta. Nu tycker jag det ännu mer.
brukarrevision - case management - dalarna - region - vos - vård och stödsamordning