Acceptans
Nu är det dags igen för acceptans.
Kanske har jag fel, men varenda gång jag har mått rätt bra så har det handlat om att acceptera det som varit.
Till exempel det jag skrev om att jag inte har den manin som jag hade förut och att det är långt ifrån kul att komma ner från en sådan hög nivå. Att acceptera att det är som det är.
Det finns så många fler händelser under de senaste åren där allting blivit bättre när jag har accepterat att saker och ting inte blir så som jag förväntar det eller så som jag vill.
Snart är semestern över och jag vet inte om jag någonsin har varit så här lugn under sådan här lång tid.
Det är största delen varför jag skrivit så lite den senaste tiden. Det har varit mindre press på att göra det än någonsin och det är ok. Att känna att jag skriver inte längre för att jag behöver det utan bara för att jag vill det.