Skuld
Går det för mig att veta hur jag egentligen känner mig, eller är det så som jag bestämmer att jag känner mig.Jag brukar säga att ingenting jag skriver eller säger är säkert. Men samtidigt så kanske det är några saker som jag får ut mig som kommer att stämma i all evighet.
Jag försöker undvika påståenden om saker och personer, men samtidigt så kan jag förstå säkerheten i att bestämma själv hur en viss sak ligger till. Jag vill så gärna säga att mycket av det som har hänt är mitt eget fel. Eller att det är mina föräldras fel. Eller att samhället är den som skall ha skulden över att det blev som det blev.
Även vid småsaker är det skönt att ha någon att skylla på. Att det var bussens fel att jag var försenad. Att bilen inte fungerade idag eller att väckarklockan väckte mig inte.
Jag känner lockelsen inom mig vid nästan varenda tillfälle. Att skylla mina egna känslor på någonting. Att säga att den där personen är så självupptagen att det är dennes fel att jag är uppjagad just nu.
Innan så förstod jag inte varför det var som det var och skulden låg då helt på mig själv. Det fanns ingen annan i världen som hade påverkat mig. Jag var en egen Ö och allt var mitt eget ansvar. Att våga tro på att andra hade haft något med det att göra så jag hamnat där jag är kunde jag inte ens tänka på. Att lägga skulden på mig själv var till för att hålla illusionen uppe att jag hade kontroll över mitt liv.
Jag tror att jag har lyckats fått bort mycket av detta och försökt att flytta över skulden till andra. Att det är andras fel också, inte bara mitt. Att jag egentligen inte hade någon kontroll över det som hände. Jag säger det aldrig rakt ut, men tankarna finns där alldeles för ofta. Dock så kommer den dära skammen tillbaka igen och säger till mig att inte skylla ifrån mig.
Jag vet dock om att detta är en annan illusion jag ibland hoppas på.
Jag försöker febrilt att undvika ge skulden på någon (särskilt mig själv), men det krävs så mycket av mig. Ibland så känns det bättre och lättare om jag kan skylla på någon annan än mig själv. Jag har svårt att se någon gång som jag har mått så mycket bättre av att skylla på mig själv. Jag tror jag har skrivit förut att jag har gjort det bästa jag kunnat av en dålig situation. Däremot så har jag mått bättre ett kort tag genom att ge andra skulden till vad som har hänt.
Även här när jag skriver så har jag viljan att lägga skulden på flera olika saker. Jag skyller på att jag inte har tid, att jag är för trött, att jag är för stressad, att jag vill någonting annat, när jag är borta och känner mig obekväm med att skriva. Det gäller både dagar jag inte skriver och dagar jag inte alls är nöjd med det jag skriver.
Visst ofta så stämmer allt. Jag har varit och fortfarande i viss mån är så trött. Jag har andra saker som jag gör och jag blir stressad. Det finns massvis av orsaker varför det blir som det blir. Men ändå så känns det som om detta är bara bortförklaringar så att jag skall kunna somna lättare. Att dessa saker är där för att jag skall ha någonting att skylla på.
På ett sätt så hoppas jag den dagen kommer att jag kan strunta i saker utan att behöva skylla på saker. Att de så kallade ursäkterna jag har faktiskt borde räcka. Att jag kan tillåta mig själv att inte skuldsätta mig själv för att saker och ting är som de är. Att även om jag kanske skulle kunna tvinga mig att orka just nu så är det ofta bättre att vänta tills jag orkar utan tvång.