Smärta
Den känslomässiga smärtan jag får varje gång jag kommer tillbaka hit är så stor att jag inte själv vet hur jag klarar det. Varenda gång som jag är osäker över de skrifter jag har fått ut mig om de duger eller inte skulle kunna bryta ner vem som helst.
De gånger jag skriver om att ha blivit så känslomässigt inlåst så att tårarna kommer över min hjälplöshet och känslan över att ha blivt förådd som barn till omständigheterna är ibland så totala.
De gånger jag skriver om i vuxnare ålder fortfarande funnits kvar där och aldrig fått någon som helst tillåtelse av mig själv att leva utanför den mur som jag har byggt upp. Hjälplösheten över att klara av en ihopfantiserad vuxenvärld utan någon känslomässig grund att stå på.
Den smärtan som byggs upp inom mig och som jag håller kvar för att kanske kunna få något pris i slutändan. Någon typ av märkbar förändring som jag tror finns, men som jag samtidigt oroar mig över att det kanske bara är fantasier. Kanske jag inte blir något bättre av allt skrivande.
Samtidigt så försökte jag redan innan jag började, förbereda mig för den smärta som jag visste skulle komma någon dag. Den gången jag skriver någonting som sårar någon eller som berättar för mycket om någon eller någonting. Den dagen jag skriver om något som skulle få mig att bli hatad eller illa omtyckt. Den gången jag skriver för mycket om mig själv så att det inte går att ta tillbaka.
Jag hade aldrig kunnat förbereda mig för den smärta som jag känt av så mycket idag och några gånger tidigare.
En smärta som fått mig att gråta om och om igen.
En smärta som är så svår att förstå att jag ens har den. Den rationella delen av mig vill inte förstå den, men känslomässigt så förstår jag den alldeles för väl. Så mycket förstår jag den att den blir så mycket smärtsammare än vad den borde vara.
Smärtan över när människor bryr sig.
Jag har alltid sagt att människor bryr sig om varandra mycket mera än vad man tror, men samtidigt så trodde jag aldrig att det skulle betyda att de brydde sig om mig också. Tredje gången sedan jag har börjat skriva som jag har blivit så fruktansvärt berörd över de små kommentarer eller saker som andra har gjort för mig. Tredje gången jag har haft den fruktansvärda smärtan över hur ensam jag varit och inte tillåtit andra att ha en chans att bry sig tidigare under mitt liv.
Denna smärta jag har känt idag har fått mig att fundera över om det är värt det. Om det är värt att fortsätta att känna så här så ofta. Att gråta över det som varit för att kanske ha en chans till någonting ännu bättre senare.
Nära nog varenda gång när smärtan varit så stor har den slutat på samma sätt.
Med ett leende.
Med en känsla över att ha gjort någonting stort och känslomässigt stärkande. Att smärtan i sig är inte något dåligt utan ger en frihetskänsla som nästan är beroendframkallande. Den är läkande och även om jag inte får något stort pris i slutet så får jag ett pris som är stort för mig varenda gång.