Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - revision

revision del 3

Jag har klarat av varje år bättre och bättre när det gäller revisionen. Särskilt nu på senare år när oron har blivit mindre och mindre. Jag har fått bättre och bättre rytm när det gäller hela arbetet. Jag litar på personen, men när jag håller på med arbetet så måste jag arbeta så som om personerna i styrelsen kan ha misskött sig. Jag är nogrannare än vad många andra är i min situation, mycket på grund av min osäkerhet.
 
Nu har det varit dags igen. För första gången så är jag med när en förening skulle upphöra eftersom det inte fanns tillräckligt med människor som ville arbeta i styrelsen. Det är väldigt intressant för att se hur allting går till när det är helt klart.
 
En annan förening så var det en väldig oordning i papprena. Jag tittade igenom allting och för en gångs skull så kände jag mig helt säker på vad jag höll på med. Jag kände mig lugnare än vad jag hade gjort någonsin tidigare när något oväntat hände. Det var en fruktansvärt trevlig känsla. Det slutade med att jag kunde inte gå med på att göra en ordentlig revision just nu. Kassören berättade för mig att han var ny på jobbet och att den tidigare hade råkat ut för en sjukdom och att han hade inte haft tid att göra klart allting. Dessutom så berättade han att han inte var säker på hur den nyaste bokföringen hade fungerat och jag tog honom på hans ord.
 
Han verkade som en trevlig människa och jag berättade lite om hur han skulle tänka och lite om hur han skulle lägga upp arbetet istället för så som han hade gjort. Jag tyckte att det nog var lättast för honom att börja om helt och göra det rätt från början för det var så många misstag. Han hade fått alldeles för lite tid och det var inte alldeles svår bokföring.
 
Idag när jag kom till jobbet så berättade jag för de andra hur nöjd jag varit med mig själv.
 
Under eftermiddagen fick jag reda på av en annan att kassören hade skyllt på mig. Att det varit jag som inte gjort det jag skulle. Då berättade jag vad jag fått reda på och vad jag hade gjort. Då fick jag reda på att omständigheterna som kassören hade berättat var nog helt fel. Jag är fortfarande nöjd över det jag har gjort och jag tror inte jag hade kunnat gjort så mycket mer annorlunda. Osäkerheten kommer efterhand i alla fall och rör till, men inte alls i närheten lika illa som innan.
 
Jag är överraskande nog inte särskilt oroad, jag tror det kommer att gå bra. Jag har lärt mig att hela ansvaret ligger inte på bara mig. Hela styrelsen är med på sin egen del i varje förening. Dessutom har alla meddlemmar också litet ansvar över att allting skall fungera. Vilket gäller allting som har med olika grupper att göra. Jag har en viktig roll, men jag har inte den enda rollen. Så gott som allihopa vill att det skall gå bra och det är enormt få som vill att saker skall gå dåligt. Oftast när det går fel så är det inte den första tanken att man skall arbeta mot de andra utan en sak leder till en annan och en tredje och så vidare tills man blir helt låst. Tills det inte finns någon väg ut. Det är så svårt att kunna hoppa av denna typ av misstag utan ofta fortsätter man tills man spårar ut. Men lyckas man hoppa av innan sista misstaget så blir det mycket lättare i längden. Ibland är det också tyvärr så att man inte ser sina misstag förrän det är alldeles för sent.

revisor del två

Nästa år så ville jag höra av mig långt innan. Ångesten över att det skulle bli något liknande som förra året var oerhörd. Eftersom jag inte visste när årsmötet skulle vara så vara så började oron redan i slutet av året. Den höll i sig lång stund för årsmöten är inte förrän några månader in i början av varje år.
 
Jag kommer inte ihåg så mycket hur det gick till det året, mest för att det var ett av de åren som det gick bra. Det har gått bra många år nu, men varje år så kom oron och dessutom frågade de om jag ville vara med i fler föreningar. Jag sade ja till det och ännu värre för mig var att i vissa föreningar så var jag enda revisorn. Hela ansvaret hamnade på mig. Och detta ansvar tyngde tungt på mig.
 
Jag vet att jag klarar av det jobb jag har lovat. Jag vet vad deras olika bokföringar betyder. Jag har märkt att jag är ofta mycket mer nogrann än vad andra är i min position. Men oron finns alltid där.
 
Tänk om jag har missat något. Tänk om jag har gjort något fel. Har jag gjort tillräckligt. Tyvärr vet jag att det kan vara så lätt för kassören att gömma saker för mig och som jag inte kan hitta. Den dagen som det märks att jag inte har gjort tillräckligt, "vad nu tillräckligt är". Den dagen kommer jag inte att överleva.
 
Det har faktiskt hänt två gånger under alla år, i två olika föreningar att det försvunnit pengar. Båda dessa gånger hade jag haft turen att det märktes innan jag gjorde revisionen. I den ena var det ordföranden som hade tagit ur pengar och så gott som alla papper hade försvunnit. Detta år satt jag med en mycket kunnig auktoriserad revisor och styrelsen hade också tagit in min dåvarande högskole lärare i lagkunskap för att hjälpa till. Det gick inte att bevisa vad han hade gjort, men han var ärlig nog att skriva under ett skuldpapper så att han skulle betala tillbaka.
 
Andra gången märkte kassören att en annan som hade tillgång till kontot tagit ut alldeles för mycket pengar till sig själv. Kassören märkte det väldigt långt efter och tog det väldigt hårt över att han inte märkt det tidigare. Denna gång blev det också andra som blev tillfrågade över att göra ett bokslut och vid den tiden mådde jag själv så dåligt och var själv så osäker att allting var som en stor rörig massa. Jag var inte ensam revisor den gången heller, men det ordnade sig utan att jag behövde göra någonting speciellt då heller. Den här gången var det dock mycket tydligare vart pengarna försvunnit och mycket tydligare vem som gjort vad.
 
Båda gångerna så skötte styrelsen allt av det viktigaste och det enda vi som revisorer kunde se var att de gjort vad de kunnat och att alla skulle få ansvarsfrihet förutom de som förskingrat pengar. Båda gångerna var fallen solklara och det kändes som jag gjorde ingenting för att behöva lösa någonting. Jag vet inte varför de gjorde som de gjorde, men jag tror att båda visste att de skulle åka fast. Det var bara en tidsfråga tills det var dags. Jag kan bara ana hur hemskt det måste vara att behöva ta pengar som inte är ens egna för att bara klara sig ett litet tag till. Att bara skjuta upp det som kommer att hända och när det händer är det mycket värre än innan.
 
Men ofta tänker jag på de tillfällena. Vad jag kunde ha gjort. Vad som borde ha gjorts. Men på senare år har jag oroat mig mycket mindre när det är revisionsdags. Jag litar mer på att kassören skall höra av sig innan det är försent. De kommer ändå inte undan revisionen. Så länge en revision inte är gjord, är huvudansvaret på deras axlar.

Revisor

Jag har sedan jag studerade på komvux fått chansen att vara revisor i en ideel förening. Det var en av mina vänners mor som var ordförande i en förening och hon frågade vad jag studerade. Jag berättade att det var ekonomi och hon undrade om jag skulle vilja vara revisor i deras förening.
 
Den var på den tiden när jag hoppades att mina studier skulle kanske leda till någonting inom ekonomi så jag sade ja. Det skulle vara ett bra sätt för mig att kunna få lite praktik på mina studier och det skulle se bättre ut om jag sökte arbete någon gång i framtiden. Dessutom fanns det redan en revisor med mycket mer kunskap än mig så jag litade på att han skulle kunna se om jag gjorde något fel. Jag fick vara med på ett möte med styrelsen och jag kommer ihåg att en av dem var lite osäker eftersom jag fortfarande var ung. Han ställde en fråga som hade med att vara revisor att göra....
 
Hela jag frös till is inombords. Jag kunde inte tänka, jag kunde inte svara. Allting om bokföring hade försvunnit ur mig...
 
Kunde inte ens få igång en tanke överhuvudtaget. Jag förstod inte ens frågan. Jag var körd innan jag ens hade chansen att kunna prova på. Jag hade skämt ut mig för en grupp människor som var äldre och mycket mer erfarna än mig.
 
Men... Det här är väl det bästa men jag kan komma på.
 
En annan på mötet svarade direkt på frågan. Den som svarade på frågan tyckte att frågan var onödigt enkel och tyckte svaret var självklart och de tjafsade med varandra ett tag och sedan försvann frågan ur minnet och vi fortsatte vidare.
 
Helt plötsligt hade jag blivit revisor. Men tankarna över frågan satt kvar långt efter. Jag förstod frågan ett tag efteråt när jag fick lugna ner mig.
 
Inte så långt efter så var det första årsmötet och jag hade inte fått någon som helst information om bokföringen. Jag var med på mötet och det var några som tog upp att bara en revisor hade skrivit på så att allting var ok inom föreningen. Jag sade halvhjärtat att jag inte hade fått någon chans att titta på bokföringen och den andra revisorn var inte med på mötet så jag kände mig fruktansvärt utlämnad till minst femtio personer som var i salen.
 
Samma rädsla över att ha misslyckat att klara av någonting kom igen. Att jag inte klarade av att söka upp de andra för att få den information som de borde ha gett mig.
 
Men....
 
Igen så blev jag räddad av någon annan innan jag ens hade fått chansen att bli påhoppad. Ordföranden för mötet sade att det behövdes inte två underskrifter. Vi som var revisorer fick bestämma själva hur det skulle vara och jag kom undan igen. Känslan av att bli så utsatt fanns kvar långt efteråt. Det fanns en stark känsla av att det här kommer jag aldrig att klara. Jag kommer att misslyckas någon gång och allt ansvar kommer att ligga på mig. Och när det gäller revisor så blir jag väldigt ansvarig om jag säger att det inte finns några fel och det märks att jag borde ha hittat de fel som finns.
 
Vad hade jag gett mig in på!!!!