Länge sedan
Nu var det fruktansvärt länge sedan, men det är faktiskt någon eller några som tittar in här nästan varje dag.
Faktiskt lite kul att se:)
Det har faktiskt hänt en rätt stor sak för inte så länge sedan. Jag har länge tänkt på att börja arbeta någon annanstans och jag hade sökt några jobb och fick möjligheten att gå på en arbetsintervju. Det var en torsdag jag gick dit och på söndagen så fick jag meddellande om att jag fick jobbet.
Det var jobb som dörrförsäljare. Det fanns så många saker som sade att jag inte borde ta jobbet. Det första och mest tydliga var att jag vet om att jag är alldeles för snäll och har svårt att pressa de kunder man skulle träffa för att få sälja det jag skulle sälja. Även om jag var helt säker på att produkten var bra och billigare än de alternativ som finns så är folk så rädda att släppa in försäljare på detta sätt. Skulle jag kunna klara av detta.
Det var också att det var så annorlunda tider än vad jag var van vid. Börja på eftermiddagen och komma hem sent på kvällen. Skulle jag orka dessa tider och dessutom vara ute och gå hela dagarna, när man ändå var van med ett jobb där man inte behövde göra så mycket.
Sedan var det också oron över pengar. På cafeet, där jag var innan så var det rätt säkert. Även om det inte kändes helt säkert så var det mycket mera osäkert att gå över till ett arbete där man bara fick provision i betalning. Sålde man inget fick man inget.
Men även med detta så tog jag chansen.
Det största orsaken var att jag ville testa på något nytt. Se om jag kunde klara av det och förändras och bli lite mera utåt. Sedan ville jag släppa det jag visste om och hoppa ut för att testa någonting annat. Det här var en chans att träffa nya människor.
Jag ville lämna den relativa säkerheten jag hade för att bara pressa mig själv och se vad som skulle hända.
Slutresultatet blev att det gick nästan två veckor sedan fick jag sluta.
Många skulle kanske kunna se detta som ett misslyckande men inte jag.
Jag kämpade på så fruktansvärt mycket för det här. Skräcken att gå till de dörrar som jag skulle gå och knacka på var så enormt stor. Sedan att gå runt en mil om dagen nästan 30 plusgrader var rätt utmattande. Fick skavsår på ena tån första dagen och skaffade nya skor för att kunna gå lättare, men det fick mig inte att sluta. Hade svårt att gå, men skaffade skavsårsplåster också så blev det lättare.
Dag två på arbetet när vi skulle köra ut så blev vi påkörda från sidan av en annan bil och jag satt i baksätet och fick den största smällen. Slog i huvudet i fönstret så att jag tappade glasögonen utan att märka det. Fick tillbaka dem senare och funderade om jag gett dem till den andra utan att tänka på det efter krocken. Jag sade ingenting men jag var faktiskt rätt rejält skakade och delvis i chock och känslorna hoppade fram och tillbaka och jag ville gärna fly undan, men det slutade med att jag blev avsläppt hos en kund jag skulle träffa och gjorde min första försäljning. Efter det så var jag inte så glad som man kanske skulle kunna tro, men jag satte mig bara ner ett tag och hade mycket känslor kvar efter krocken. Sedan fortsatte jag vidare för att knacka dörr.
Det blev lättare att komma och knacka på och lättare att prata med människor. Och jag jobbade på så mycket jag bara kunde. Jag var enormt slut när jag kom hem sent på kvällarna och många gånger kom tanken på att jag ville ge upp, men ändå så fortsatte jag. Jag lyckades bara med ett sälj till. men jag hade inte riktigt den där egenskapen som behövdes för att bli en dörrförsäljare. Men jag ville inte ge upp. Jag tyckte om att träffa människor och många samtal jag hade gjorde mig gladare. De som jag arbetade med var alltid positiva och mycket av arbetsplatsen var uppbyggt på att alla skulle vara så positiva och glada som möjligt när det gick ut, vilket var väldigt imponerande. Chefen där hade också träning i MMA en gång i veckan för sina anställda som jag också testade på. Också enormt utmattande, men samtidigt väldigt skönt att komma ut göra. Sedan var det mycket för att bygga upp de som arbetade där och för att få alla att vara som en grupp där de gärna hjälper varandra vilket märktes väldigt tydligt.
I slutet så ringde chefen upp mig och berättade att det inte skulle kunna fungera för mig. Att jag inte säljde tillräckligt, men att han såg hur mycket jag hade kämpat. Att han var enormt imponerad av min insats, men tyckte att det här inte riktigt passade mig och jag kunde inte säga emot. Det var så det var. Jag hade visserligen varit beredd att kämpa ett tag till och många andra skulle nog gett upp vid det här laget. Men jag ville inte ge upp. Så när jag blev uppsagd så kändes det faktiskt lite sorgligt, men även rätt skönt.
Jag tänker ibland att jag kanske skulle stannat kvar på cafeet, men egentligen så känns det rätt skönt att ha gått vidare. Även om det hade varit säkrare så hade jag ångrat att jag inte testat på. Att jag hade flytt undan igen. Jag jobbade totalt tio dagar där en av dem var tolv timmar och en av dem slutade med träning i MMA. Och bara en ledig dag eftersom vi jobbade extra under hedemora marknad. Det var som att gå från att åka 50 km i timmen till att helt plötsligt åka 150 km i timmen varenda dag tio dagar i sträck.
Vi får se hur det här påverkar framtiden men just nu känns det rätt bra och jag tror att det var ett bra val, att våga testa på.