Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - february 2014

Dömt att misslyckas

Jag vet idag att jag var inte redo för ett förhållande. Jag ville så gärna och jag älskade henne verkligen. Jag hade aldrig förstått kärlek förrän nu. Känslan var något som andra kände. Som andra pratade om. Men nu var den äntligen här för mig. Hon var också med på arbetsträningen och hon hade ännu större problem än vad jag hade. Jag var på väg uppåt och hon var kvar där hon varit.
 
Jag hade min rädsla vilket höll mig tillbaka hela tiden. Jag ville att allt skulle ske nu, men jag vågade inte ta till mig allt ordentligt. När hon senare gjorde slut, så blev jag helt förstörd. Jag frågade mig själv om jag hade gjort någonting. Om det var så som jag tänkte innan. Om det inte gick och vara med mig. Jag visste inte vad som hade hänt, det gick så bra, men plötsligt från ingenstans så blev det slut.
 
Det var inte jag som hade gjort någonting. Det var hennes egna rädslor som gjorde att hon drog sig undan. Det var hennes ångest som kom och gjorde vårt förhållande svårare. Hon kände av min osäkerhet vilket gjorde att hennes blev ännu större. Jag vet att hon älskade mig också, och vi gick tillbaka ihop igen. Men gång efter gång så drog hon sig tillbaka. Hon flydde in i sin ensamhet.
 
Varje gång hon gjorde det så dog jag lite inombords. Varje gång så kom osäkerheten in att det här fungerar inte. Jag vill ha något annat. Jag behöver någonting annat. Jag kommer inte ihåg hur många gånger det blev som vi gick tillbaka, det var minst fem gånger. Till sist bestämde jag mig att jag behövde göra en sak som jag aldrig trodde att jag någonsin skulle kunna klara av.
 
Jag sade stopp.
 
Jag kunde inte gå tillbaka med henne och fortsätta med tanken på att jag vill ha någonting annat. Att det räcker inte att vi älskar varandra. Vi måste ha en chans att kunna må bra också. Det är inte rätt mot henne att jag skulle fortsätta. Efter jag berättat som det var så grät jag igen. Denna gång var det inte av lycka. Denna gång för att jag fortfarande älskade henne, men jag visste att rädslorna redan hade förstört allting för oss. Jag var rädd för att varje gång vi blev ihop så skulle hon försvinna igen och det kunde jag inte klara av i längden.
 
Jag känner mig stolt över mig själv att jag gjorde det på ett så ärligt sätt som jag kunde. Att inte ta det som skulle kännas som den lätta vägen ut och hoppas att hon skulle märka det själv. Jag märkte då att jag är en person som kan säga stopp när det inte fungerar i ett förhållande. Kanske senare när vi mår bättre.
 
Vi har fortsatt frammåt, men bara som vänner. Jag tycker fortfarande om henne mycket och hon var den första jag lyckades berätta alla mina hemligheter för. Jag är dock inte kär i henne längre. Vi pratar fortfarande och är mycket goda vänner och jag är obeskrivligt tacksam över tiden vi fick tillsammans. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och hur jag fungerar i ett förhållande. Som innan så kom spåret av hopp till en framtid inom mig. En framtid där jag kanske inte kommer att vara ensam. Hoppet finns fortfarande kvar.

Första dagen i resten av mitt liv

När jag började må bättre och äntligen började träffa människor så började känslorna komma tillbaka igen. Men rädslan var fortfarande där och de tankar jag hade innan började komma tillbaka.
 
Jag började att arbetsträna på cafeet på biblioteket i borlänge och det fanns personer som arbetade inom psykiatrin som var med och såg till att allting fungerade som det skulle. En sak som jag var rädd för var att jag skulle fastna för den första bästa flickan som var intresserad av mig. Den tanken hade funnits innan och jag var rädd att hamna i ett dåligt förhållande där det bara blev sämre och jag skulle inte klara mig att dra mig ur.
 
Men det positiva var i alla fall att jag började tänka på det. Jag blev kompis med en tjej som jag inte var intresserad alls på det viset, men vi pratade mycket och jag tyckte om att samtala med henne. Men oron kom att tänk om hon är intresserad av mig och jag klarar inte av att säga nej. Det gav så mycket mer oro för mig än vad det borde ha gjort. Hon försvann iväg och en annan tjej började arbetsträna där. Hon gav mig komplimanger över mitt utseende och hur jag klädde mig. Komplimanger som jag inte alls var van vid. Och jag började tycka om henne så mycket. Det blev en lycka att gå till arbetsträningen för att kanske kunna träffa henne. Kanske bara se henne.
 
Det var 2010 och robin hood skulle gå på bio. Jag ville gärna gå och titta på den, men jag ville inte gå själv. Jag ville ha med henne, men jag klarade inte av att fråga. Jag satt och pratade om den för att jag hoppades att hon skulle vara intresserad av att följa med. Att hon skulle säga någonting.
 
Jag blev så glad när hon frågade om det gick bra om vi gick tillsammans. Hon frågade om vi kunde äta tillsammans hos henne innan, och det gick jag med på utan att tveka. Hur känslorna var under detta tillfälle kommer jag inte ihåg. Jag tror de var så starka att jag förtryckte dem, det har hänt förut. Det gick så fort. Har för mig att filmen visades samma dag och när hon bjöd mig på mat så hade hon tillagat den i en hjärtformad ungsskål.
 
Sedan gick vi iväg och tittade på filmen och jag följde med henne hem. Vi satt ett tag och pratade och jag kände mig tvungen att berätta att jat tyckte om henne så fruktansvärt mycket och hon sade att hon tyckte samma sak.
 
När jag kom hem så sjönk allting in. För första gången i mitt liv så grät jag av glädje. Den kändes som om den tyngsta stenen inom mig försvann. Jag grät okontrollerbart och kände sådan lättnad inom mig som om jag varit blind och plöstsligt kunna se. Jag grät långt in på natten.
 
Det gjorde ingenting då om det skulle hålla eller inte. Om en enda person i hela världen kan vilja vara tillsammans med mig, så om vi bryter upp finns risken att det finns någon fler.
 
Innan denna gång så hade jag aldrig ens kysst någon. I tron att det var självklart att jag skulle vara ensam. Aldrig få chansen att känna närhet. Aldrig att få chansen att känna sig älskad. 
 
Men nu var den här. Hoppet för framtiden. Hoppet som var större än någonsin. Oavsett vad som skulle hända så skulle jag alltid vara tacksam för den känslan jag hade den kvällen. Den här dagen, är den dagen som jag är mest tacksam över av alla dagar jag än så länge har levt.
 

Att inte klara av kärlek

Innan jag började må bättre för cirka fyra år sedan så var jag lite smått intresserad av en tjej när jag gick på komvux. Det var senast cirka 1999.
 
Efter detta började min riktiga isolering från mänsklig närvaro. Högskolan började och jag var in klass med 120 elever. Vid den tiden så tänkte jag inte överhuvudtaget på sällskap längre, oh jag märkte det inte ens. Cirka åtta år efter att jag börjat högskolan och sex år efter när jag äntligen sökte hjälp så följde jag med min systerson till Falun sjukhus. Det var ingenting allvarligt och min syster klarade inte av att ta honom dit vid den tiden. Jag hade suttit och väntat hela dagen och inte ätit någonting. Det var på sommaren så det var fortfarand ljust ute och vi fick ta sjuktaxi hem.
 
Mannen som körde taxin var pratglad och tittade mycket på tjejer och sade att de var snygga och undrade om jag såg dem. Jag orkade inte lyssna och svarade så lite som möjligt och ville bara hem och bort från honom.
 
Jag vet inte exakt när, men ett tag efter så reagerade jag på vad han pratat om. Jag hade helt slutat att ens titta. Jag hade helt slutat att hoppas. Tanken hade helt försvunnit och det gjorde ingenting. Jag var inte ledsen eller osäker. Det var helt naturligt för mig att vara ensam. Det var ju det jag ville.
 
Jag har svårt själv att greppa tanken. Mer än tio år utan en tanke på att jag skulle kunna få en framtid med någon. De enda gånger som det kom någonting var när en annan av mina systrar hotade med att hjälpa mig att få en flickvän. En tanke som varje gång det togs upp fyllde mig med fruktan. Alltid blev jag tacksam över att hennes hot aldrig blev någon verklig händelse. Jag tror inte att hon såg det som hot utan bara ville hjälpa mig, men det fyllde mig av sådan ångest att det enda skydd jag kunde frammana var att inte alls tänka på det. Inte ens acceptera över att det fanns en möjlighet till kärlek.
 
Eftersom jag aldrig haft en i närheten av ett förhållande så var det ingenting jag kunde sakna. Men oavsett hur mycket jag ignorerade det så saknades det någonting viktigt. Någonting som jag hade glömt bort hur trevligt det kan vara fastän det fyller mig med sådan fasa.
 
Undrar vad det värsta är. Över att jag har det så svårt att uppfylla drömmen om detta eller att drömmen försvann helt under så många år. Jag tror att nog att det är bättre att drömma än att förlora hoppet. Drömmen kan förändras med tiden och ge en viss lycka och en kanske en massa olycka, men har man inget hopp så missar men den lilla värdefulla lyckan som är värd mer än all olycka i världen.

Kärlekslös

Det tar emot så fruktansvärt mycket när jag tänker på att skriva om kärlek. Då gäller det i första hand min egen chans till framtida sällskap med någon.
 
Första gången jag var intresserad av någon var i lågstadiet. Jag har minne av att det var en mörkhårig tjej som var längre än mig. Det var första gången mitt intresse inte vågade fram och absolut inte sista. Jag vet att jag inte är ensam om att ha problem med att prata med någon som man är intresserad av, men det känns så. Åren gick och det blev rätt många som jag har varit intresserad av men det aldrig blivit någonting av. Många gånger blev det bara att jag aldrig ens vågade säga hej till personen. Alltid på avstånd, men aldrig hade jag viljan att vara ifrån denna. Det tär på insidan att bara titta på. Att se på när personer som jag tycker om försvinner iväg och hittar andra när jag själv inte vågar säga någonting.
 
När jag gick i högstadiet så hade jag som vanligt väldigt ostädat i mitt rum och jag minns så väl när min mor hade besök från en av hennes vänninor. Hon sade välmenande att om jag någonsin skulle vilja ha chansen att kunna hitta den rätta tjejen.... eller killen så borde jag se till att ha mer välstädat i mitt rum.
 
Detta sved så mycket inom mig och har suttit fast i många år efter jag fick höra dessa ord. Svårigheten att kunna släppa dem höll i sig vid varje tanke på att överhuvudtaget våga skaffa flickvän.
 
Jag mådde så dåligt över tanken att andra kunde tro att jag var bög.
 
Det handlar inte om mina tankar om homosexuella här. Jag gissar på att jag har väl samma homofobiska tankar som många andra. De är människor som alla andra, med sina egna problem och styrkor. Utan det handlade mer om ytterliggare en sak som jag skämdes över. Känslan av att andra hade förutfattade meningar om mig och pratade om mig bakom min rygg var skrämmande. Det var dock också en ursäkt för mig. Någonting som jag trodde att andra människor kunde tro eftersom jag inte själv tyckte att jag hade en bra ursäkt för att undvika chansen till flickvänner. Någonting som jag kunde fokusera mina tankar på istället för de tankar som egentligen fanns där när jag inte vågade säga något.
 
Jag var mest rädd av känslorna som kommer när jag vill ta chansen, men inte klarar av det. Inte känslan över att få ett nej. Inte känslan över att personen inte tycker liknande som mig. Utan att mina farhågor över hur hemskt jag ser ut skall besannas. Att de skall berätta för mig hur värdelös jag vet att jag är. Att när jag skall göra ett av de viktigaste och mest personliga besluten i mitt liv så kommer skratten över att jag ens vågar tro att jag har en möjlighet att kunna bli älskad av någon.
 
Jag mår så bra idag att jag äntligen kan sätta ord på hur jag har kännt mig. Jag har intalat mig själv om omöjligheten över ett ens i närheten av ett lyckligt liv. Övertalat mig själv att alla val jag har gjort är mina egna. Att jag på något sätt intalat mig att jag förtjänade min egen ensamhet. Att eftersom jag avskyr mig själv så mycket och bara ser mina egna svagheter så gör alla andra det också.
 
Om jag inte tar någon chans finns så finns det ingen chans att jag inte skadas.
 
Så fel jag hade. Så skadad jag blev över att inte våga ta någon chans.