Region dalarna
Igår så var jag på ett möte med Styrgruppen för psykiatri för region Dalarna.
Om jag skall vara helt ärlig så visste jag inte vilka det var jag skulle träffa förutom att de var de som hade beställt den brukarrevision jag och en till hade genomfört om vård och stödsamordningen som hade varit i länet.
(Vård och stödsamordningsmetoden = att en person hjälper brukaren att sätta ihop en grupp med personer som brukaren vill träffa och tillsammans arbeta för dennes bättre mående samtidigt istället för med en myndighet eller person i taget. Exempel med försäkringskassan, soc, arbetsförmedlingen, psykiatrin, familj, vän och andra som skall vara med i gruppen.)
Jag antog att det skulle bara vara en eller två stycken anställda som bara ville gå igenom vad vi hade kommit fram till och kanske ifrågasätta allting vi hade med. Visst var jag nervös, men ett av mina försvar för att göra saker mindre nervösa är att förbereda så litet som möjligt och ta reda på så lite som möjligt innan ett möte. Den här gången så visste jag inte vart vi skulle vara eller vilka vi skulle möta. Jag litade fullt ut på den andra personen som hade faktiskt gjort den största andelen av detta arbete.
Jag var till stöd så mycket jag kunde utanför min arbetstid, men i slutändan så hade jag inte tid eller ork att kunna inrikta mig särskilt mycket på detta arbete.
Jag tyckte att personen som hade hand om hela mötet var väldigt sympatisk och gav oss chans att lära känna de som fanns med och de berättade direkt om hur mycket de tyckte om vårt arbete. När vi fick chansen att prata om allting så skapades det många intressanta disskusioner om ämnet, men det viktigaste för mig var att jag fick känslan av att tillhöra gruppen nästan på en gång. Att det jag hade gjort var viktigt och att jag inte backade undan för de frågeställningar som kom upp.
Förut så hade jag gjort mig till en mindre värd person än vad resten av gruppen hade varit. Jag hade oroat mig för att de var fullvärdiga medlemmar av psykiatrin och att deras erfarenhet skulle ha varit mer värd än all annan erfarenhet jag hade.
Det var inte så den här gången.
Den här gången hade jag en expertis som de inte besatt. Jag själv hade genomlevt en positiv erfarenhet med vård och stödsamordning och jag märkte hur positivt det hade påverkat de andra som jag också hade talat med. Det är så lätt att titta in på en sak och tro att man vet allting om detta, men det är en helt annan sak att genomleva det själv och sedan ha orden att berätta vad som är bra och vad som borde arbetas mer på.
Även innan jag fick redan på vad andra tyckte om vård och stödsamordnings metoden, så tyckte jag själv att det skulle vara en självklar och bra metod för alla att arbeta. Nu tycker jag det ännu mer.