Cancer
Jag vet inte riktigt vad jag vill med detta.
Jag vill både säga det till alla och samtidigt inte till någon. Särskilt inte till mig själv.
Jag vill hålla det på så långt avstånd som möjligt. Jag vill gömma mig och hoppas att det bara försvinner så fort som det bara går.
Om någon säger någonting till mig om detta så blir det så mycket mer ångest för just i det ögonblicket går det inte att gömma sig längre.
Men vad jag vill och behöver är inte samma sak. Att gömma sig ger ångest ändå.
Jag började skriva en massa detaljer vilket gav så mycket text att det viktiga försvann. Det som är viktigt är hur jag känner mig. Jag är så duktigt på detaljer ibland så det viktiga försvinner. I grunden är det som har hänt senaste tiden.
Flyttade tillbaka till Sverige för tre månader sedan med en massa stress och magvärk.Lite mer än en månad sedan fick jag svar nog att jag borde åka till akutmottagningen i Falun där de lade mig under övervakning. Efter en halv vecka där så svimmade jag för första gången där jag senare fick reda på att jag hade magsår. De skulle kolla vidare senare igen med gastroskopi för att se om de kunde fixa det med den, men dagen innan så svimmade jag igen och fick en snabboperation och vad de sade var tio påsar blod.
Första gången jag svimmade var jag så road över det hela. Skämtade hela tiden även när jag fick in en sond i näsan ner till magen och spydde ut blod så var det en ny upplevelse. Andra gången var jag inte riktigt på samma humör. Orken fanns inte direkt kvar och det fanns en oro där att jag aldrig skulle vakna upp igen. När jag vaknade upp på intensiven forftarande med en sond i mig så vill jag bara att den skulle försvinna. jag kände mig instängd och fick mer och mer klaustrofobiska känslor när jag var där.
De hade hittat någonting mörk bakom tarmen nära gallblåsan och funderade på att det kunde vara en tumör, men jag trodde inte det. Jag ville väl inte tro det heller, de tog tester och jag skulle få reda på det senare.
Efter ett antal dagar efter operationen så kände jag mig piggare och de frågade om jag kände mig tillräckligt bra att åka hem, Fysiskt så var det bättre och jag var tillräckligt pigg att röra på mig en del men blev rätt snabbt utmattad men rädslan fanns där. Oron över att vad som skulle kunna hända om jag var hemma själv.
Jag sade att jag måde tillräckligt bra, men stora delar av tiden sedan jag kommit hem var att jag skulle svimma eller blöda igen. Inte för att jag kände mig orolig för att dö, men hjälplösheten jag känt i slutet av tiden där är enormt skrämmande och den sitter kvar i mig.
En halv vecka efter jag kommit ut fick jag svaren och det sitter en cancer där och gömmer sig. Jag kunde inte riktigt tänka på det var fortfarande fast i den tidigare rädslan som jag inte kommit ut från. Den sitter i tolvfingertarmen och jag har fläckar på levern, De kunde inte ge mig mycket mer information så jag har inte fått reda alls på hur allvarlig den är.
Men rädslan för den har ökat mer och mer på senaste dagarna. I torsdag tog jag tester de ville ha för jag skall träffa läkarna på onsdag och mina levervärden såg inte bra ut alls. De pratade om att eventuellt lägga ett rör mellan cancern och gallblåsan för att den inte kan göra sitt jobb ordentligt.
Den orsaken jag äntligen kände att jag behövde skriva av mig är på grund av detta och imorgon så skall jag ta tester igen så hoppas jag att det är bättre nu, men jag tror inte det. Jag har andra symtom som påvisar att något står inte rätt till i min kropp.
Jag längtar till på onsdag där jag förhoppningsvis får riktiga svar om hur allvarligt det är. Jag kommer att få cellgiftsbehandling men så länge jag inte vet någonting så finns en oro över att allt kan ta slut mycket tidigare än beräknat. Även om jag har hoppet och kan skämta om det så finns oron där bakom.
Även om det skulle ta slut så har jag i alla fall levt :)