Fantastiskthelvete.blogg.se

Ett år

Jag startade bloggen väldigt försiktigt den 3:e december 2014. Jag drömde om chansen att kunna bli älskad av tusentals olika människor. Jag kände att jag krävde det för att jag skulle kunna bli nöjd över vad jag har gjort. Att endast detta skulle göra att jag trivdes mer med mig själv som jag så innerligt behövde.

Men samtidigt så höll jag mig först tillbaka eftersom jag ansåg att jag ändå inte skulle få någon som skulle bry sig. Att andra skulle bli arga på mig och slå tillbaka. Jag var rädd för vad folk skulle tycka. Jag försökte skriva för skrivandets skull och inte för någon annan. Jag försökte lura mig själv om att det spelade ingen roll om det aldrig var någon som kom.

Innerst inne så visste jag att jag inte skulle klara av att genomföra detta oavsett hur mycket jag ville. Jag visste att jag skulle radera bort allting efter några inlägg och ge upp allting som allt annat i livet.

Vid denna tid så mådde jag så mycket bättre än vad jag hade gjort tidigare under hela mitt liv Jag mådde så bra att jag var rätt säker på att nu kommer det inte bli något bättre, men jag hoppades. Gud vad jag hoppades.

Jag började med att försöka hitta förklaring till varför det blev som det blev. Hur jag kunde bli så missad av hela min omgivning. Jag försökte förklara mina svårigheter och jämförde mellan då och nu. Om hur ensam jag har varit och svårigheter med att träffa nya människor. Jag berättade om saker som jag länge hade tänkt på samtidigt som jag tittade och hoppades på att nya personer automatiskt skulle hitta in till min blogg och bli förälskade i den.

Tomheten av läsare var stressande och jag började titta runt lite på vad andra hade gjort. Det jag uppfattade var att det krävdes mycket marknasföring för att få in tittare och jag var inte redo att göra detta. Jag kände mig billig och som en försäljare av saker som jag inte var nöjd med. Som ingen skulle vara nöjd över.  Jag bestämde mig i alla fall för att dela mina viktigare texter till de som jag hade på facebook. De saker jag ville säga som jag ville att andra skulle veta, men kunde inte säga högt.

Sedan blev det så oerhört mycket lättare att prata om sakerna efter jag hade skrivit dem.  Den första riktiga fördelen som jag inte trodde skulle finnas var att när jag skrivit om sakerna som jag hade inom mig. Gjorde att personer hade läst de ord som fanns inom mig redan var ute. Jämförelserna gjorde faktiskt också skillnad och gav mig ett perspektiv på saker och ting på ett som jag inte hade tänkt mig. På ett riktigt positivt sätt.

Jag började att dela ut alla texter över facebook. Tankarna att även de saker jag var osäker över skulle komma ut. Jag lade ut den på några ställen i blogg forumet där jag tyckte att det passade. Dessutom efter lång eftertanke vågade jag lägga ut den på ångestsyndrom sällskapets hemsida.

Nu har jag 8-12 läsare per dag och jag känner mig helt nöjd med det. Ibland händer det att det inte varit någon inne, men jag känner mig bara glad över att ha skrivit och att jag fortfarande vill. Visst vill jag att den skall sprida sig mer, men ändå så gör det ingenting. Jag har blivit så mycket stärkt av de reaktioner jag fått av mitt skrivande så jag är tacksam.

Många gånger så har gråtit över saker som jag inte visste att jag skulle bli berörd över. Jag har gått in på tankar jag aldrig har vågat att tänka på. Jag grät över hur ensam jag varit över hur rädd jag alltid har känt mig. Många gånger jag skrev och fortfarande skriver så gråter jag över de känslor jag borde ha haft då, men har nu istället.

Jag trodde att jag förstod hur illa jag hade haft det men jag märker hur mycket jag lurat mig själv. Hur många lögner jag hade för mig själv och samtidigt trodde att jag var ärlig mot mig själv. Men att förstå hur illa det varit är långt ifrån att känna efter. När jag skriver så känner jag verkligen efter och det är fruktansvärt hemskt, samtidigt som det är så oändligt befriande. Varje text tog jag bort en tegelsten från min mur som jag hade byggt. Varje smärtsamt ord var en början till en bättre Ola.

Även texter som jag inte alls var nöjd över eller jag lyckades förklara på rätt sätt var en prövning att lägga ut. Även om de inte blev så bra så fanns det någon i min närhet som jag kanske kunde prata med för att hitta orden.

Jag anmälde mig till 7,5p vård och stödsamordningkurs under våren på högskolan Dalarna. Jag var så osäker på att jag skulle klara av den. När jag ansökte så fanns oron på insidan vilket skrek inom mig att jag skulle misslyckas. Jag trodde att jag skulle inte klara av den, men redan första dagen, fastän jag kom för sent så kände jag glädjen över att inte vara så orolig. Jag märkte hur mycket jag hade växt och jag lyckades klara av den över förväntan. Jag var visserligen ett poäng ifrån väl godkänt, men det var inte det viktiga. Det viktiga var den sociala biten, med personer som jag alltid har varit i underläge ifrån men lyckades att resa mig över dem. Jag kände mig för första gången riktigt respekterad av omgivningen.

Det var första gången jag fick den fantastiska känslan och det var inte den sista.

Jag har spelat in två kortfilmer för psykiatrin vilket också var en jobbig upplevelse, men att titta på dem var hemskt. Paniken skrek inom mig första gången och jag klarade inte av titta på den, men jag hade i alla fall ljudet på. Andra gången gick det bättre. Mycket bättre, men inte bra. Nu har det gått så lång tid sedan dess så jag funderar hur det skulle vara idag, men jag tror att det skulle vara mycket lättare. Att jag skulle göra mycket bättre ifrån mig på filmerna.

Jag har lärt mig så mycket om vad jag har för problem och hur jag skall kunna tackla dem. Varje gång jag känner att jag har förstått ett problem så kommer ett nytt fram. Hela jag är uppställt på en massa småproblem vilket jag märker mer och mer. När jag märker dessa så kan jag träna på dem och det blir hela tiden lite lättare. Jag brukar fråga om vilka saker andra tycker och tänker om mig och även om det kan vara smärtsamt att höra vissa saker så har det gett mig en möjlighet att bearbeta dem.

Största arbetet har varit att gå in på många av mina rädslor och försökt att tänka på dem och märka vad som händer. Detta är faktiskt den huvudsakliga grunden till att allting går lättare. Ibland händer det att jag inte kan förstå mina känslor vid vissa tillfällen med det är en bra början.

Jag ville så gärna försöka lära mig att hälsa på folk när jag går förbi dem av den enkla anledningen att det kunde vara en bra början att bli bättre socialt. Det har blivit enormt mycket lättare, med personer jag träffar på gatan rätt ofta och de som jag kan träffa på bibilioteket. Det finns också så många som känner igen mig och hälsar på mig nu med ett glatt leende innan jag en hinner hälsa på dem. Varje gång jag hälsar på någon ny så blir jag så glad inombords att jag ofta brukar börja nynna lite för mig själv och ibland gör en liten piruett.  Det spelar ingen roll längre om vem som ser det.

Dessutom så har jag blivit så mycket bättre att ge komplimanger till andra. Det är inte alls lika påtvingat som det var från början.

Mitt utseende (som jag tyckte var så hemskt skrämmande) har jag blivit bra mycket mera nöjd över. Det är enorm skillnad på nu och då. I början tog det lång tid innan jag lade upp en bild på bloggen. När jag äntligen gjorde det så var det alltför svårt. Sömnen blev lidande ett tag därefter, men idag så är jag mycket mera nöjd över mitt utseende. Den största skillnaden är inte att jag ser bättre ut, utan att jag tycker om mig själv så mycket mera. Att jag inte är rädd för att ha finare kläder på mig och att mitt leende är ännu större än innan. Jag är väl inte helt säker ännu med mig själv, men det blir lättare och lättare. Har dessutom lyckats rätt nyligen att sluta med mitt kraftiga sockberonde vilket har tagit bort några kilon, vilket hjälper ännu mera.

En sak som jag har förbättrat rejält är att inte lura mig själv något längre. Eller rättare sagt att se vart någonstans jag fortfarande lurar mig själv. Det är här alla förbättringar jag någonstans visste om, men inte vågade riktigt erkänna för mig själv. Men i samband med att varje lögn till mig själv försvinner så vet jag vad jag skall arbeta på och det hjälper mig att må bättre. Det är just den här delen alla behöver arbeta på eftersom alla ljuger för sig själv på ett eller annat sätt.

Jag har gjort något jag aldrig trodde att jag skulle våga. Jag har erkänt mina värsta tankar och det har visat sig att det blev så mycket lättare att prata om dem när jag äntligen skrev ut dem. Att det är helt ok att tänka på att man gör dåliga saker, när man ändå vet att man aldrig skulle göra något åt dem.

Jag vet inte om ifall jag har förlorat oron för att dö, eftersom det var länge sedan jag var så sjuk, men den är annars helt borta.

När det gäller damerna så har jag faktiskt med hjälp av bloggen så frågade jag en genom detta och jag är så tacksam över detta. Även om hon inte svarade ja så att bara ha frågat är ett stort steg. Nu för tiden så börjar jag bli mer och mer intresserad för framtiden. Samtidigt som jag själv blir mer och mer intressant.  På sista tiden satte jag mig upp match.com och det känns så mycket bättre den här gången än förra gången för ett år sedan när jag testade.

Texten On my way home har varit en av de texter som påverkat mig mest under lång tid. Jag har lyckats mycket bättre efter denna att inte stressa hem. Jag behöver inte gå hem på samma sätt och särskilt inte på senare tid. Nu när jag har viljan att mycket hellre vara ute, än hemma.

Skammen för det mesta jag gör har nästan helt försvunnit. Visst kommer det tillbaka i vågor(särskilt beroende på vem man träffar) och jag hittar nya saker som jag skäms för. Men i grund så är jag mycket stoltare över mig själv idag än någonsin tidigare. Dessutom så gör jag nya saker helat tiden också.

En sak som jag har lärt mig som varit  mer värt än någonting annat som har hänt mig under året. Hur viktigt det är att ha vänner. Eller kanske ännu viktigare för mig att ha vänner som jag tillåter att få reda på hur saker och ting är så de kan få möjligheten att visa hur goda vänner de egentligen är. De har ibland gjort småsaker för mig som jag har ansett vara värda mer än min vikt i guld. Jag har gråtit över hur rörd jag blivit när andra ställer upp för mig på ett sätt som jag inte trodde varit möjligt.

Att andra har med hela sina känslor visat hur viktig jag är för dem. Det är just detta jag har lärt mig hur viktigt det är med vänner och hur viktigt det är att dela med sig till dem. Utan dem så skulle jag inte vara där jag är idag och livet hade gått mycket långsammare. Det som är rätt kul är att jag har fått vänner på platser där jag inte ens visste om. Kunder som bryr sig om mig utan att jag ens känner dem. Jag är inte ensam mot världen längre!!!!

En hemskt jobbig tid var under den tiden när min katt rymde iväg och det tog 31 dagar innan jag skulle kunna se honom utanför mitt fönster igen. Jag märkte då hur mycket jag tyckte om min kära lilla pojke och att jag var tvungen att erkänna för mig själv att saker som jag anser skulle vara manligt är bara en illusion och en lögn jag har sagt till mig själv. För att försöka göra mig hårdare än vad jag är. Vilket visade sig att jag hade en massa lögner om hur en man skulle vara eller inte vara. Jag hade aldrig riktigt ansett mig vara en man utan en person med en massa känslor som gjorde mig till en sämre person. Att det allt jag trodde en man var skulle vara nära nog en känslomässig skitstövel som jag aldrig skulle kunna vara. En person som jag aldrig skulle vilja vara. En person som förhoppningsvis inte finns i alltför många exemplar.

När jag äntligen fick tillbaka min kisse så märkte jag hur mycket jag hade försökt övertala för mig själv om att allt var ok, att tro att jag hade gått med på att katten var borta för evigt. Jag kan älska djur och jag är stolt över detta.

Jag skämdes mycket av min hobby innan och den skammen har nästan försvunnit helt. Ibland när jag är intresserad av någon så vill den inte komma upp först, men jag tycker fortfarande att den är sådan stor del av mig att den är viktig.

Jag har lyckats att riktigt erkänna för mig själv hur jävla jobbigt mitt liv varit. Jag har gråtit så många gånger över förtvivlan över minnen av hjälplöshetskänslor jag har haft. Jag har bestämt mig att mitt liv skall betyda någonting och att alla svårigheter jag har haft är värda mer än en livstid av arbete och studier.

Det som är lättast att visa upp hur mycket bättre jag mår är min närvaro på arbetet. Jag har varit sjuk i totalt elva dagar på ett år. I februari var det nio dagar med en jobbig förkylning och två dagar i augusti med magproblem (på riktigt utan att ljuga denna gång, fantastiskt va). Ingen frånvaro för att jag varit slut eller jobbig huvudvärk eller migrän. Det är ett nytt rekord, antagligen för under hela livet.

När det gäller praktiska saker runt omkring i mitt liv så har jag blivit bra mycket bättre att göra saker på en gång. Det saknas fortfarande rätt mycket, men det är en stor skillnad. Här vill jag så mycket mera.

Jag har blivit bättre på att göra goda gärningar till andra utan att oroa mig för att de skall känna sig att de har hamnat i skuld hos mig. Mycket bättre vilket gör det roligare att hjälpa andra. Goda gärningar är en belöning i sig själv.

Småsaker har blivit viktigare för mig. De småsaker som kan göra mitt liv ännu bättre, men som jag valde bort förut bara för att jag inte orkade med allting.

Jag köpte en blomma för första gången på kanske hela min livstid, men den enda orsaken till att jag ville ha den. Tyvärr så överlevde den inte, men jag är fortfarande tacksam att jag köpte den. Kanske kommer att bli någon fler senare, men jag känner mig rätt nöjd med detta just nu.

Det kom fram en person till mig under året som verkligen ogillade mig förolämpade mig ordentligt. Inte bara en gång utan fortfarande varenda gång jag träffar honom så märker jag dennes ogillande och jag har ingen aning om varför. Det var här jag riktigt fick veta att jag hade flera personer som var beredda att ställa upp för mig och hade gärna viljan att ge denne en omgång, men jag har lyckats komma över det och det enda jag kan tänka på är hur fantastiskt det är att se personen och tänka att det gör ingenting. Jag kan ställa mig upp och vara trevlig och oasett så kommer jag gå vidare. Jag behöver inte längre dennes medgivande. Det vore trevligt, men det behövs inte.

Jag har skrivit om mina mörkare impulser vilket gjorde att jag efter detta vågade prata om dem på ett sätt jag inte klarade av förut. Det känns som om dessa har försvunnit helt, eller rättare sagt jag har inte givit dem särskilt mycket tanke på länge. Jag oroar mig mindre för dessa nu än någonsin.

Jag har börjat att leta upp bilder till varje blogginlägg, vilket i början var rätt drygt och jag hade inte riktigt lust med extra arbetet, men viljan fanns där och nu går det som på räls. Finns massvis av bilder från Flickr.com jag tror att dessa är helt gratis och kan användas utan att man behöver säga till. Gör det dock här för säkerhets skull.

Jag har inte gjort så många föreläsningar under året, men jag har haft en hemsk en som jag lyckades komma igenom starkare och den senaste kändes det som om jag var helt fantastisk. Jag vill verkligen föreläsa mera och älskar att stå i centrum.

Jag har lyckats ta tillvara på mycket flera möjligheter och det känns särskilt starkt nu på senaste tiden där jag bestämmer mig mer och mer att ta vara på de möjligheter som visar sig.

Jag fick överraskande ut en bok. En sak som jag hade i åtanke i början, men om jag skall vara ärlig så var det bara en dröm jag aldrig egentligen trodde på. Inte förrän vi gjorde detta och även om det tog ett tag för mig att berätta om den ordentligt för våra kunder så säger jag det gärna till nya personer jag börjar prata med. Jag kan till och med slänga in ett ord lite i förbi farten iblan även om jag inte ens talar med dem förutom det normala försäljningen.

Jag märkte när en person som jag kände dog att jag kunde tillåta mig att ha sorg på ett normalt sätt. Förut när mina föräldrar dog så var jag mer arg över att jag inte kunde känna någonting speciellt utan att försöka tvinga fram en oäkta känsla av sorg, men nu kunde jag hantera problemet på ett bättre sätt.

Jag är noggrannare med mina kläder och har tanke på att byta ut alla mina gamla kläder mot en nyare variant och det har gett mig ännu bättre självförtroende än vad jag trodde var möjligt. Det känns skönt att ha viljan att ha på sig ordentliga kläder.

Jag kände efter hur det kändes att ringa någon och oron över att vara till besvär och detta gav mig viljan att träna ordenligt på mina sociala telefonkontakter. Det gick väldigt fort för detta att bli bättre.

Jag har lyckats att få andra att lyssna på mig och jag har riktigt börja känna efter den respekt andra har för mig och mina erfarenheter. Jag har börjat att träna ordentligt på att säga vad jag vill och säga ifrån när jag tycker det är fel.

Framtiden kommer närmare och närmare. Första gången jag dansade sedan tredje klass var tio dagar sedan och nu skall jag anmäla mig på buggkurs. Jag har varit iväg och tränat fem gånger på nio dagar och känslan att ha kommit igång är obeskrivlig. Jag tror faktiskt att jag kommer att fortsätta. Jag skall under nästa år göra en liten tatuering som jag har tänkt på sedan jag var 18. Jag skall iväg och lära mig någon typ av boxning eller annan kampsport. Endast för att träna mig att inte styras av paniken.

Den 12:e februari skrev jag ” . Jag har inte ens i närheten av samma känslor som förut. Jag hoppas att jag skrivit så ni förstår varför jag känner mig så förbannat lycklig nu för tiden.” Gråten kommer fram när jag såg denna mening för att även om jag kände så då, så är det så känner jag mig själv så enormt mycket bättre idag.

Ett fantastiskt år och mycket tack för skrivandet. Ännu mera av mina läsare och vänner.