Ångest
Jag vaknade upp i morse med en rejäl ångest. En riktig ångest som jag faktiskt aldrig haft förut (i alla fall inte vad jag kan minnas):
För en gångs skull så jag inte heller det där tvånget att jag behövde berätta det för någon. Det var mer att jag inte ville. Jag ville hålla det för mig själv och det kändes som min ensak. Jag hade lust att bara stanna hemma och titta vidare på film och inte alls göra någonting, men...
Det var möte på ACA idag och jag var inte där i torsdags, och jag försöker komma dit när jag kan eftersom det inte alls är så enkelt att gå ensam. Om jag skulle gå dit så vet jag att jag skulle vara tvungen att säga någonting. Jag velade fram och tillbaka till sista stund och sedan gick jag. Mest för att jag visste att jag behövde komma ut.
När jag kom dit så kändes det som om hela jag var omtöcknad och tankarna fanns att jag kunde om jag ville bara gå därifrån. Jag var så trött när jag var där att jag bara blundade stor del av mötet, men när jag fick min chans att prata så öppnade jag upp mig, med det tyngsta. Sedan så släppte ångesten strax efteråt och det var så skönt.
Jag har skrivit om ångest förut och det svåra för mig att riktigt relatera till ångest är att det är så jag alltid har känt. Jag har alltid haft rädslor inom mig till mindre eller större nivå. Men istället för att vara konstant nervös till att nervositeten skall komma överstyr med en massa större tankar och känslor är en enorm skillnad från att inte känna något speciellt, sedan kommer ångesten och sedan försvinner den igen.
Även om den här var rätt jobbig så är den bra mycket bättre än att leva så som jag gjorde innan. Den mörktes så tydligt men den stora skillnaden är just att den försvinner!