Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - april 2015

Omöjligt

Tanken slog mig som en bomb idag.
 
Jag borde inte må så här. Jag borde inte må så bra som jag gör. Jag borde sitta kvar där jag alltid ha varit och inte förändrat mig själv. Åtminstone inte så här mycket.
 
Nu när jag vet mer än någonsin hur illa det har varit. Hur låst jag har varit så förstår jag inte riktigt vidden på hur jag kom ut från allting.
 
Hur någon, någonsin skulle kunna resa sig upp efter ha varit nere så länge.
 
Jag vet inte riktigt hur jag skall ställa mig till den tanken. Den tog andan ur mig och fick mig att sakta ner.
 
Jag har sagt många gånger förut att jag har gjort det omöjliga, men den här gången så är jag faktiskt chockad över känslan. Den här gången så förstår jag faktiskt verkligen inte hur jag kan vara där jag är. Hur jag kan fortsätta vidare.
 
Det är som om hela min natur och varit på ett visst sätt och helt plötsligt är jag på ett annat. Att det dåliga måendet har varit en del av min uppbyggnad av den person jag är och jag aldrig kunde vara utan den.
 
Jag kommer att fortsätta vidare, men jag förstår det inte.
fortsätta - förändring - må bra - styrka

Smärta

Igår morse när jag vaknade så ville jag inte alls iväg till arbetet. (Det är inte första gången jag skriver detta och det kommer inte vara den sista.) Den här gången så var jag mentalt utmattad över det som jag skrivit om i lördags. Texten om min död.
 
Jag kände en oro över att träffa andra och känna de känslor som fortfarande fanns kvar så starkt inom mig.
 
Men så klart gick jag iväg. Delvis så hade jag också lovat att höra av mig till doktorn om hostmedicin av en starkare sort. Men den största delen var dock att jag bestämde mig för att idag så skulle jag känna smärtan och förlusten över mig själv. Det skulle inte hindra mig att träffa andra utan det skulle vara en träning till att våga vara sårbar även med andra i närheten.
 
Jag tvingade mig själv aktivt att tänka på det som hade hänt. Det som fanns hos mig. Om jag kunde få tårar så hade nog kommit i många omgångar, men gråten var nära minst ett tjugotal gånger. Aldrig riktigt så att det släpptes helt loss, men tillräckligt för att smärtan kunde vara så tydlig. Jag kunde i tanken se ett sjuårigt barn vara blodigt på marken och det barnet var jag.
 
Under all denna förtvivlan fanns hoppet om att det här måste hjälpa mig. Jag måste möta mig själv. Jag vill inte fly från mörkret utan omfamna det. Att bli en del av den så jag kan fortsätta vidare.
 
Jag orkade inte med detta hela dagen utan glädjen kom tillbaka igen. Men jag gick tillbaka några gånger och försökte prata om det.
 
Jag är säker på att det jag gör är rätt. Även om det är fruktansvärt jobbigt så tror jag att det hjälper. Att det får mig att bli lite lättare i själen. Att det är ett stort steg i rätt riktning för att göra mig hel. Har i viss mån fortsatt idag och kommer nog att hålla det här kvar i tanken ett tag innan jag gör alltför mycket annat.
 
(Var också till doktorn och fick cocillana, vilket innehåller morfin. Hjälper en del mot hostan.)

Förändring

Det är inte lätt att förändras.
 
Det är så olika hela tiden. Ibland så förändras jag på ett sätt och sedan går jag tillbaka igen i gamla vanor. Ibland går jag två steg framåt och ett steg tillbaka. Ibland tvärtom. Ibland är stegen stora och ibland är de små. Det finns ingen rim och reson på hur och vad som kommer att hända.
 
Jag vill förändras, men ibland så vet jag inte hur jag vill förändras. Ibland så vill jag förändras tillbaka till hur det var innan och ibland så vågar jag inte förändras. Jag har gjort flera saker jag har skrivit om och sedan har jag backat tillbaka och låtit dem försvinna. Flera saker jag haft viljan att göra, men inte riktigt våga erkänna för andra.
 
Ibland så vet jag inte ens om förändringen jag gör är bra utan det är bara att chansa. Alldeles för ofta så händer saker så fort att jag inte hinner med och blir stressad så att andra saker hamnar i bakgrunden.
 
Ibland så kommer tankarna fram så fort att jag vill förändra mig själv på ett visst sätt fastän det inte är helt igenomtänkt.
 
Ofta så märker jag inte förändringarna förrän långt senare och det finns nog många förändringar inom mig som jag själv inte har märkt.
 
Att sluta med medicinen har nog gjort den största förändringen med mig på en fruktansvärt kort tid. Ibland så vill jag börja med den igen bara för att slippa känna allting i så stora mängder. Skrämmande situationer är mer skrämmande nu än innan, men de positiva är också bättre än innan. Eller kanske det bara är önsketänkande. Kanske det inte alls var så stor skillnad som jag tror innan jag slutade. Kanske det var lika illa.
 
Att ett sådant litet piller om dagen kunde göra sådan stor skillnad är skrämmande. Nödvändigt i mitt fall, men skrämmande.
 
Men ändå så händer förändringarna  och de går framåt. Jag funderar på hur många personer som finns därute som har gjort sådana radikala förändringar som jag. Kanske det bara är jag som fått för mig att mina förändringar är större än de flesta andras. Kanske jag bara inbillar mig det för att jag vill känna mig unik och speciell. Men jag har svårt att se att många andra skulle kunna klara av att kämpa så som jag har gjort. De svårigheter jag har förändrat har varit omöjliga för mig.
förändringar

Släppa taget

 
Mer och mer av det jag tänker på och skriver om handlar om att släppa taget.
 
Att låta den jag var försvinna iväg ut i mörkret och aldrig mer komma tillbaka.
 
Men jag vet inte vad jag skulle göra då. Vem jag skulle vara i sådant fall. Hur det skulle gå till. Tankar om att sluta skriva om känslor och försöka hitta en ny väg i livet.
 
Men det går inte. Sorgen över livet håller hårt i mitt hjärta på ett sätt som gör att jag skulle vilja dö eller bara gömma mig. Att slippa känna så här.
 
Jag tänker på sorgen över ensamheten jag känt så länge och fortfarande känner. Jag har en sådan kraftig önskan att ha någon att hålla om och bara vara. Någon som bara kan sitta med mig och säga att allting ordnar sig. Men det känns samtidigt så fel att be om detta.
 
Efter gårdagens skrivande är sorgen tyngre än någonsin och jag är orolig över att det aldrig kommer försvinna. Jag vet att det kommer att gå över. Jag hade sagt det till mig själv och jag säger det nu. Men det räcker inte.
 
Jag har släppt fram mina känslor så mycket nu att jag vet inte när det kommer att bli bra igen. Jag kommer aldrig få tillbaka tiden.
 
I alla fall så måste jag släppa taget. Jag vill göra det så snart som möjligt, men samtidigt vet jag att det tar sin tid. Tid som känns så dyrbar just nu.
framtid - förändring - sorg