Fantastiskthelvete.blogg.se

Jag brukade fundera på hur jag skulle agera om jag såg någon som grät. Om jag skulle våga gå fram och se hur det är. Att våga störa i något som kanske är för privat för att en främling skall få störa.

 

Igår på kryssningen när jag och min vän gick ut på däck för att denne var tvungen att röka så såg jag två unga damer som satt bredvid varandra där den ena satt och grät.

 

Jag satte mig ner vid dem och frågade om hur det var. Jag förväntade mig faktiskt att inte få något svar, men jag ville faktiskt se om jag kunde göra någonting. Om inte annars bara visa att det fanns någon fler som brydde sig. Hon berättade att hon hade blivit misshandlad av sex personer i hissen.

 

Men det som var värre var att när hon hade gått till vakten och berättat så hade denne inte trott henne. (Vid den här tidpunkten gick den andra tjejen iväg eftersom hon hade varit där och stöttat henne ett tag och kände sig tvungen att gå in igen till sina vänner. De kände inte varandra sen innan, men hon som grät kunde leta upp henne och prata med henne om hon behövde det.) Hon berättade att vakten inte trott henne för att de tidigare gångerna hon hade varit där så hade det också varit bråk, men det hade varit på grund av att hennes tidigare pojkvän hade misshandlat henne under dessa tillfällen.

 

De vänner och släkt som hon hade rest med hade hon inte lyckats få tag på, fastän hon försökt flera gånger och hon hade absolut ingen som helst lust att försöka med vakterna igen (vilket jag kan förstå). Hon frågade mig om och om igen om det var hennes fel det som hade hänt. Om det var hennes fel att pojkvännen gjort som han gjort under de tidigare resorna.

 

Varenda gång så blev mitt svar detsamma. Nej det är inte ditt fel.

 

Jag sade åt henne att jag skulle se till att vi hittade någon av de som hon kände. Att jag skulle följa med henne och jag tyckte att när hon kommer hem skall hon be om hjälp att anmäla. Inte bara de som bråkade utan vakterna också. Att de inte skulle få låta något sådant här försvinna under mattan. Hon ville dessutom aldrig mer åka på kryssning, men jag sa åt henne att inte låta det här styra dig.

 

Vi pratade inte särskilt länge och det tog bara någon minut att hitta någon som hon kände. Jag var inte helt säker på om jag hade hjälpt till något, men den kram jag fick av henne visade hur stor skillnad jag hade gjort. Jag har aldrig varit med om någon som kramat mig så hårt och som inte ville släppa taget.

 

Någon/några timmar senare satt jag och min vän på en av restaurangerna och åt när hon gick förbi utanför och slog lite på glaset och gav mig en slängkyss när hon fortsatte vidare med sina reskamrater.

 

Det känns faktiskt riktigt bra. Jag känner mig stolt över att ha gjort någonting som jag bara för ett år sedan aldrig skulle ha vågat. Jag kanske inte ens hade reagerat på att hon var ledsen. Jag tror att jag har gjort någonting gott där, som hon kanske kommer att minnas för resten av sitt liv.

 

Den här händelsen får mig att verkligen se vart jag är på väg och vem jag faktiskt är.

 

Jag funderar på hur det är med henne och om jag gjorde den skillnaden jag tror. Om det är mer eller mindre. Jag tycker att det är så synd att jag inte kan komma ihåg ansikten så bra utan att jag kan ha gått förbi henne på båten utan att ens känna igen henne.

 

 

Vill också påminna om att om du skulle bli misshandlad, utnyttjad eller dåligt mående så är det inte ditt fel. Jag har fruktansvärt svårt att se att det finns särskilt många som skulle välja att råka illa ut eller bli sjuk bara för att. Jag väljer inte att vara rädd hela tiden. Men om jag har förmågan så kan jag välja att gå emot detta. Men ibland så räcker inte styrkan till.