Revisor
Jag har sedan jag studerade på komvux fått chansen att vara revisor i en ideel förening. Det var en av mina vänners mor som var ordförande i en förening och hon frågade vad jag studerade. Jag berättade att det var ekonomi och hon undrade om jag skulle vilja vara revisor i deras förening.
Den var på den tiden när jag hoppades att mina studier skulle kanske leda till någonting inom ekonomi så jag sade ja. Det skulle vara ett bra sätt för mig att kunna få lite praktik på mina studier och det skulle se bättre ut om jag sökte arbete någon gång i framtiden. Dessutom fanns det redan en revisor med mycket mer kunskap än mig så jag litade på att han skulle kunna se om jag gjorde något fel. Jag fick vara med på ett möte med styrelsen och jag kommer ihåg att en av dem var lite osäker eftersom jag fortfarande var ung. Han ställde en fråga som hade med att vara revisor att göra....
Hela jag frös till is inombords. Jag kunde inte tänka, jag kunde inte svara. Allting om bokföring hade försvunnit ur mig...
Kunde inte ens få igång en tanke överhuvudtaget. Jag förstod inte ens frågan. Jag var körd innan jag ens hade chansen att kunna prova på. Jag hade skämt ut mig för en grupp människor som var äldre och mycket mer erfarna än mig.
Men... Det här är väl det bästa men jag kan komma på.
En annan på mötet svarade direkt på frågan. Den som svarade på frågan tyckte att frågan var onödigt enkel och tyckte svaret var självklart och de tjafsade med varandra ett tag och sedan försvann frågan ur minnet och vi fortsatte vidare.
Helt plötsligt hade jag blivit revisor. Men tankarna över frågan satt kvar långt efter. Jag förstod frågan ett tag efteråt när jag fick lugna ner mig.
Inte så långt efter så var det första årsmötet och jag hade inte fått någon som helst information om bokföringen. Jag var med på mötet och det var några som tog upp att bara en revisor hade skrivit på så att allting var ok inom föreningen. Jag sade halvhjärtat att jag inte hade fått någon chans att titta på bokföringen och den andra revisorn var inte med på mötet så jag kände mig fruktansvärt utlämnad till minst femtio personer som var i salen.
Samma rädsla över att ha misslyckat att klara av någonting kom igen. Att jag inte klarade av att söka upp de andra för att få den information som de borde ha gett mig.
Men....
Igen så blev jag räddad av någon annan innan jag ens hade fått chansen att bli påhoppad. Ordföranden för mötet sade att det behövdes inte två underskrifter. Vi som var revisorer fick bestämma själva hur det skulle vara och jag kom undan igen. Känslan av att bli så utsatt fanns kvar långt efteråt. Det fanns en stark känsla av att det här kommer jag aldrig att klara. Jag kommer att misslyckas någon gång och allt ansvar kommer att ligga på mig. Och när det gäller revisor så blir jag väldigt ansvarig om jag säger att det inte finns några fel och det märks att jag borde ha hittat de fel som finns.
Vad hade jag gett mig in på!!!!