Socialt företagande och jag
Jag kommer inte ihåg till hur många timmar jag hade kommit upp till i arbetstid per vecka innan jag blev tillfrågad om jag ville börja på en kurs som jag inte direkt hade någon förståelse över vad den skulle innebära. Jag tror att det var runt 16 timmar i veckan och i samband med att kursen skulle börja så var nog det största hindret oron över att behöva öka tiden för att hinna med allt.
Jag har gått flera kurser som jag inte haft någon aning om deras betydelse och dessa tillfällen har bara flytit ut ur mitt liv, men den här gången var det annorlunda. Jag hade hopp om att vad som helst som var framför mig var bättre än det som låg bakom.
Kursen innehöll väl inte särskilt mycket över det jag tidigare läst i högskolan förutom att för en gångs skull så kunde jag samarbeta med andra. Jag behövde inte stressa iväg och klara allting på en gång. Det fanns vissa föreläsningar som vi fick som var fruktansvärt intressanta och som jag minns bra än idag.
Under tiden så blev mitt mående bättre och bättre, vilket också betydde att min arbetstid ökade. När det var dags att starta så hade jag ökat upp tiden till sex timmar om dagen och tänkte att det är nog inte så hemskt stor skillnad på åtta. I värsta fall kunde jag kanske sjukskriva mig i efterhand, eftersom nu hade jag någonting att sjukskrivas ifrån.
När det började så tog jag ett enormt ansvar över allting. Samtidigt som det kändes som om jag skulle behöva vara överallt, så fanns oron över att det inte skulle fungera. Oro är i det här fallet ett svagt ord. Det kändes mer som en säkerhet att det skulle falla sönder och så länge det överlevde ett år så hade jag i alla fall betalat till kommunal så jag skulle kunna få pengar i ett år efteråt. Rädslan för att igen hamna på soc var alltid där.
Det har hänt många saker och jag har förändrats mycket under de två åren som vårt företag har hållt på. Det första jag lyckades göra var att vänja mig in i ansvaret, men det tog ett tag. Det nästa var att acceptera att det jag gör verkligen har en mening. Att personer blir hjälpta av det jag gör och att det jag håller på med är ett riktigt jobb.
Vilket till sist ledde att jag tog över ansvaret som ordförande, eftersom jag tycker att jag orkar med att ta beslut jag aldrig klarat av förut. Att jag kan få en del goda ideer och att andra kan ibland lyssna på det jag säger.
De åren jag har varit här har varit de mest stärkande i mitt liv. UTAN TVEKAN!
Utan dessa år så hade jag inte skrivit något. Jag hade varit hemma hela tiden och livet hade stått stilla. Jag skulle aldrig kunna trott att jag någonsin skulle kunna ha ett fast arbete, ännu mindre egen företagare och frivilligt vara ordförande eller ens ledamot i någonting.