Ovän
En av våra stamkunder på jobbet tycker inte om mig.
Jag har ingen aning om varför, men när jag hälsar på denne så vill personen inte ens märka av mig.
Jag brukar tänka på hur det skulle ha påverkat mig förut och tänker på hur det påverkar mig nu. Det svåra med förut är att det har aldrig hänt mig att någon har betett sig på detta vis mot mig. Jag har aldrig märkt att någon ogillat mig på detta vis. Jag kan bara anta hur det hade påverkat mig och jag hade nog haft fruktansvärt dåliga tankar om vad jag hade gjort för fel och hur jag hade kunnat fixa det. Allt för att personen i fråga inte skulle vara minsta arg på mig.
Idag så kommer tankarna fram på vad som har hänt, om jag borde göra någonting. Men egentligen så behöver jag inte ha att denne tycker om mig.
Det känns skönt att kunna säga så. Att oavsett vad personen tycker så kommer jag fortsätta att vara mig själv. Att det finns så många andra som är så mycket viktigare över vad de tycker och tänker. Jag tror inte jag hade kunnat säga något sådant förut. Jag tror inte ens att jag hade kunnat tänka tanken över att ha någon som inte verkar tycka om mig. Mycket hellre så skulle jag vara ovetande än någonting annat.
Jag hade planerat över att jag kan fortfarande vara hövlig och fastän denne inte tycker om mig så behöver inte jag bli arg tillbaka. Om personen vill gå runt och vara arg och inte få fram någon lösning så är det inget jag kan göra. Inget som jag kan tvinga fram hur mycket jag än vill det. Jag var glad att se denne komma tillbaka hos oss ändå.
Dock så ville denna handla idag när jag var bakom kassan och fick ut sig att denne ville handla av någon annan än mig.
Jag har aldrig känt mig så förolämpad i mitt liv.
Jag blev både överraskad och rätt arg. Mest av allt av att jag inte förstår varför det skall bli som det blir. Det var så nära stängningsdags och vi plockade ihop. Eftersom det tar en halvtimme och gå hem så hade jag mycket på tankarna. Problemet var inte vad som hänt utan hur jag kände mig. Jag hade helt nya känslor som jag inte kan minnas att har haft förut. Reaktionen på att jag kanske aldrig känt mig förolämpad förut förrän nu.
Jag försökte tänka på att kanske är det så att jag mår tillräckligt bra nu för att märka sådana saker. Att denne har rättighet att få tänka och göra sina egna val. Men i slutändan så blev det för mycket och jag bestämde mig för att skynda mig hem och sätta på datorn för att få någonting annat att tänka på. Jag trodde dock att det skulle hålla i sig länge.
Tacksamt nog hade jag fel och jag hade helt glömt bort det nu innan jag skulle börja skriva. Jag är lugn inombords och har inga direkta känslor över det som hände tidigare. Får se om de kommer tillbaka för jag kommer få se denne imorgon igen, men jag tror inte det spelar någon roll. Jag är fortfarande jag och jag kommer att fortsätta min egen väg framåt. Jag kommer att vara vänlig och öppen till denne i framtiden för så är jag. Om denne inte vill vara min vän så gör det ingenting. Det är inte jag som förlorar någonting, utan tvärtom. Jag är inte arg på denne utan mer irriterad över att omständigheterna och dennes personlighet fått allting att bli som det är. Livet fortsätter vidare och jag hänger med istället för att stanna kvar och älta i saker.