Första mötet med teater
Ärligt talat så var jag lite osäker om det skulle bli någon teater för mig.
Kanske det var en del önsketänkande att jag skulle slippa vara med på någonting som verkade vara enormt stressande desto närmare september jag kom.
Men idag så fick jag reda på att första dagen att testa på och fick i förväg se vilka roller som skulle erbjudas. Efter lite eftertanke så ville jag ha en roll som inte var alltför stor, men samtidigt en roll som skulle ha lite att säga till om. Att bara vara en tyst statist skulle nog inte vara någonting som jag tyckte skulle testa mina gränser.
När jag läste igenom rollerna så hittade jag en som passade någorlunda till vad jag trodde skulle passa mig. En liten roll som hade en del meningar att säga. Gudars vad nervös jag var efter jag berättat vad jag ville göra. Jag kunde dock inte bli lovad någon roll idag. Jag åkte i alla fall ner för att träffa de andra och se vad som skulle hända första mötet. Jag hade ingen aning om vad vi skulle göra, men det gjorde inte någonting.
När jag kom ner till platsen där de andra var så efter lite hälsande på de andra så satte vi oss ner i en halvcirkel. Vi fick manuset och skulle läsa vissa texter där vi fick testa olika roller utan att resa på oss ur stolarna. Vid den här tidpunkten så ökade nervositeten så högt upp att det kändes i hela kroppen och jag kämpade bort tankarna genom att bara lyssna på de andra.
Jag blev snabbt imponerad av dem och känslan över att så där kommer jag aldrig kunna låta kom över mig. Jag kände mig så obetydlig.
Jag försökte att inte lyssna på mina tankar och försökte endast lyssna på vad de sade. Det tog inte så lång tid innan det blev min tur.
Det tog inte alls så lång tid innan nervositeten blev så mycket lägre. Det gick faktiskt riktigt bra. Jag tyckte att det gick fruktansvärt bra för att var mig och för att vara första gången.
Visst så tycker jag att det saknas en hel del nyanser i de känsloyttringar jag försökte få ut och visst så kunde jag inte skratta när det stod att jag skulle skratta. Men det kändes som om jag kanske skulle kunna vara lika bra som alla andra där. Det var faktiskt fruktansvärt roligt. Roligare än vad jag kunde föreställa mig.
Jag kände mig glad och levande på ett sätt som jag inte riktigt kan säga att jag gjort innan. Det kändes som om kanske är det här verkligen någonting för mig. Jag är faktiskt riktigt rädd för att hoppas för mycket. Att jag tror för mycket om mig själv. Det kändes nästan som om jag kanske skulle våga på mig en större roll.
Nästa måndag är det dags igen. Det här är inte bara någonting jag tycker att jag måste gå på för att förbättra mig själv. Det här är faktiskt någonting jag verkligen vill gå på.
Jag är glad idag.