Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - november 2014

Såra andra

Sanning är att förr eller senare så sårar man någon. Det går inte att undvika.
Att kämpa för att hela tiden undvika att såra personer är tidskrävande och en omöjlig uppgift. Särskilt när man glömmer en väldigt viktig sak.
 
Detsamma gäller att undvika bli sårad.
 
Jag har blivit sårad så många gånger att jag inte kan räkna dem och oftast av olika anledningar som inte ens jag själv kan förstå varför.
 
Det jag mest av allt blir sårad över är när jag får vetskapen att jag har gjort något fel mot någon eller sårat någon annan. Desto mera jag tycker om personen desto mera smärtsamt är det. Desto mera låst blir jag när det händer.
 
Jag har försökt flyta genom de runt mig som vatten och anpassat mig till vad jag tror de andra vill eller behöver ha. Jag har undvikit personliga kontakter med andra av samma anledning.
 
Men nu funderar jag på hur många som blivit sårade av just denna anledning. Att jag inte varit rakryggad och sagt till. Att jag inte har varit där för dem så mycket som jag skulle kunna ha varit. Hur ofta min anpassning egentligen varit fel.
 
Att bli sårad ligger i min natur. Djupt inom mig och den försöker ofta dra ner mig igen. Det är under dessa dagar som jag mår sämst. Under de dagar som jag blöder inom mig.
 
Men de är färre nu. Mycket färre och ännu bättre så fortsätter jag den kurs jag har lagt in åt mig. Jag kämpar och fortsätter framåt. Jag har förlåtit så mycket och jag tror att många runt omkring mig gör detsamma. Jag hoppas i alla fall att de gör detta.
 
Jag vill inte krypa ut i livet för att undvika att såra någon. Om jag gör det så kan jag knappt hjälpa någon heller. Jag kommer att nog att såra många fler på ett eller annat sätt och jag tror att jag kommer att bli sårad många gånger fler. Men om jag inte står upp och bli sårad så kommer jag aldrig att kunna växa. Jag kommer aldrig att kunna säga ifrån. Även om jag skulle såra någon annan så kan jag aldrig anpassa mig för allihopa. Det är deras ansvar att berätta när jag har sårat dem så vi kan tillsammans fortsätta vidare.
 
Det finns alltid orsaker till varför vi gör som vi gör. Om man vet detta så är det lättare att arbeta vidare.

Komma ner på jorden igen

 
Med jämna mellanrum så kommer viljan så starkt inom mig att jag vill inte vara ensam längre. Känslan över att jag blir desperat över att hitta någon. När jag börjar hamna på normalt tillstånd igen så brukar jag ångra hälften av vad jag har gjort. Så som förra gången jag gick in på nätdejtingsajt.Till hälften den här gången också.
 
Poängen är att känslan inte kommer när jag mår dåligt utan när jag mår bra och får känslan av att komma in i en ny del av mitt liv.
 
Jag vill inte bara träffa någon utan jag vill träffa någon nu. Någon jag kan vara tillsammans med resten av livet. Någon som älskar mig för mig. Kanske det är rädslan över att må sämre igen och ha mindre chans senare. Större chans är det att jag oroar mig för att jag skall bli av med drivkraften jag just precis fått. Att jag bara har ett kort ögonblick innan jag vänjer mig vid mina känslor. Eller mer än ofta innan jag har gjort någonting dumt.
 
Det känns som om jag har lugnat ner mig en del och den drivkraft jag hade innan börjar försvinna igen. Det känns som om jag kommer vid mina sinnens fulla bruk igen. Men ändå så finns det så mycket som har hänt under veckan. Så mycket positivt som har fått mig att börja vilja göra mera saker.
 
Jag kommer att fortsätta på den väg jag börjat på, men i lite lugnare takt. Jag kommer tillbaka till att först hitta någon att ha roligt med och sen får vi se vad som händer om något händer.
 
Jag har tränat fyra gånger på sju dagar och det känns som om jag kommer att fortsätta. Varannan dag verkar som ett bra mål för att inte ta ut mig för mycket. Dock tillräckligt mycket att få en rutin och slippa gå hem varje dag.
 
Jag har lyckats komma igång och vara mer bestämd och det känns faktiskt extremt bra. Inte bara för självförtroendet utan det har gjort många saker mycket lättare. Mindre ånger.
 
Jag kommer att försöka fortsätta prata med människor och tänkte nu också att kanske se att det går att prata med vem som helst och inte bara kvinnor. Jag har faktiskt mycket svårare att prata med en man än en kvinna. Kanske det beror på att jag har mindre intresse av män (lite ärlighet här). Kanske är det för att jag inte har så mycket gemensamt med andra män (mycket antaganden och en tidigare känsla för utanförskap). Men ibland känns det som om män alltid är på väg någonstans, är tillsammans med andra eller är upptagna med någonting (vet inte om det är sant, men har bara kollat ett kort tag).
 
Annars så skall jag och en kompis kolla lite mixed martial arts. Ingen aning om det skulle vara något för mig, men det vore intressant. Jag funderar på att om det kan hjälpa mig att minska chansen att bli paralyserad i vissa situationer om jag lärde mig att reagera när någon försöker slå mot mig.
 
Skall försöka testa bugg. Börjar i januari för ny säsong. Det är faktiskt väldigt skrämmande, eftersom jag har tanken på att jag är så oflexibel att jag kommer bara rasa ihop i en hög. Det är en av de värsta nackdelarna att kunna se i förväg sina misslyckanden innan man ens har provat på någonting.
 
Har anmält mig till en körkortscirkel i ABF i alla fall. Gratis och bara på fyra tillfällen. När jag var inne på internetdejting och kollade där alla var väldigt långt borta fick jag tanken att jag borde ha körkort. Så även här är jag osäker, men varför inte. Kanske kan få med mig någon här också.
 
Även om jag är nu på väg neråt igen så är jag tacksam över tiden och vissa av de insikter jag faktiskt fick. Insikter som jag kommer att behålla och fortsätta på.

Upp som en sol ned som en pannkaka

Ok riktigt så illa är det inte, men ändå.
 
För första gången sedan jag började så raderade jag inte bara en utan två bloggskrivningar.
 
Det känns lite som om jag har tagit vatten över huvudet och gjort något fel. Inte bara skrivandet utan några andra saker också som det inte känns bekvämt att lämna ut.
 
Det är en gnagande känsla i magen som vägrar att lämna mig och samtidigt så kommer tankarna på vad jag har gjort eller inte gjort. Vad jag borde ha gjort istället och vad jag borde göra.
 
Känslan är fysisk i magen, inte illamående utan mer som en knut som påminner mig om att inte slappna av.
 
Jag vill inte riktigt prata om det och jag vill egentligen inte skriva om det heller. Jag funderade kraftigt på om jag bara skulle lägga mig och sova och strunta helt i att skriva.
 
Tanken kommer att jag borde skriva så att ingen undrar var de två tidigare texterna tagit vägen. Men just den tanken är mycket svagare än flyktkänslan jag hade som sade åt mig att inte skriva.
 
Jag skriver för att jag vill säga skitsamma i flyktkänslan. Jag skall fortsätta simma uppströms och kämpa mig vidare.
 
Jag skall strunta i de två tidigare texterna och börja om igen från början.

Tvivel

Senast jag skrev om tvivel så var det faktiskt en rejält jobbig dag. Den massiva tvivlet jag kände just den dagen.
 
Nu är det ett nytt tydligt tvivel jag känner inom mig. Inte alls så starkt, men där ändå. Visserligen är oro och tvivel ungefär samma sak, men oro är något jag känner hela tiden oavsett om jag skulle tycka att jag gör rätt eller inte, samtidigt som tvivel är det som kommer fram när jag har haft den stora känslan att jag gör rätt, men efter en stund kommer tankarna på om jag gjorde fel i alla fall.
 
Oftast går tankarna att jag gjorde nog rätt, men tänk om.
 
Att stå upp för mig är inte lätt. Att lära mig säga nej till alla de småsaker jag alltid brukade göra åt andra innan utan att tveka kan ibland få mig att känna mig lite taskig.
 
Samtidigt som jag håller på så märker jag hur ofta andra frågar mig om småsaker hela tiden fastän jag är längre bort eller håller på med något annat. Det har aldrig spelat någon roll innan hur upptagen jag har varit, utan jag har alltid varit där. Min tid har inte betytt någonting för mig själv.
 
Direkt efter jag skrev detta så var jag tvungen att pausa.
 
Med en stor överraskning så började tårarna komma när faktiskt verkligen inser hur förbannat lite värt min tid har varit värt för mig själv. Hur mycket tid jag har spenderat för att bara få minsta gnutta kärlek eller respekt genom att hela tiden göra det lilla extra. Men samtidigt drömma om att få någonting som jag aldig totalt har kunnat gett mig själv tidigare.
 
Visst så kommer jag fortsätta att hjälpa och vilja att vara där för andra, men jag har sagt till så många andra att det gäller att prioritera sig själv innan man kan prioritera andra. Detta gäller också saker som jag själv gör eller vill göra. Men för en gångs skull är jag redo att vilja hitta på saker som är viktiga för mig själv och då får tyvärr andra hamna efter. Jag hoppas att jag kan bli omtyckt och respekterad för det också.
 
Jag är stolt över många saker jag har gjort och jag respekterar många saker jag håller på med.
 
Men....
 
Aldrig riktigt helt. Jag håller mig tillbaka och fastän att jag den här gången är säker på att jag gör rätt för mig själv ,så sitter tvivlet om utifall jag gör rätt och trycker ner mig. När jag försöker tänka tillbaka så tror jag att jag aldrig riktigt har haft fel när jag trott någonting, men tvivlet har stoppat mig att göra det jag vill göra. Så jag har aldrig fått reda på om det varit rätt eller inte. Många gånger hade jag nog viljat att prova.
 
(Men här kom tvivlet igen. Tanken om jag bara försöker övertala mig själv, men jag tycker att allting stämmer för mig.)
 
Jag tror att jag har kommit tillräckligt långt i min utveckling att jag behöver inte vara där hela tiden. Att jag kan säga till när jag håller på med en annan sak och kunna göra den klart först utan att ha känslan att andra behöver mig hela tiden. Det är skrämmande att förändra den jag är på det här sättet eftersom det känns som om det har gått riktigt bra. Småsteg, men tillräckligt stora för att jag skall märka det och tänka på det.
 
Tillräckligt stora för att jag skall få tvivel på det jag gör. Tillräckligt stora för att få dåligt samvete för saker andra antagligen inte ens reagerar på och märker.
 
Vid frågan borde inte varje människa få möjligheten att styra sitt liv om de klarar av det?
 
Svaret vid alla andra är utan tvekan ja.
 
Svaret vid mig själv är äntligen ja, men jag tvivlar på om jag klarar av det.
 
Genom att skriva ner detta så hoppas jag att jag kan få tvivlet att försvinna. Jag känner mig säkrare nu på att jag gör rätt än alldeles innan. Det gäller väl för alla andra att vänja sig vid att jag inte är där och hjälper till med allting direkt. Men om jag har tid och kan gör jag det gärna, men jag måste fortsätta träna på att det jag håller på med själv just nu är ofta viktigare för mig. De flesta personer kan man hjälpa om de kan vänta och inte klarar av det själva. De flesta personer klarar av mer än vad man tror och de flesta accepterar nog att jag inte alltid har tid, även om jag själv har haft svårt att lära mig detta.
hjälpa andra - ta vara på sig själv - tid - tvivel