Dömt att misslyckas
Jag vet idag att jag var inte redo för ett förhållande. Jag ville så gärna och jag älskade henne verkligen. Jag hade aldrig förstått kärlek förrän nu. Känslan var något som andra kände. Som andra pratade om. Men nu var den äntligen här för mig. Hon var också med på arbetsträningen och hon hade ännu större problem än vad jag hade. Jag var på väg uppåt och hon var kvar där hon varit.
Jag hade min rädsla vilket höll mig tillbaka hela tiden. Jag ville att allt skulle ske nu, men jag vågade inte ta till mig allt ordentligt. När hon senare gjorde slut, så blev jag helt förstörd. Jag frågade mig själv om jag hade gjort någonting. Om det var så som jag tänkte innan. Om det inte gick och vara med mig. Jag visste inte vad som hade hänt, det gick så bra, men plötsligt från ingenstans så blev det slut.
Det var inte jag som hade gjort någonting. Det var hennes egna rädslor som gjorde att hon drog sig undan. Det var hennes ångest som kom och gjorde vårt förhållande svårare. Hon kände av min osäkerhet vilket gjorde att hennes blev ännu större. Jag vet att hon älskade mig också, och vi gick tillbaka ihop igen. Men gång efter gång så drog hon sig tillbaka. Hon flydde in i sin ensamhet.
Varje gång hon gjorde det så dog jag lite inombords. Varje gång så kom osäkerheten in att det här fungerar inte. Jag vill ha något annat. Jag behöver någonting annat. Jag kommer inte ihåg hur många gånger det blev som vi gick tillbaka, det var minst fem gånger. Till sist bestämde jag mig att jag behövde göra en sak som jag aldrig trodde att jag någonsin skulle kunna klara av.
Jag sade stopp.
Jag kunde inte gå tillbaka med henne och fortsätta med tanken på att jag vill ha någonting annat. Att det räcker inte att vi älskar varandra. Vi måste ha en chans att kunna må bra också. Det är inte rätt mot henne att jag skulle fortsätta. Efter jag berättat som det var så grät jag igen. Denna gång var det inte av lycka. Denna gång för att jag fortfarande älskade henne, men jag visste att rädslorna redan hade förstört allting för oss. Jag var rädd för att varje gång vi blev ihop så skulle hon försvinna igen och det kunde jag inte klara av i längden.
Jag känner mig stolt över mig själv att jag gjorde det på ett så ärligt sätt som jag kunde. Att inte ta det som skulle kännas som den lätta vägen ut och hoppas att hon skulle märka det själv. Jag märkte då att jag är en person som kan säga stopp när det inte fungerar i ett förhållande. Kanske senare när vi mår bättre.
Vi har fortsatt frammåt, men bara som vänner. Jag tycker fortfarande om henne mycket och hon var den första jag lyckades berätta alla mina hemligheter för. Jag är dock inte kär i henne längre. Vi pratar fortfarande och är mycket goda vänner och jag är obeskrivligt tacksam över tiden vi fick tillsammans. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och hur jag fungerar i ett förhållande. Som innan så kom spåret av hopp till en framtid inom mig. En framtid där jag kanske inte kommer att vara ensam. Hoppet finns fortfarande kvar.