Omöjligt
Tanken slog mig som en bomb idag.
Jag borde inte må så här. Jag borde inte må så bra som jag gör. Jag borde sitta kvar där jag alltid ha varit och inte förändrat mig själv. Åtminstone inte så här mycket.
Nu när jag vet mer än någonsin hur illa det har varit. Hur låst jag har varit så förstår jag inte riktigt vidden på hur jag kom ut från allting.
Hur någon, någonsin skulle kunna resa sig upp efter ha varit nere så länge.
Jag vet inte riktigt hur jag skall ställa mig till den tanken. Den tog andan ur mig och fick mig att sakta ner.
Jag har sagt många gånger förut att jag har gjort det omöjliga, men den här gången så är jag faktiskt chockad över känslan. Den här gången så förstår jag faktiskt verkligen inte hur jag kan vara där jag är. Hur jag kan fortsätta vidare.
Det är som om hela min natur och varit på ett visst sätt och helt plötsligt är jag på ett annat. Att det dåliga måendet har varit en del av min uppbyggnad av den person jag är och jag aldrig kunde vara utan den.
Jag kommer att fortsätta vidare, men jag förstår det inte.