Kom aldrig tillbaka
Det fanns en person som jag avskydde så fruktansvärt mycket.
När jag tänkte på honom så ville jag utrota minnet från honom till att inte vara någonting alls kvar.
Under så lång tid så trampade jag på hans minne om och om igen i förhoppningen av att han skulle vara helt borta och aldrig mer komma tillbaka.
Den personen som jag avskydde var den som jag var en gång i tiden. Den svaga och inlåsta människan som inte hade någon framtid. Den som hade gett upp livet för att den inte såg någon väg ut. Den som antog att det alltid skulle fortsätta som innan.
Jag visste att det inte var hans fel, men ändå så gick det inte att förlåta honom.
Men som det är just nu så finns det ingenting att förlåta. Nu när jag slappnat av så märker jag att det finns en hel del av honom som är kvar. Många delar som det inte gör så hemskt mycket av att de finns där.