Fantastiskthelvete.blogg.se

Det sägs att man är så gammal som man känner sig.

 

Jag är närmare 40 idag, men har bara haft chansen att leva under sex år. Som jag skrev igår så kändes det som om jag vore en sjuåring känslomässigt, men samtidigt så var det som om jag var hundra år. Det kändes som om ett helt liv försvunnit och det var en fråga över när och hur det skulle sluta. Fastän jag inte fysiskt varit med om mycket så har jag varit det teoretiskt.

 

Det gäller inte bara att ha haft chansen att spela rollspel och kunna spela olika karaktärer. Det handlar inte bara om att se på filmer och tv-serier för att vara med om saker. Inte heller böcker eller olika tankar på hur personer fungerar. Jag har haft alla de möjliga tankar om utifall jag hade något problem som jag inte har. Hur skulle mitt liv vara om jag inte hade några ben. Hur jag skulle kunna klara av vardagliga sysslor med detta problem förutom mina vanliga saker.

 

Jag sade på föreläsningen senast att många av dessa tankar var till för att förminska mina egna problem. Att säga till mig själv att det inte är så illa. Det finns massvis av andra som har problem därute som behöver mycket mera hjälp än mig och som kan få hjälp.

 

Jag har haft tankar på sjukdomar jag skulle kunna få. Tankar på om jag istället hade varit utnyttjad eller misshandlad i min uppväxt som jag tidigare skrivit om.

Det som är ännu svårare att våga skriva om är de saker som jag hoppats väldigt mycket inte skall missförstås. Att det är inte så som jag tycker utan oron som sprang iväg för att jag riktigt skall tappa kontrollen. Det är så skönt att dessa tankar inte finns kvar längre.

 

Jag har varit fruktansvärt orolig över att skada andra. Att jag skulle få för mig att bli elak, inte bara elak utan vad de flesta skulle kalla ond. Hur ensam och hatad skulle jag då inte bli. Hur låst i min situation skulle jag då inte vara. Hur mycket självhat skulle jag då inte ha och kanske äntligen få en orsak att tycka att jag förtjänade det.

 

Jag ville aldrig skada någon, men tänk om jag gjorde det. Tänk om jag gick över gränsen och mitt liv var verkligen låst.

 

Jag har satt mig in i så många situationer under mitt liv så jag aldrig skulle komma ihåg särskilt stor del av dem. De flesta av dem är oro som alltid kommer och går och gjort att jag mått ännu sämre än innan. Vissa av dem kommer jag ihåg och minnet finns kvar som ett mörkt moln i mitt förflutna. En skam över något som jag aldrig skulle ha gjort, men var orolig över att jag skulle kanske göra.

 

Jag har suttit mig i alla tänkbara positioner som jag kände till. Allas utom min egen. MIn egen var för nära för mig att se. Det känns som om jag har levt massvis av livstider samtidigt och alla av dem dåliga. Jag har ingen aning om exakt hur det kan vara att vara med om alla dessa saker, men jag har vare sig jag velat eller inte satt mig in dem och funderat över detta.

 

Jag vet inte om jag borde skriva det jag skrivit nu. Jag vet inte om mörka tankar skall hållas inom mig. Men jag tror att alla har mörka tankar ibland och att det skrämmer oss mer än vad vi vågar erkänna. Jag är inte rädd för de som går ut och mördar andra eller de som skadar andra så allvarligt. Dessa är förhållandevis få jämförelsevis. Det jag är rädd för är alla de människor som enkelt kan tycka att vissa personer borde våldtas eller mördas bara för att de inte klarar av att vara andra än de är. Att det börjar bli mer och mer normalt att trycka ner de personer som gör sådana här saker vilket försvårar vården för så många som har mörka tankar och inte vågar prata med sin läkare om det. Även om personerna vet att de aldrig skulle göra någonting så hindrar dessa tankar tillfrisknandet mer än vad jag tror att man skulle kunna ana.

 

Jag själv har aldrig vågat att berätta för mina kontakter på psykiatrin om dessa mörka tankar i rädslan över att bli helt och hållet körd för resten av livet, fastän jag vet nu att det hade nog hjälpt mig mycket om jag fått chansen att våga.