Hopplöst fall
Jag var hos psykiatrin igår för att de vill träffa mig regelbundet för att se hur de nya medicinerna fungerar. Jag var där faktiskt i första hand för att fråga lite om kbt för att kunna se om jga kan träna lite att känna mera känslor vid rätt tillfällen.
Men i alla fall så var det en annan där som var utbildad underläkare som var där för att lära sig mera om yrket och han hade bara varit där i tre veckor och skulle vara där i alla fall ett år.
Med var sjuksköterskan som jag började först träffa och prata med för ungefär sju, åtta år sedan och psykiatrikern som jag träffat under det senaste året för att se hur medicinen fungerar.
I alla fall när sjuksköterskan pratade och berättade om mig och min resa så samtidigt som han berättade om hur det sett ut och hur det är nu så råkade de där orden komma ut. Att jag var ett hopplöst fall som på något sätt hade förändrats helt. Han märkte dock direkt orden han sagt och ändrade sig en smula, (minns inte exakt vad, men jag förstod vad han menade). Jag tog det i alla fall som en komplimang.
Jag trodde själv att jag var ett hopplöst fall som jag så många gånger har berättat att jag bara väntade på förtidspension eller död. Det fanns inget annat alternativ då.
Men det är annorlunda nu och de frågade om jag kunde ta lite tid och berätta för underläkaren om mig själv och där lämnade jag en till oerhört tacksam människa bakom mig. En person som knappt kan tro att jag nu står framför andra människor och berättar min historia och tidigare haft en rädsla för andra människor. Han sade flera gånger hur jag inspirerat honom till sitt arbete.
Tänker ofta på sådana här personer när jag tänker på mig själv. Om personer utan ben som med rätt verktyg kan springa bra mycket snabbare än mig och sedan hittade jag den andra filmen om en armlös man som simmar säkert hundra gånger snabbare än mig. (är rejält dålig på simining och jag har båda armarna och benen i full funktion).
Finns det hopplösa fall?
Jag skulle vilja säga nej, men alldeles för många hinner inte komma ur sina svårigheter innan det är för sent. De var inte hopplösa, men när livet är slut så finns det ingenting kvar. Inget som kunde ha gjorts annorlunda för att vi kan inte ändra på det som varit. Det finns så många tillfällen med sjukdomar både psykiska och fysiska som tar slut på en utan att omgivningen kan göra särskilt mycket. Men innan dess så finns det möjligheter att försöka. Innan livet är slut så finns det alltid hopp. Kanske inte hopp om vissa saker, men kanske om andra.
Jag kommer aldrig kunna springa eller simma fortare än de ovan gör idag, men det finns gottt om tid att hitta andra saker som kan lyckas med som jag inte visste att jag skulle kunna göra innan.